Helgens videos: Vänsterns fattigdom & Jomshofs halvmånar

Youtube: Vänsterns fattigdom - Så hårdvinklas ohederliga krav på socialism i media »

Youtube: Richard Jomshof, islam och förbud mot halvmånar »

Helgens spellista: Hycklande sossar, Tesla-bråket, värdegrunden, Xi, Discord med mera

Youtube: Så hycklar (S) om synen på Sverige »

Youtube: Fackets krig mot Tesla – maffiametoder och maktkamp »

Youtube: @HAX: En bättre värdegrund - för ett fredligt, ordnat samhälle med tillit »

Henrik Alexandersson · @HAX: En bättre värdegrund - för ett fredligt, ordnat samhälle med tillit

Soundcloud: @HAX: En bättre värdegrund - för ett fredligt, ordnat samhälle med tillit »

Youtube: The rise of Xi Jinping, explained »

Youtube: Discord: The Most Evil Business In The World »

Youtube: Why Are Muslim Countries Poorer? »

Youtube: How authentic Ragù alla Bolognese is made in Italy »

Helgvideos: Mellanöstern, vänstern, Kina, kärnkraft och narcissister

Youtube: Därför älskar vänstern islam »

Youtube: Hatet mot Israel – Vänstern ursäktar terrorism »

Youtube: Gaza invasion looms: what will Israel do next? | SpectatorTV »

Youtube: Israel/Palestine: An Honest Conversation »

Youtube: Confronting The Men Exposing China’s Lies (ft. Laowhy86 and SerpentZA) »

Youtube: Thorium: World's Cheapest Energy! [Science Unveiled] »

Youtube: The Psychology of Malignant Narcissists - People of the Lie »

Nu prövas den moraliska stormakten

(Klicka på bilden för en större variant.)

Landets politiska elit har alltså råkat delta i samma Pride-parad som någon med en Erdogan-docka, med regnbågsflagga och allt. Det viftades även med PKK-flaggor.

Ankara är inte roat. (Pride-parader har för övrigt varit förbjudna i Turkiet sedan år 2015.)

Nu prövas den moraliska stormakten.

Vårt samhälle är produkten av förnuftiga, logiska principer som utvecklats sedan romartiden. Parade med de gotiska stammarnas individualitet. Lägg så lite kristendom - som säger att man skall vara snäll - till det.

Hela den västerländska civilisationen bygger på att man respekterar människan som individ. Hon tillerkänns rättigheter, som skydd mot staten. Dessutom skyddas hon mot andra av det statliga våldsmonopolet.

Vi låter människor tro på vad de vill, eller slippa. (Till skillnad från vissa av de länder som nu kritiserar oss och vår yttrandefrihet.) Och folk får inom rimliga gränser vara som de vill här, så länge de inte skadar någon annan.

Det är detta vi försvarar - det civiliserade västerländska samhället. Med sina grundläggande fri- och rättigheter. Ett fungerande system för fredlig samexistens, helt enkelt.

Ayatollorna gillar det inte. Putin gillar det inte. Kinesen gillar det inte. Erdogan gillar det inte. Det civiliserade västerländska samhället är nämligen - som koncept - ett hot mot dem och deras makt.

De föraktar den demokratiska rättsstaten. De stryper folkets frihet.

Vårt system må ha sina fel och brister, men det är det minst dåliga systemet. Det är det enda system vi känner till där människor i någon rimlig mening kan leva i frihet och trygghet.

I detta - verkliga - kulturkrig står alltså Sverige i främsta ledet. Vilket kanske inte är så konstigt, med tanke på vår rätt unika position på world value survey-kartan. (Se illustrationen.)

Regeringen gör faktiskt ett rimligt jobb här, givet förutsättningarna. Och jag tror mig veta att det fria och öppna samhällets grundprinciper sitter i ryggmärgen på i vart fall vissa statsråd.

Trust the Force, Young ones.

Koranbränning i den moraliska stormakten

Koranbränningarna väcker intressanta frågor.

Till att börja med gör religioner anspråk på att bestämma hur människor skall leva sina liv och hur samhället skall fungera.

Därför måste det vara tillåtet att kritisera en religion, precis som vilken politisk dogm som helst.

Att göra undantag från yttrandefriheten för en viss bok eller en viss religion vore ett avsteg från principen om likabehandling, som är central i ett demokratiskt samhälle.

Skall man förbjuda bränning av en viss bok - då måste man förbjuda bränning av alla böcker.

Skall man förbjuda kritik mot en viss religion - då måste man förbjuda kritik mot alla former av metafysiska teser.

Alla skall ha lika rättigheter och vara lika inför lagen. Samma regler skall gälla för alla, oavsett vad folk tror på.

Men bara för att något är lagligt innebär det inte att det är lämpligt. Att förolämpa andra är sällan någon bra plan för att föra saker och ting framåt.

Här har vi en intressant fråga: Om något är lagligt men får förutsägbara negativa konsekvenser - har då personen som medvetet utför handlingen något slags moraliskt (inte juridiskt) ansvar för dessa konsekvenser?

Jag noterar att många som i vanliga fall är tydliga med att människor är ansvariga för sina handlingar svävar på målet i fallet med koranbränningarna.

Å andra sidan känns det fel att hålla tillbaka relevant kritik bara för att andra kan tänkas få tuppjuck. Viktig kritik kan ibland behöva vara konsekvensneutral.

Utrikesdepartementet kritiserar bränningarna, vilket det förvisso kan göra så länge man inte tänker förbjuda dem. Även om det känns olämpligt för politik och administration att ha åsikter om religionskritik.

Sedan kan man notera att krafter på båda sidor i denna debatt kan misstänkas använda den mer för att sabotera det svenska Nato-medlemskapet än för teologiska spörsmål.

Saudiarabien anser att koranbränningarna är ett uttryck för bristande tolerans. Vilket är stora ord när det gäller en religion vars mer devota utövare inte drar sig för att döda bögar, äktenskapsbrytare och religiösa dissidenter.

Det är också intressant att notera att såväl påven som EU nu uppmanar Sverige att inskränka yttrandefriheten - vilken råkar vara en grundläggande mänsklig rättighet.

"En svensk tiger" får en ny tolkning.

Vad som gör allt extra skruvat är att detta inte handlar om verklighet, fakta och logik - utan om metafysik. Hokus pokus. Tomtar och troll. Kringsvävande andeväsen. Hela konflikten är i grunden byggd på hjärnspöken.

Själv skulle jag inte bränna koranen. Helt enkelt för att jag tror mer på fri, saklig debatt än på att reta upp andra (även om de har fel).

Vill man få människor att tänka om gäller det att förmå dem att just tänka och resonera logiskt. Vilket inte befrämjas av att man gör folk förbannade och får dem att reagera känslomässigt.

Just nu är det många människor på olika sidor i denna fråga som skapar fler problem än de löser.

Det är så att man kan undra om det inte är motsättningar, oreda och gräl som är deras verkliga mål...

Förnedringsrån - Att pissa på värdegrunden

Rån riktade mot eller utförda av barn och ungdomar är upprörande nog i sig. Lägg till det inslag av förnedring och sadism - och vi får en extremt giftig blandning.

Rånad, avklädd, förnedrad, nerpissad och kallad svenne-hora. Att kanske få ett öra avskuret. Sådant ristar otäcka ärr i själen.

För att nämna ett extremfall, så framgår det av massmördaren Breiviks manifest att mycket av hans världsbild och hat formats av en snarlik händelse i hans ungdom - som ändå inte nådde samma grovhet som de övergrepp vi ser idag.

Slopad ungdomsrabatt och strängare straff i all ära. Men vad hjälper det om det varken finns poliser nog för att vara närvarande i vår vardag eller för att utreda begångna brott?

Brott måste förhindras. Och för att man överhuvudtaget skall kunna straffa någon när ett brott har begåtts - då måste det finnas poliser nog för att ta fast och lagföra de skyldiga.


Man skall inte dalta med brottslingar. Men det kan vara klokt att även försöka förstå underliggande psykologiska samband.

En möjlig teori är att unga människor som är förbittrade över att de själva slarvat bort sina möjligheter och är på väg att fucka upp sina liv riktar sin frustration utåt - mot andra och mot samhället. Vilket inte är ett försvar eller ursäkt för det som sker, men kanske i vart fall delvis en förklaring.

Lars Anders Johansson har beskrivit fenomenet så här:

»Ressentiment är en känsla av underlägsenhet som utmynnar i fientlighet gentemot den som upplevs som orsaken till den egna frustrationen. Känslan av underlägsenhet och mindervärdeskomplex och även avundsjuka utvecklar sig till ett värderingssystem som syftar till att framställa objekten för avundsjukan som lägre stående. Denna försvarsmekanism syftar till att svära individen fri från eget ansvar för att ta sig ur sin situation, och skapar en fiende som på samma gång framställs som övermäktig och underlägsen. Förnedring och avhumanisering av denna fiende är ett sätt för den som är fylld av ressentiment att på samma gång bekräfta sin världsbild och upprätta sig själv i en ny makthierarki.«

En annan faktor kan vara kulturell. (Innan någon nu spelar ut rasist-kortet vill jag påpeka att vi nu inte talar om »ras«, hudfärg eller genetik - utan om kulturell miljö.)

Per Brinkemo, som forskat mycket om klankultur skriver så här:

»Till att börja med bör man på djupet inse och förstå att den form av samhällskontrakt som gäller i Sverige på många sätt är unik. Särskilt i jämförelse med de länder varifrån dagens asylsökande kommer. I Sverige är det individen som sluter ett informellt kontrakt med staten genom att (generellt sett) acceptera den nationella lagen, och individen som på egen hand är ansvarig för såväl positiva som negativa handlingar. 

I de asylsökandes hemländer har den primära identiteten varit knuten till, inte nationen, men till den utvidgade familjen, en släktkonstellation som är långt mycket större än vad gemene svensk menar med familj. Kontraktet där gäller släkten, inte staten. I en sådan organisationsordning gäller dessutom andra principer vid konfliktlösning än hur svenskar fostrats att lösa konflikter. De flesta är vana vid traditionella lagar, det som kallas sedvanerätter, ett juridiskt system som inte dömer individer utan kompenserar kollektiv. Det är ett slags försoningsteknik, som inte går att jämföra med svensk straffrätt.« (...) 

»När både sedvanerätten och rättsstatens principer sätts ur spel finns det små möjligheter att hålla testosteronstinna unga män, ofta uppfostrade i hårda miljöer, i schack.«

Den danske psykologen Nicolai Sennels, som arbetar med unga förövare i fängelse, har uttryckt saken så här:

»I de flesta Västländer ser vi vrede som ett tecken på svaghet. ”Små hundar skäller mest”, som vi säger i Danmark. Att visa vrede är hos oss ett av de snabbaste sätten att tappa både ansiktet och sin sociala status. Därför övar vi oss automatiskt på att behärska denna känsla som annars, både i stort och smått, kan förstöra så mycket för oss själva. 

I muslimska kulturer är det precis tvärtom. Där ses vrede som en styrka. Man talar om ”helig vrede”, och man firar till och med vredesfyllda helgdagar (ibland med sårade och döda som följd). 

När en behärskad dansk möter en arg muslim uppfattar båda parter varandra som svaga. Dansken har kanske ordet och logiken i sin makt och försöker hjälpa muslimen att förstå – men muslimen slår i regel först. Och om inte dansken, eller det danska samhället, slår tillbaka med ännu större kraft, känner muslimen att han har vunnit och att hans strategi fungerar.«

Mycket talar alltså för att det handlar om såväl psykologi som tradition och kultur.


Om någon förändring över huvud taget skall komma till stånd, då behöver vi - utöver strängare straff och fler poliser - ett normbildande arbete som går ut på att man förväntas respektera andra människors frihet, säkerhet och egendom.

Eller, som vi frihetsvänner brukar uttrycka saken: Alla människor skall ha så stor frihet som möjligt. Gränsen för denna frihet går där någon kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom. Vidare skall alla människor ha lika rättigheter inför det offentliga och vara lika inför lagen.

Med andra ord: Det är inte vem du är, det är vad du gör. Du har makt över och ansvar för dina handlingar. Du förväntas respektera andra människor, på det att andra människor även förväntas respektera dig.

Förmodligen skulle en sådan no-bullshit-approach fungera mycket bättre som samhällelig värdegrund än det flummiga talet om »allas lika värde« - som är lika poetiskt som vagt.

Men en värdegrund kan inte kommenderas fram uppifrån. Den måste växa ur folkligt engagemang. Så medan staten måste hantera saker som rättsskipning, straff och att få fram tillräckligt med poliser - så är normbildning enligt ovan en uppgift för oss alla.


Slutligen en kanske provocerande tanke: Om unga människor med annan kulturell bakgrund skall vilja bli en del av vårt samhälle - då kanske vi borde göra det mödan värt. Ett friare och roligare Sverige skulle därför möjligen även bli ett tryggare Sverige med mer ordning.

Stöd denna blogg »

Några ord om religiös radikalisering i våra fängelser

Gärningsmannen vid gårdagens terrorattentat i Strasbourg sägs ha blivit radikaliserad under ett fängelsestraff.

Hur går egentligen sådant till? Mina antropologiska studier av Kriminalvården kan kanske ge några ledtrådar. Utan att lägga några värderingar i saken, vill jag påstå att det inte är konstigt alls.

Fängelsemiljön är en ny och okänd för de flesta människor. Man vet inte vilka man kommer att omges av - mer än att det kan finnas skäl att tro att där finns fler labila människor, folk med dålig impulskontroll och individer som är våldsbenägna än i samhället i övrigt.

Människor söker sig till sina likar för trygghet. En faktor är religion. Vilket innebär att även tämligen icke-religiösa och sekulära muslimer utvecklar band till mer fundamentalistiska islamister. Det leder i sin tur till att deras religiösa identitet stärks. Ibland markant.

Denna utveckling påskyndas och förstärks av att muslimer ständigt ifrågasätts av andra intagna. De hamnar i en försvarssituation inför andra. Vilket helt uppenbart får dem att stärka sin nämnda religiösa identitet.

Fängelsemiljön som sådan leder alltså till oönskade konsekvenser.

Dessutom finns praktiska faktorer - i en miljö där människor inte har något annat att göra än att gnälla. Varför får muslimerna god och lite dyrare lammkorv, när alla andra får äcklig och billig lunchkorv? För att nu bara ta ett exempel. Konsekvensen blir dålig stämning och att muslimer ifrågasätts ännu hårdare - och därmed drivs in i försvarsställning och en fördjupad gemenskap med likasinnade.

Detta är ur ett psykologiskt perspektiv inget konstigt alls. Det är så människor fungerar.

Å andra sidan kan jag notera att om man har ett öppet sinne, ett stoiskt förhållningssätt och lite vanligt folkvett - då är de intagnas religiösa identitet som sådan inget större problem. Men det är vanligtvis inte så folk fungerar i våra fängelser.

Hur man skall hantera detta vet jag inte. Men det kan vara en början att försöka förstå mekanismerna.

Har vi anledning att vara rädda för muslimerna?

Våra politiker är märkligt dåliga när det gäller att förstå sig på folk. Eller möjligen ovilliga.

I människans reptilhjärna ryms reflexer som hjälpt oss att överleva under vår ofta mörka, våldsamma och besvärliga utveckling. Reflexer som inte nödvändigtvis eller alltid är rationella. Reflexer som triggas igång utan att vi själva kan påverka dem.

En sådan reflex är att vara avvaktande mot främlingar. Vi vill veta vilka vi har att göra med och deras avsikter innan vi släpper dem inpå livet. Speciellt gäller detta främmande människor i större grupper. Som regel – och inte sällan av goda skäl – sätter vi vår egen familj, stam eller klan i främsta rummet.

Man kan tycka vad man vill om detta. Men det är så människor fungerar. Och det gäller i princip alla människor.


Så intressant. Vad innebär det för oss, här och nu?

Om jag får spekulera, så funderar många svenskar på en fråga som de flesta politiker absolut inte vill närma sig: Har vi anledning att vara rädda för de muslimer som kommer till vårt land?

De ser annorlunda ut, de klär sig ofta annorlunda, de har andra vanor och traditioner, vissa har en medeltida syn på kvinnor och bögar – och de har en knepig religion som är anpassad för att upprätthålla maktstrukturer i ett klanbaserat krigarsamhälle på 600-talet. Deras ursprungsländer kännetecknas inte sällan av vidskepelse, våld och kaos. Och de verkar vara rätt många.

Det vore väl märkligt om folk inte tog notis om sådant.

Men vad vill de? Vill de något alls?

Vissa deltagare i debatten vädjar till de mörkaste delarna av våra reptilhjärnor – och hävdar att det handlar om en invasion av ondsinta människor som egentligen tänker skära halsen av oss alla och att vi därför måste behandla dem så illa att de verkligen kommer att få anledning att tycka illa om oss. Vilket låter som en plan med luckor.

En i sammanhanget känslig fråga är om vi skall sträva efter att integrera invandrare (med sina egenheter) i det svenska samhället – eller om de bör assimileras för att i princip bli svenskar.


Hur bör man förhålla sig till detta frågekomplex? Det är naturligtvis upp till var och en.

Föga förvånande tänker jag utgå från min frihetliga liturgi: Människor skall ha så stor frihet som möjligt. Gränsen för denna frihet går där man inkräktar på någon annans frihet, säkerhet eller egendom. Alla skall ha lika rättigheter inför staten och vara lika inför lagen.

(Om jag få göra en utvikning, så landar detta även i en helt annan invandringspolitik än den som drivs i dag: Människor skall ha rätt att bo var de vill. Men inte på andras bekostnad. Gränsen för denna frihet går där man inkräktar på någon annans frihet, säkerhet eller egendom. Men där är vi, som sagt, inte i dag. Inte alls.)

Frihetstanken lutar sig mot repekt för individen och respekt individer emellan. Vilket leder till att det är ointressant vilken religion, hudfärg, sexuell läggning, kulturbakgrund eller vilket kön en människa har. Hon skall bedömas utifrån den enda intellektuellt hederliga och rättvisa måttstock som existerar: Sina handlingar.

Här ställer religioner i allmänhet – och islam i synnerhet – till med problem, eftersom de är den fria människans, den fria handlingens och det personliga ansvarets antites. Dessutom tenderar religioner att splittra människor, helt i onödan.

Därför måste den politiska signalen vara att religion är en privatsak – som inte skall kunna tvingas på andra eller tillåtas påverka samhällelig verksamhet, lagar eller samhällssystemet. Denna princip måste tillämpas konsekvent för att kunna upprätthållas.

Vilket landar i att vi mycket väl kan integrera människor som tror på ditt eller datt i sitt privatliv i vårt samhälle. Vad folk tror och tycker är helt enkelt inte statens sak. Men det krävs naturligtvis också att den som är nyanländ så snart som möjligt börjar fungera i samhället. Vilket rimligen är en grad av assimilering som måste till, då vissa beteendemönster nu behöver ersättas av andra.

Eftersom en minsta gemensam nämnare för regler om mänskligt umgänge måste kunna upprätthållas (till exempel lagar som skyddar liv, säkerhet och egendom) – så bör reglerna vara få, begripliga och i linje med det allmänna rättsmedvetandet för att så många som möjligt skall kunna acceptera och därmed underordna sig dem. Därför är det lämpligare att fokusera på att upprätthålla en viss nivå av allmän ordning än att staten lägger sig i vad olika människor tror på eller tycker. One red line, same for all.

Men så är det ju inte i dag. Staten bestämmer massor av saker, överallt, hela tiden. Politiker lägger sig i folks liv, ger oss pekpinnar om vad vi skall tycka, stiftar morallagar och skapar brott utan offer. Vi ser en stat som har glömt vad som är viktigt och som därmed inte kan upprätthålla grundläggande funktioner och ordning. En härskande klass som försöker ändra på folket istället för att bygga ett samhälle för alla människor – och som aldrig kommer att lyckas med varesig integration eller assimilering. Som trycker ner där man borde bygga upp.

Så har svenska folket – i allmänna val och god demokratisk ordning – beslutat att det skall vara. (Ni röstade på dem.)


Så, har vi anledning att vara rädda för muslimer? Några enstaka, säkert. De flesta, knappast.

Vad vi däremot har att frukta är en politisk och byråkratisk klass som vill bestämma över allt och alla och som samtidigt har tagit sig vatten över huvudet. En härskande klass som genom att blunda för verkliga problem bara gör dem värre. En överhet som är mer road av politiskt tingel-tangel än att leva upp till det ansvar dess funktionärer iklätt sig. En misslyckad elit som, övertygad om sin egen förträfflighet driver väljarna rakt i armarna på nazisternas barnbarn.

5 juli-podden 50: Wikileaks, pressfrihet, lyssnarkommentarer och hiphop

5 juli-podden – för dig som vill vara uppdaterad i debatten om internet, övervakning och fri- & rättigheter.



Vi firar avsnitt 50 med nyhetssvep, lyssnarkommentarer och diskussioner om terrorism, islam och hiphop.

• Eventuellt åtal mot Wikileaks hotar pressfriheten.
• Peter Sunde startar anonym domänregistreringstjänst.
• Tysklands förslag till lag mot falska nyheter i sociala medier kritiseras hårt av tung professor.
• Nätneutralitet: Tyska Telekom ger kunderna möjlighet att se video från vissa tjänster utan att mobilabonnemangets datapott påverkas, så kallad zero rating.
• Gott och blandat i NSAs nyhetsbrev.
• Ofrivillig komedi när EU vill reglera animerade gifar.
• Svenska partierna handfallna i terrorfrågan.
• Karl svarar på kritik angående ett uttalande om islam.
• Vi avslutar med ett par uppiggande fall där hiphopgruppen 2 Live Crew fick USAs Supreme Court att stå upp för yttrandefrihet.

5 juli-podden görs av Karl Andersson och Henrik HAX Alexandersson. Varje tisdag.

Soundcloud » | Youtube » | iTunes » | RSS-feed (via Soundcloud) » | Ladda hem filen (MP3) »

Feedback, läsarbrev och insändar-inslag (MP3) kan sändas till: karl[at]5july.org

Publicerad under Creative Commons (Soundclouds CC-licens: CC=BY&NC)

HAX 5 juli-blogg (på engelska) »

Ett mer rationellt förhållningssätt till islam

Nationens förhållande till islam är komplicerat. På vänsterkanten tassar man ängsligt runt i fruktan över att relevant kritik mot denna religion kan uppfattas som rasistisk. Och i vissa konservativa, nationalistiska, främlingsfientliga eller bara allmänt oroade kretsar ojar man sig högljutt över gröna faran.

Dessa två, motsatta förhållningssätt har en sak gemensamt. De är inte konstruktiva. Snarare tvärt om.

Låt mig försöka presentera en mer rationell approach.

Nu är saker som de är och Sverige kommer för all överskådlig framtid att hysa människor med olika trosuppfattningar.

Så länge det handlar om människors privata tro och därtill relaterade vanor, så länge finns det ingen anledning att ha någon åsikt om saken. I vart fall så länge ingen skadar, tvingar eller tvingar sig på någon annan.

Detta måste gälla lika för alla religioner – för att vara rimligt, rättvist och hanterbart. Därför är en första förutsättning att Sverige är en sekulär stat. [Länk»]

Svenska lagar skall grundas på liberal, demokratisk och västerländsk rättstradition – med stor respekt för individens frihet, humanism och medborgerliga fri- & rättigheter.

Det är uppenbart att detta gör i princip alla religioner olämpliga som rättesnören för hur ett civiliserat samhälle skall fungera. Inte minst en som skapats för att upprätthålla maktstrukturer hos ett klanbaserat krigarfolk på 600-talet.

Stat och religion skall alltid hållas isär. På så sätt skyddar vi oss mot alla former av metafysiskt mumbojumbo – inte bara islamistiskt dito.

Många religioner är dogmatiska, vissa oresonliga. Vilket är något de flesta religioner växer ifrån – för att istället försöka vara relevanta i tiden.

I detta sammanhang är islam ett speciellt problem, eftersom denna religion inte har genomgått någon reformation och inte heller verkar intresserad av någon sådan. Och det saknas uppenbarligen inte dogmatiska och radikala uttolkare. De strävar efter något slags världsherravälde. De är beredda att döda dem som inte underkastar sig. De tvekar inte att själva dö i kampen, för saken. De tänker använda religionen som ett medel för att förtrycka människor. Många är dessutom villiga att handla i enlighet med detta.

Självklart måste man tydligt förhålla sig till detta fullständigt oacceptabla hot mot det fria, öppna, demokratiska samhället.

Men man skall också vara medveten om att de flesta muslimer inte är intresserade av något annat än att leva i fred, bygga ett gott liv och att fungera i samhället. De måste uppmuntras, inte stigmatiseras.

Människor skall inte bedömas utifrån vilket kollektiv de tillhör – utan utifrån sina handlingar.

En annan del av problemet ligger på en vardaglig nivå, hos vissa enskilda individer: En sunkig kvinnosyn. Hederskulturer. Klanbeteende. Böghat. Social kontroll över närstående.

Här gäller åter att hålla isär tro och handlingar. Vi kan inte – och bör inte ha någon ambition att – hindra folk från att hysa absurda eller ens klandervärda åsikter. Vad en västerländsk, demokratisk rättsstat dock inte kan acceptera är att man tvingar, hotar eller skadar andra. (Det är polisens jobb.)

Vill vi förändra sådana attityder – då måste vi släppa in våra flyktingar och invandrare i samhället. Rent av i våra liv. Annars kommer inget att förändras, i vart fall inte till det bättre.

Jag känner mig bekväm med mina libertarianska principer: Människor skall ha så stor frihet som möjligt. Gränsen för en människas frihet går där hon kränker någon annan människas frihet, säkerhet eller egendom. Alla skall ha lika rättigheter inför det offentliga och vara lika för lagen.

Dessa principer – plus de grundläggande mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheterna – tänker jag alltid försvara. Detta oavsett om det är sossar, folkpartister, gröningar, fascister, kommunister eller religiösa fundamentalister som hotar dem. Konstigare än så behöver det inte vara.

Slutligen: Alla religioner, ideologier och makthavare som gör anspråk på att vilja styra och ställa över andra eller över vårt samhälle måste acceptera att bli kritiserade. Ibland rent av hånade.

Spegellandet, del 2

Katolikini

Det är inte helt lätt att förstå vem som tycker vad och varför när det gäller den fråga som just nu hypas hårdast i media: Burkinin.

Tydligen finns det feminister som anser att kvinnor skall få klä sig som de vill – utom om de är unga, vackra, lättklädda och syns på reklamtavlor i tunnelbanan.

Sedan har vi de feminister som menar att burkinin är patriarkalt förtryck och att muslimska kvinnor skall gå i bikini istället. Även de är dock emot att unga, vackra, lättklädda kvinnor syns på reklamtavlor i tunnelbanan.

Och Gudrun Schyman! Hon säger att hon skall gå och köpa sig en burkini. Inte mig emot. Men... är inte det i så fall så kallad kulturell appropriering – som identitetsvänstern brukar protestera mot så fort tillfälle bjuds?

Den identitetspolitiska begreppsupplösningen tycks vara vänsterns nya samhällsprojekt.

Spegellandet

Låt mig göra en observation, utan att nödvändigtvis lägga några värderingar i den.

Många människor tycks vara upprörda över muslimers kvinnosyn, syn på familjen, syn på homosexualitet och syn på individens frihet.

Detta är förvisso grova generaliseringar. Men med den brasklappen äger de ändå en viss giltighet. I vart fall ur ett liberalt perspektiv.

Det intressanta är att så många av de upprörda knappast kan beskrivas som liberaler – utan snarare som konservativa med en mer ålderdomlig syn på kvinnor, som värnar den traditionella familjen, har svårt för bögar och avvisar krav på ökad individuell frihet.

Det är möjligen också en grov generalisering. Men jag tror att det ligger något i observationen.

Vi lever i intressanta och en smula förvirrande tider.

Vår taktik mot religiös radikalisering är bakvänd och kontraproduktiv

Låt oss för ett ögonblick anta att vi verkligen vill motverka islamistisk radikalisering och våld.

I så fall tycker jag att vi beter oss bakvänt.

Ingen människa rår för vilken kulturkrets han eller hon föds in i. Det är förvisso en av de faktorer som kan bidra till att forma människor. Andra faktorer är till exempel det samhälle individen lever i och hur hon blir bemött av andra människor.

Jag tror att svavelosande retorik mot muslimer i allmänhet ökar risken för att många av dem kan känna sig stigmatiserade – och därmed ökar även risken för att enskilda individer vänder sig bort från samhället och radikaliseras.

Människor tenderar helt enkelt att vända sig mot andra som de upplever beter sig fientligt.

Missförstå mig inte. Det fria, liberala samhället måste alltid försvaras – oavsett vem som önskar begränsa det. Individens frihet, respekten för andra människor och deras val måste alltid försvaras – oavsett vem som driver en annan agenda. (Till exempel är radikal islamism i detta sammanhang oacceptabel. Och islam som religion har många, mycket problematiska inslag.)

Men inget kan bli bättre på grund av att vi hetsar mot människor på grund av vilken kulturell kontext de råkar ha fötts in i. Det är direkt kontraproduktivt. Gå inte i den fällan.

Då lär det vara en bättre plan att föregå med gott exempel och att bygga ett samhälle som människor verkligen vill vara delaktiga i. (Till exempel ett där människor känner att de har frihet, kontroll över sina liv och personligt ansvar.)

I sammanhanget är även vänsterns taktik helt bakvänd.

Inget blir bättre för att faktiska problem och missförhållanden tystas ner eller avfärdas som rasism. Sådant skruvar bara upp tonläget ytterligare. Vad som förekommer måste kunna diskuteras under sakliga och sansade former. Vi måste förhålla oss till verkligheten som den är.

Inget blir bättre för att enskilda handlingar avfärdas med identitetspolitiska krumbukter. Människor bör bedömas utifrån sina handlingar – inte hudfärg, religion eller ursprung.

Varje individ har i slutändan ett ansvar för sina handlingar. I sammanhanget är det viktigt att understryka att alla skall vara lika inför lagen och ha lika rättigheter (och skyldigheter) inför det offentliga.

Inget daltande. Inga trakasserier. Den offentliga makten skall utövas oväldigt.

Detta är knappast raketforskning.

Men det är naturligtvis bara min åsikt. Jag har en känsla av att det finns folk både till höger och vänster samt i radikala islamistiska kretsar som helst av allt vill skapa verklig, skarp konflikt. Vilket inte är min kopp te. Jag är emot offensivt våld.

Stöd denna blogg »

Flyktingströmmarna har en orsak

Man kan identifiera en händelsekedja från invasionen av Irak till dagens flyktingströmmar till Europa.

Efter invasionen hemförlovade USA den irakiska armén – utan lön, men fortfarande tungt beväpnad. Sedan började våldet på allvar, tidvis i vågor men för att på sikt eskalera.

Att al-Maliki så småningom blev irakisk premiärminister gjorde bara saken värre. Hade denne shiitiske politiker inte börjat förfölja sunnitiska politiska motståndare, då hade IS förmodligen aldrig fått fotfäste.

Konflikten i Syrien hade utbrutit ändå. Men om inte IS med tiden blivit en del av ekvationen – då hade civilbefolkningen inte blivit lika hårt klämd som den är i dag. Och då hade flyktingsituationen inte varit lika ansträngd.

Detta är inget försök att svartmåla USA eller dem som stödde invasionen av Irak. (Själv var jag först tveksam, men stödde invasionen när den väl kom igång. Så jag är lika medskyldig som alla andra.) Vad jag vill är att peka på händelsekedjan.

Och detta: Jag tycker mig observera att rätt många som en gång i tiden stödde invasionen av Irak i dag argumenterar för att stoppa flyktinginvandringen till Europa. Vilket, oaktat sakfrågan, förefaller en smula inkonsekvent.

If you break it, you buy it.

Pride-konflikter, identitetspolitik, frihet och lika rättigheter

Jag noterar att en Pride-parad i Glasgow bannlyser Drag Queens – eftersom "riktiga" transpersoner kan känna sig kränkta. [Länk»]

Sådant gör mig ledsen. Jag ser inte Pride-arrangemang som politiska manifestationer – utan som fester som inkluderar alla som vill – i glädjens, sexualitetens och kärlekens namn.

Och om man börjar peka finger, då är det inte alls uppenbart att det är  de flamboyanta transorna som skall bort. De har nämligen spelat en viktig roll i kampen för homosexuellas rättigheter (exempel: Stonewall).

De lesbiska brudarna, flatorna, har däremot mycket lite gemensamt med bögarna (bortsett från att de också har sex med personer av det egna könet). De omfattar påfallande ofta ett politiskt förhållningssätt som gör gemensam sak med feministerna – och som har ett ampert förhållande till kravlös, frustande, glad sexualitet, porr och hela den utlevande, extravaganta livsstil som ibland gör den manliga homosexualiteten så fantastisk.

Man kan till och med sträcka sig till att ställa frågan vad transsexuella har att göra i arrangemang som i grunden byggts kring homosexualitet. Det är inte nödvändigtvis samma grej. Jag har absolut inget emot transpersoner. Inte det minsta. Jag vill bara peka på vad som händer om man börjar bli exkluderande istället för inkluderande.

I mitt Pride-tåg skulle alla som vill få vara med. Mitt Pride-tåg skulle vara en vild fest för sex, frihet och kärlek. Jag kanske borde ordna ett?

En som faktiskt ordnar ett Pride-tåg är före detta redaktören för SD-tidningen Samtiden, Jan Sjunnesson. (Som för övrigt verkar ha kommit på kant med sin gamla arbetsgivares parti.) Han ordnar en Pride-marsch i Stockholms norra förorter (Pride Järva») den 29 juli.

Det kommer att bli en cirkus. RFSL mulnar, vänstern rasar och media är redan på väg att göra detta till en Större Händelse.

När jag surfar runt på vänsterradikala sidor slås jag av att kommentarerna kring redaktör Sjunnessons Pride i Husby / Akalla är en smula spekulativa. Många tror att det är ett försök till "pinkwash" av SD. Det tror inte jag.

Jag har uppfattat det hela som en manifestation för homosexuellas frihet och rättigheter i områden där en betydande del av befolkningen inte vill ge bögar och flator lika rättigheter – av religiösa, traditionella och kulturella skäl.

Vilket, uppenbart, är en smula provokativt. Men rätt. Homosexuella i dessa miljöer skall veta att det svenska samhället står bakom deras rätt att leva sina liv som de själva vill.

Detta fuckar upp vänsterns analys. Vänstern kan nämligen bara hålla en tanke i huvudet åt gången. Det faktum att många i Akalla / Husby lever under besvärliga förhållanden, i förortskomplex som det svenska samhället i stora delar har övergivit är en sak. Att en del av dessa människor kan vara skitstövlar när det gäller medmänniskors fri- och rättigheter en annan.

Man kan faktiskt inte bara vara för homosexuellas frihet och lika rättigheter under vissa omständigheter och på vissa platser. Man måste vara konsekvent.

Därför borde uppslutningen i Järva Pride vara stor. Men så kommer det knappast att bli. Vänstern och möjligen även religiösa fundamentalister kommer däremot att försöka göra denna manifestation för kärlek till en dag i hatets och konfrontationens tecken. Vilket för övrigt är exakt vad media hoppas på.

(Och nej, jag betvivlar inte att vissa deltagare i Järva Pride kan vara ute för att problematisera vårt förhållande till islam, snarare än att kämpa för homosexuellas frihet och rättigheter. Men man måste medge att arrangemanget väcker viktiga principiella frågor. Vilket är en bra sak.)

Den intressanta samhällsdebatten finns på nätet

The Young Turks: Sam Harris and Cenk Uygur Clear the Air on Religious Violence and Islam [Direktlänk»]

Bron till orienten

Fiskare vid Gyllene Hornets mynning.

Åter från Istanbul. Kul med semestermål som får Bryssel att framstå som välordnat, förutsägbart och tyst...

Politiskt är Turkiet rätt knepigt. Formellt sett är landet en sekulär demokrati, även om islam är det religiösa defaultläget. Hela tiden balanserar man mellan att upprätthålla denna demokrati och att vara vaksam mot islamistiska krafter, som inte skulle tveka att använda de demokratiska verktygen för att förvandla landet till en religiös – inte speciellt demokratisk – stat. I bakgrunden finns hela tiden militären, som spänner sina muskler för att visa att ett sådant scenario inte är aktuellt.

Plus att det finns separatister, till exempel Kurder, som har krav som utmanar denna macho-stats stolthet och intressen.

Staten är på något sätt alltid närvarande. Poliser överallt. Och en militär som inte bara är synlig, utan som dessutom är en av landets tyngsta finansiella aktörer. Bortsett från islamism och separatism, så försöker man också hålla koll på allt fuffens som med nödvändighet förekommer i ett land som gränsar till några av vår tids hetaste konflikthärdar.

Så även om Turkiet formellt sett är en demokrati, så finns det bitar som inte ligger på plats. Yttrande-, mötes- och föreningsfriheten, till exempel. Vilket är saker som Turkiet nog får försöka ordna upp om landet vill gå med i EU.

Själv har jag motstridiga känslor vad gäller medlemskap. Jag är ju EU-skeptiker och vill verkligen inte utsätta oskyldiga människor för unionens centralstyrning, regleringsvansinne och finansiella träsk.

Å andra sidan skulle ett EU-medlemskap verkligen lyfta in ett av kontinentens största länder – idémässigt – i det 21:a århundradet. Det skulle bli en bro till den muslimska världen, som skulle visa att fredlig samexistens är möjlig. Och det skulle göra den sekulära staten till ett lockande alternativ, som skapar framsteg och utveckling, för andra muslimska länder.

Å tredje sidan vet jag inte riktigt hur det skulle gå till. Det är så mycket praktiska saker som skulle behöva förändras i landet, för att Turkiet formellt sett skulle kunna gå med i EU. Det är kanske det största hindret.

Å ena sidan, å andra sidan... En sak kan jag dock säga helt säkert. Det är att de flesta som är skeptiska till ett turkiskt EU-medlemskap är det på helt fel grunder. Det handlar om nuvarande EU-stater som är rädda att förlora makt och inflytande om man släpper in ett så stort land som Turkiet. Det handlar om särintressen inom allt från fackföreningsrörelsen och näringslivet till kyrkan som fruktar konkurrens och fri rörlighet. Och det handlar om nationalister, rasister och folk som helt enkelt är rädda för allt som inte är välkänt.

Sätt upp en ribba, i form av demokratiska krav. Och låt sedan turkarna själva bestämma om de vill gå med eller inte.

2 x Norberg

Läs Johan Norbergs Metro-krönika om vad som egentligen står på spel i Köpenhamn.

Och läs även hans krönika om islam.

Här ett citat ur den senare...

"Hur stor andel av invandrarna från muslimska länder deltar i en religiös ceremoni minst en gång i veckan? 95 procent? 50 procent?

Fel. Svaret är 18 procent enligt en norsk undersökning (ingen svensk har gjorts). De flesta är lika sekulära som infödda svenskar."

Religion, politik, yttrandefrihet och demokrati

Läs Isak Gersons bloggpost om att The Organisation of the Islamic Conference vill förbjuda kritik mot religion – och då speciellt deras egn religion. Länk»

Som Isak påpekar: I många muslimska länder är religion lika med politik. Att förbjuda kritik mot religionen blir då också att förbjuda samhällskritik.

Är det någon princip som borde lyftas, då är det snarast religionsfriheten. Men det verkar OIC inte så intresserade av.

Zaremba om Fitna

En Holländsk domstol har beslutat att det inte är lagligt möjligt att förbjuda eller stoppa Geert Wilders anti-islamistiska film Fitna. Länk »

Och i DN Kultur skriver Maciej Zaremba att kritiken och "kontinentalpaniken" mot Fitna gått för långt...

"Ponera att någon kristen sekt i Sverige blir besatt av de blodigaste passagerna i Bibeln och startar ett krig mot de ogudaktiga: sätter eld på moskéer, kvinnohus och synagogor, spränger abortkliniker och visar på nätet hur det går till att stegla sodomiter.

Vore det konstigt om vi fick en debatt om sambandet mellan illdåden och de Bibelord som terroristerna åberopar? Vore det onaturligt om en och annan debattör (som kanske själv hotats till livet) tappade omdömet och dömde ut hela Gamla testamentet som en hatskrift? Skulle vi tycka att sådan åsikt borde bemötas - eller skulle vi tysta ned den, av rädsla för att reta upp terroristerna ännu mer?"

Som vanligt träffar Zaremba mitt i prick. Men han skriver också att kritiken i sig är nedlåtande mot islam – eftersom den förutsätter att "vi", de kristna, är den starkare parten. Han menar samtidigt att Wilders film är en nidbild av religiositeten. Långt ifrån alla muslimer är galna mördare. Långt ifrån.

"Wilders film uppfattas med rätta som antimuslimsk, eftersom upphovsmannen är en deklarerad islamofob. (För en gångs skull är det annars så missbrukade begreppet på sin plats). Likväl var det omdömeslöst av Ban Ki-moon att kalla filmen så, eftersom nästan samma film, gjord av en iransk marxist eller feminist (eller av Voltaire, som inte heller var så noga med nyanserna), kunde vara en rasande protest mot prästerskapets totalitära anspråk. Antireligiös, helt enkelt. Men nu har mullorna fått FN:s ord på att den sorts oresonliga religionskritik som en gång närde Upplysningen är "antiislamisk", värd att fördömas, alltså brottslig! Precis som mullorna alltid har sagt... Så nästa gång de hänger en iransk Voltaire, hoppas de kanske på större förståelse."

Riktigt stötande är att Philips, Shell, Unilever och andra holländska storföretag hotar att stämma Wilders för att han skall ha skadat deras affärer med arabvärlden. De kan ju flytta sina huvudkontor till N'Djamena, Mogadishu eller Teheran och se hur kul det är där. Eller till Peking, Havanna, Harare eller Pyongyang för den delen.

Det är inte klädsamt när Big Business (vars själva existens förutsätter liberala friheter och rättsstatens existens) gör gemensam sak med frihetens fiender. Det ger en dålig eftersmak när de som bygger sin framgång på tankens frihet, kreativitet och mångfald ropar på censur. Och det är direkt stötande när de tar parti för rättsstatens fiender.

Till Zarembas artikel»