Politik fungerar inte

Marknaden är det civila system som förser oss med frukostbröd, strålknivar, strössel, lokomotiv, jobb och tillväxt. Spontant, utan central styrning. I frivilligt samarbete.

Politik är som regel tvång. Den bestämmer hur allt skall vara. Men politiken saknar tillgång till den unika information som bara kan finnas tillgänglig på en fri marknad. Därför misslyckas den, precis som i forna Östeuropa med sina brödköer.

Det är som att försöka ersätta en levande organism med en sten. All dynamik går förlorad. Allt stagnerar. Allt skall då vara på ett sätt, överallt, även om det inte fungerar.

När vänsten talar om att demokratisera ekonomin, då rasslar löntagarfondernas vålnad. Vad man menar är att lägga så mycket som möjligt under kollektivt ägande. Vilket vanligtvis betyder facklig eller statlig kontroll. Men kan dessa nya herrar se till att verksamheten fungerar och att det finns mjölk i affärerna?

Historien förskräcker. Vilket dock inte hindrar somliga från att vilja upprepa samma misstag, gång på gång.

Vänsterns missriktade välvilja

Jag tror att många vänstermänniskor faktiskt anser sig vara bättre än andra. Goda och uppfyllda av de bästa föresatser. Utopin om det jämlika samhället. En moralisk stormakt, ni vet...

Om man ser sig själv som god, kan det vara lätt hänt att man börjar betrakta andra som onda. Vilket i sin tur brukar sluta i katastrof.

Det helt jämlika samhället går endast att genomföra med ett stort mått av tvång, utan utrymme för kritik eller människor med andra åsikter. Alla skall med.

Det räcker inte med att vilja väl. Missriktad välvilja är grunden för mycket lidande här i världen. Oförutsedda och oönskade konsekvenser kan alltid uppstå - speciellt om man fattar beslut utifrån känslor snarare än verkliga förhållanden.

Jag tror också att många vanliga människor börjar tröttna på vänsterns förmaningar om vad de förväntas tycka. De vill att politiken skall se till så att samhällelig kärnverksamhet funkar - inte ägna sig åt ideologiska experiment med våra surt förvärvade skattepengar.

Bild: PixelAnarchy på Pixabay

Lördagsvideos: Jönsson om de oskyldiga offren för svensk kriminalpolitik

Youtube: De oskyldiga offren för svensk kriminalpolitik »

Youtube: How We Enslave Ourselves »

Youtube: The Mechanical Battery »

Borgerligheten och det fria samhällets fiender

Läs min senaste krönika i Bulletin:

Borgerligheten och det fria samhällets fiender »

»Vi har en borgerlighet som mest vill att staten skall lämna människor i fred. Och en vänster som anser sig själv vara god – och som i namn av detta vill tvinga människor till saker och ting. Det är rätt uppenbart vem som är den aggressiva parten här.«

Pod-essä: HAX om SOCIALISM

Henrik Alexandersson · HAX om SOCIALISM

En av förra veckans bloggposter, nu som pod-essä. | Soundcloud » | Acast »

Icke-aggreession - den politiska statens motsats

Jag avskyr våld. Våld är intellektets, förnuftets och civilisationens sammanbrott. Våld är att sätta brutalism före fakta och saklig diskussion. Våld är att kränka andra människor, på riktigt. Våld är ett misslyckande.

Men jag är inte total pacifist. Våld kan vara på sin plats som självförsvar. Och det statliga våldsmonopolet måste ibland använda just våld för att hindra vissa individer från att skada andra.

På samma sätt är jag emot tvång. I princip.

Men om vi till exempel skall ha gemensam lagstiftning och ordningsmakt, lika för alla, då måste vi kanske pynta in en peng i skatt. Det kan jag nog leva med - även om jag som princip anser att skatt är stöld.

Däremot är jag emot att människor tvingas att betala skatt som används omdömeslöst. Skattefinansierad konst av rostat bröd, EU:s skidbacke på Bornholm, statligt ägd etermedia... Det är helt rimligt och rättfärdigt att vägra vara med och betala för sådant.

Att med tvång - och ytterst hot om våld och fängelse - tvinga icke samtyckande medborgare att betala för tingeltangel som inte är samhällscentral kärnverksamhet är fel. Eller när hela folket tvingas betala skatt för att den för tillfället härskande politiska makten skall kunna ägna sig åt ideologiska experiment och propaganda.

Tvång som utövas av staten måste - i den mån det alls skall förekomma - användas med försiktighet, omdöme och ödmjukhet. Man måste respektera att medborgarna är fria och unika individer.

Men även om man motvilligt är med på ett visst mått av tvång, kan man ändå hålla icke-aggressionens fana högt.

Tvång och hot om våld är i allmänna termer dåligt. Frivillighet och spontant samarbete ger som regel bäst resultat.

Saken är att politik till sin natur handlar om tvång. Man fattar gemensamma beslut om att allt skall vara på ett visst sätt. Sedan är det bara för individen att räta in sig i ledet - varesig den enda gemensamma lösningen passar henne eller ej. Alla skall med.

Speciellt absurt blir detta när politiken ägnar sig åt sådant som civilsamhället sköter bättre, som politiken varken förstår eller behärskar. De som är i minoritet har ändå inget annat att göra än att tiga, lida och lyda - även om allt går åt skogen.

Dessutom expanderar politiken ständigt sitt mandat, sin makt och sin klåfingrighet.

Detta har nått den punkt där vi har fått brott utan offer. Samt att vissa frivilliga, icke skadliga handlingar samtyckande vuxna människor emellan är förbjudna.

Detta är lagar som inte skyddar individen från att kränkas av andra - utan om att ovanifrån uttala en moralisk förkastelsedom över saker som vissa politiker ogillar. Som en fatwa, typ. Människor straffas och fulas ut utan att ha skadat någon annan.

Sådant upprätthålls idag med tvång genom lagstiftning. Att genom lag tvinga på andra människor en viss grupps moraluppfattningar, åsikter, hangups, tro och nojor borde inte vara möjligt i ett demokratiskt livskraftigt samhälle. Vi skall vara en demokrati, inte en teokrati.

Lagar skall vara orienterade mot att skydda individen från andra som hotar hennes säkerhet eller egendom, inklusive staten. Inte ämnade att tvinga på folk regler som baseras på den politiska elitens lösa känslor, subjektiva värderingar och förutfattade meningar.

Vi bör ha få, men tydliga och begripliga lagar - och god ordning. Frivillighet, samtycke och spontant samarbete bör vara normaltillståndet. Staten skall skydda människor mot andra som vill dem illa, inte mot sig själva.

Då tror jag att vi får ett lyckligare, mer stabilt och bättre fungerande samhälle.

Men som vanligt går utvecklingen i rakt motsatt riktning - »i god demokratisk ordning«.

Video: Frihet vs. tvång

Här är en sevärd video från Youtube-kanalen Academy of Ideas: Freedom vs. Force - The Individual and the State.

Den förklarar väldigt mycket om samhällsutvecklingen.

Youtube »

Jönssons lördagsvideo: Sverige och slaveriet

Youtube »

Polariseringens politiska rötter

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Polariseringens politiska rötter »

"När allt fler människor tvingas in i allt snävare och allt mer enhetliga mallar, då minskar individens frihet att bestämma över sitt eget liv i motsvarande grad. Då blir politiken påträngande – och central i människors liv. Då blir en förutsättning för att man skall få leva som man vill att »rätt lag vinner«. (...) Att detta leder till polarisering behöver man knappast vara raketforskare för att förstå."

Video: Frédéric Bastiat - The Law

Här är en snabb genomgång av ett principiellt viktigt verk.

På vilken grund och i vilken grad har kollektivet staten rätt att bete sig på annat sätt än individen?

Youtube »

Rothbard om skatterna

Staten ägnar sig åt trams istället för sådant som är viktigt

Jag misstänker att våra politiker och byråkrater är understimulerade.

Sverige är en av världens mest jämställda, jämlika välfärdsnationer. I stort sett respekteras de mänskliga och medborgerliga rättigheterna. Ett antal av de formella kriterierna för demokrati är uppfyllda. Man kan lätt få intrycket av att »folkhemmet« är färdigbyggt.

Så den härskande politiska och byråkratiska klassen måste bli allt mer kreativ vad gäller att uppfinna nya projekt – för att kunna motivera sin egen makt och existens. För att kunna fortsätta parasitera på skattebetalarna.

In kommer nya koncept som postmodernism och identitetspolitik. En radikalfeminism som går långt bortom lika rättigheter och villkor för kvinnor och män. Revision av språk, historia och kultur. Förmynderi, pekpinnar och morallagar. Och så vidare...

Ett allt bredare lager politiskt trendiga besserwissers inom politiken, byråkratin, offentligt finansierade organisationer, den skattefinansierade kulturen och den professionella samhällsdebatten lägger allt mer tid, kraft och skattepengar på att styra och ställa över oss. Att ändra på folk. Att skapa den nya människan.

Baksmällan blir dubbel. Dels går många av dessa nya projekt över styr och börjar uppvisa auktoritära tendenser. Dels tar de fokus, resurser och energi från viktig samhällelig kärnverksamhet.

Så har vi till exempel ett militärt försvar som lägger genderperspektiv på sina fälttoaletter – men som inte förmår försvara landet från yttre fiender. En polis som verkar mer upptagen med att upprätthålla statens moraliska påbud än att skydda medborgarnas säkerhet och egendom. En räddningstjänst som sänker sina krav på styrka och kondition, eftersom det anses vara »orättvist« att det är en fördel att vara stor och stark när man bär ut medvetslösa människor ur brinnande hus.

Det är närmast surrealistiskt och vansinnet tycks bara eskalera.

Mandatet att sätta sprätt på skattemedel för att leka dockskåp med folket kommer från övrigt inte från nämnda folk. Den rätten har den härskande politiska klassen tagit sig själv.

Och i takt med att allt som verkligen är viktigt schabblas bort tunnas »samhällskontraktet« ut till en punkt där statens makt i allt större utsträckning måste upprätthållas med våld och tvång – eller där systemet störtar samman i kaos. Är det verkligen klokt att låta det gå så långt?

Vore det inte bättre att fokusera på att få sådant som verkligen är viktigt att fungera – än att låta statsapparaten vara en skattefinansierad lekstuga för en vilsen vänster?

Själv skulle jag vilja ha ett system där staten i princip endast ägnar sig åt samhällscentral kärnverksamhet, utför denna på ett kompetent sätt – och i övrigt lämnar folk i fred.

Stöd denna blogg »

Finns det något »samhällskontrakt«?

Political Authority - An Examination | Youtube »

Kollektivism eller individualism?

"In this lecture we examine collectivism and individualism from the perspective of the 20th century economist and philosopher Ludwig von Mises."

Youtube »

Färre lagar och mer ordning

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Färre lagar och mer ordning »

"Våra politiker lägger mycket tid och kraft på att stifta lagar som är till för att skydda oss mot oss själva och för att begränsa vår frihet och våra fria val – när de istället borde fokusera på att skydda oss från andra, som vill oss illa."

Politikerna leker dockskåp med folket

Ständigt får man höra att människor inte är kapabla att bestämma över sina egna liv – och att de därför måste underordna sig en politisk och byråkratisk överhet.

Men politik och byråkrati är inga goda herrar – när de ägnar sig åt så väldigt mycket mer än ett litet antal med nödvändighet samhällsgemensamma uppgifter. Resultatet blir dels att de styr och ställer över folk helt i onödan – dels att det skapas enhetliga, statiska modeller som inte fungerar på grund av att »en storlek inte passar alla«.

Det är bara att slå på en nyhetssändning eller titta i en tidning för att se hur uppifrånochner-samhället ständigt misslyckas. I grunden handlar det om samma mekanismer – centralstyrning, planeringsiver, kommandoekonomi, usla incitamentsstrukturer, avund, storhetsvansinne, makthunger och tvång – som lamslog och till slut sänkte de gamla kommunistiska diktaturerna.

Politikerna leker dockskåp med folket. Vilket är ett förnedrande förhållningssätt mot oss, som fria medborgare och unika individer.

Mycket skulle bli bättre och folket skulle bli lyckligare om människor mer fick göra som det passar dem själva bäst – om man istället för att likrikta började uppskatta och uppmuntra mångfald, frihet och eget ansvar. Om man lät människor bli herrar över sina egna liv.

Mycket skulle också bli bättre om det sköttes av marknaden istället för av en politisk-byråkratisk nomenklatura.

Marknaden är alla människor – våra olika behov, önskemål och drömmar. På marknaden har du tusentals olika val varje dag, medan du i politiken bara har ett vart fjärde år. Marknaden möter människors behov på en spelplan med frivilliga aktörer och frivilliga överenskommelser. Marknaden tillfredsställer våra önskemål spontant, utan att det krävs varesig pekpinnar eller styrning uppifrån. Marknaden är »wisdom of the crowds« på ett sätt som de facto är mer inkluderande än någonsin de kollektivistiska lärornas syn på folket som underordnat en eller annan politisk idé.

Problemet är att vi tycks sakna det självförtroende som krävs för att skapa ett fritt samhälle – i vilket människor kan leva sina liv efter eget huvud. Som en slagen kvinna håller vi istället fast vid ett bevisligen skadligt förhållande till överheten. Med sänkt blick mumlar vi att vi vet vad vi har, men att vi inte vet vad vår frihet skulle kunna föra med sig. Vi har vant oss till med att bli omhändertagna, att undvika ansvar, att tro på pyramidspelet. Vi har skolats till inlärd hjälplöshet.

Är det inte hög tid att vi börjar välja frihet och ansvar istället? Medan det fortfarande kan ske under ordnade former...

Störta den härskande politiska klassen!

Om du kan göra dina egna val – utifrån dina egna önskemål, förutsättningar, behov och preferenser – då är du fri, då har du frihet att välja.

Om andra bestämmer hur du skall bete dig, hur ditt liv skall organiseras och att du skall passa in i en »one size fits all«-modell – då är du en undersåte.


Människor som tillåts leva i frihet utvecklar egenskaper som ansvar, kreativitet, självständigt tänkande, företagsamhet och respekt för sina medmänniskor.

Människor som formas till undersåtar fostras till inlärd hjälplöshet, konformism inför kollektivet, underkastelse gentemot staten, passivitet och avund.


Tanken på frihet bygger på att människan är sin egen herre – en unik, okränkbar individ och självständig medborgare.

Den som är undersåte låter sig styras och kontrolleras av andra. Hon berövas sitt sitt värde som människa så väl som sin värdighet som individ.


De politiker som styr och ställer över oss har själva tagit sig sitt mandat. Grundtanken var att vi gemensamt skulle hantera ett antal frågor som sköts bättre och billigare tillsammans. (Försvar, ordningsmakt, rättsväsende, infrastruktur m.m.) Men det var aldrig tänkt att politikerna skulle styra och ställa över alla andra, reglera våra liv i detalj, kontrollera och övervaka oss.

Politiker, byråkrater och utredare kan aldrig bli lika effektiva som marknaden vad gäller att tillgodose människors önskemål och behov, utnyttja resurser effektivt och att skapa sådant som är nytt och bättre. Statligt tvång kan aldrig bygga framgång och välstånd – till skillnad från spontan utveckling och frivilligt samarbete.


Våra politiker är varken bättre eller klokare än folk i allmänhet. Det som gör dem speciella är att de låter sig berusas av den makt som ger dem möjlighet att bestämma över alla andra. Vilket i sin tur gör dem sällsynt olämpliga för sitt uppdrag.

Hur mycket skall politikerna få förstöra innan vi återför makten till folket?

Allt skall politikerna lägga sig i. Allt.

Det skall styras och ställas över sådant som de inte har med att göra. Det skall bestämmas över sådant som folk är bättre skaffade att sköta själva. Och politikerna försöker ratta verksamhet som de varken förstår eller behärskar.

Det stötande är inte bara att politikerna samlar på sig makt – utan även att de saknar förmåga att rimligt hantera sådant de har lagt under sig. Arrogans och storhetsvansinne i kombination med inkompetens och bristande kontakt med verkligheten, typ.

Vad Sverige behöver är snarare decentralisering och en fri ekonomi. Beslut skall fattas så nära människor som möjligt, helst av individen själv. Olika alternativ att välja mellan är en tillgång, inte ett problem. På många områden är marknadens spontana, frivilliga samarbete det enda som kan få saker och ting att fungera.

Hur skall vi ha det med människan? En del av ett ansiktslöst kollektiv eller fri individ? Undersåte eller medborgare? Skatteslav eller sin egen herre?

Politikerna har haft sin chans att bygga sin vision av vårt samhälle. Det fungerade ett tag, till och med längre än väntat, men börjar nu falla sönder.

Återför makt till människorna och marknaden – och saker och ting kommer att börja fungera igen. Det är det enda som håller i längden.

Politik eller fri marknad?

Låt mig göra ett möjligen larvigt, men pedagogiskt, tankeexperiment.

Anta att svenska folket får rösta om sin favoriträtt. Spagetti med köttfärssås vinner. Smaskens. Utifrån detta bestämmer man sedan att alla endast skall äta spagetti med köttfärssås. Alltid.

Varför alls begränsa sig till bara ett alternativ när det finns så mycket annat, kanske du undrar. Precis. Varför alls underställa en trivial vardagsföreteelse en demokratisk process? Exakt. Varför alls tvinga människor till det ena eller andra? Just det.

Ändå är det så politiken fungerar. Den lägger sig i saker som människor är bättre skickade att bestämma själva. Den slår fast att att samma modell skall gälla för alla, att alla alltid skall göra på samma sätt, att en storlek skall passa alla. Dessa beslut upprätthålls sedan med tvång, eller med våld om så krävs.

På en fri marknad kan människor välja själva, frivilligt, mellan många olika alternativ. De kan finna det som passar dem själva bäst. Olika människor kan göra olika val. Och de har en möjlighet att när som helst ändra sig och välja något annat. Vilket rimligen måste vara bättre.

Som någon uttryckte saken: I politiken har du ett val, vart fjärde år. På marknaden har du tusentals alternativ att välja mellan, varje dag.

Stöd denna blogg »

Vänstern har en ondskefull attityd

Vänstern har en märklig och obehaglig politisk kultur.

Den tycks grundas i att vänstern inte bara anser sig ha rätt – utan dessutom är fullständigt övertygad om att den själv är god och att alla andra är medvetet och utstuderat onda.

Den »borgerliga« attityden är något mer ödmjuk. Naturligtvis anser sig borgerliga politiker och sympatisörer också ha rätt. Naturligtvis vill de andra väl och naturligtvis vill de skapa ett gott samhälle. Och för många borgerliga framstår vänstern som möjligen välmenande – men naiv, orealistisk, oansvarig och verklighetsfrånvänd snarare än medvetet ond.

Som exempel kan man ta flykting- och migrationsfrågorna. För vänstern är alla som inte samtidigt är för både fri flyktinginvandring och en generell välfärdsstat rasister eller värre. Genom borgerliga glasögon ser de flesta att den ekvationen är problematisk och att här finns praktiska problem på både kort och lång sikt – samtidigt som de kan ha en humanistisk och empatisk människosyn, ofta mer så än vänstern.

Medieutredningen är ett annat exempel. Den föreslår utifrån sitt vänsterperspektiv att bara media som tycker »rätt« (har rätt värdegrund) skall stödjas med skattemedel. I den mån borgerligt sinnade anser att media skall stödjas med offentliga medel – då är de snarare öppna för att detta skall kunna komma alla till del, att alla röster skall ha rätt att höras, att reglerna skall utformas efter objektiva kriterier snarare än subjektiva.

Västern är exkluderande, medan borgerligheten har ett öppnare sinne.

Vänstern har sin historiska grund i klasskampen. I takt med att allt fler svenskar har gått upp i den välmående medelklassen har det blivit svårare för vänstern att hetsa till konfrontation och revolution. Istället försöker den nu finna nya grupper att konstruera något slags kollektivism kring. Vilket ofta blir förvirrat – som med identitetspolitiken, vilken landat i att det i dag bara är nazisterna och vänstern som hänger upp sig på att människor har olika hudfärg.

Vänstern intar gärna en postmodern pose – där inget kan sägas vara sant eller falskt, rätt eller fel. (Vilket är lite märkligt med tanke på att den samtidigt ser världen enbart i svart och vitt.) Möjligen är skälet till detta att den annars inte förmår rättfärdiga sina politiska positioner. Samtidigt har den liberala borgerligheten respekt för fakta och logik. Den vill se en verklighetsbaserad, helst evidensbaserad, politik. Och den tänker (oftare) igenom politikens dynamiska konsekvenser i förväg.

I den mån våld förekommer på den svenska politiska scenen – då kan man vara rätt säker på att det är vänstern eller extrema nationalistiska och rasistiska grupper som är i farten. Den borgerliga människan är betydligt fredligare. Detta märks också genom att vänstern (i vart fall i någon mån) är mer benägen att använda statens tvång och våldsmonopol för att få sin vilja igenom än de borgerliga.

Vänstern vill ändra på människor, medan borgerligheten i möjligaste mån vill lämna människor i fred.

Sedan kompliceras naturligtvis allt det ovanstående av att borgerligheten långsamt håller på att smygsocialiseras, att vika ner sig för vänsterns problemformuleringar och agenda.