Bron till orienten

Fiskare vid Gyllene Hornets mynning.

Åter från Istanbul. Kul med semestermål som får Bryssel att framstå som välordnat, förutsägbart och tyst...

Politiskt är Turkiet rätt knepigt. Formellt sett är landet en sekulär demokrati, även om islam är det religiösa defaultläget. Hela tiden balanserar man mellan att upprätthålla denna demokrati och att vara vaksam mot islamistiska krafter, som inte skulle tveka att använda de demokratiska verktygen för att förvandla landet till en religiös – inte speciellt demokratisk – stat. I bakgrunden finns hela tiden militären, som spänner sina muskler för att visa att ett sådant scenario inte är aktuellt.

Plus att det finns separatister, till exempel Kurder, som har krav som utmanar denna macho-stats stolthet och intressen.

Staten är på något sätt alltid närvarande. Poliser överallt. Och en militär som inte bara är synlig, utan som dessutom är en av landets tyngsta finansiella aktörer. Bortsett från islamism och separatism, så försöker man också hålla koll på allt fuffens som med nödvändighet förekommer i ett land som gränsar till några av vår tids hetaste konflikthärdar.

Så även om Turkiet formellt sett är en demokrati, så finns det bitar som inte ligger på plats. Yttrande-, mötes- och föreningsfriheten, till exempel. Vilket är saker som Turkiet nog får försöka ordna upp om landet vill gå med i EU.

Själv har jag motstridiga känslor vad gäller medlemskap. Jag är ju EU-skeptiker och vill verkligen inte utsätta oskyldiga människor för unionens centralstyrning, regleringsvansinne och finansiella träsk.

Å andra sidan skulle ett EU-medlemskap verkligen lyfta in ett av kontinentens största länder – idémässigt – i det 21:a århundradet. Det skulle bli en bro till den muslimska världen, som skulle visa att fredlig samexistens är möjlig. Och det skulle göra den sekulära staten till ett lockande alternativ, som skapar framsteg och utveckling, för andra muslimska länder.

Å tredje sidan vet jag inte riktigt hur det skulle gå till. Det är så mycket praktiska saker som skulle behöva förändras i landet, för att Turkiet formellt sett skulle kunna gå med i EU. Det är kanske det största hindret.

Å ena sidan, å andra sidan... En sak kan jag dock säga helt säkert. Det är att de flesta som är skeptiska till ett turkiskt EU-medlemskap är det på helt fel grunder. Det handlar om nuvarande EU-stater som är rädda att förlora makt och inflytande om man släpper in ett så stort land som Turkiet. Det handlar om särintressen inom allt från fackföreningsrörelsen och näringslivet till kyrkan som fruktar konkurrens och fri rörlighet. Och det handlar om nationalister, rasister och folk som helt enkelt är rädda för allt som inte är välkänt.

Sätt upp en ribba, i form av demokratiska krav. Och låt sedan turkarna själva bestämma om de vill gå med eller inte.