USA: Jag minns att jag tyckte det var vackert

Det finns så mycket jag älskar med USA. Mångfalden, kreativiteten, företagsamheten, tron på individen, de storslagna projekten, framåtandan och en livlig akademisk debatt – för att bara nämna några saker.

Politiskt vilar USA på en tydlig och rättighetsbaserad konstitution. Det har alltid funnits en ambition att värna demokratins och rättsstatens principer. Utan USA är det tveksamt om nazisterna hade kunnat drivas tillbaka under andra världskriget. Och det är rätt uppenbart att vi aldrig hade kommit helskinnade genom det kalla kriget utan Amerika.

Jag säger inte att allt är eller alltid har varit perfekt i USA. Men det är grundanslaget jag älskar. Och det är mycket jag är tacksam för.

Men det är samtidigt så mycket som har gått, eller är på väg att gå över styr. Det politiska och byråkratiska krypskyttet mot konstitutionen har pågått så länge den har funnits. Och det ständiga statsbygget har, milt uttryckt, inte alltid varit i konstitutionens anda.

USA är helt enkelt på väg att bli ett genompolitiserat, byråkratiskt, småskuret, politiskt korrekt land som vilken europeisk välfärdsstat som helst. På vissa områden kanske till och med värre.

Ännu sorgligare är hur de medborgerliga fri- och rättigheterna har undergrävts i USA. Det saknas tyvärr inte historiska exempel. Men det är speciellt det som sker i namn av war on terror som stör mig. Det pågår just nu. Och det drabbar människor över hela världen. Även oss.

Det råder ingen som helst tvekan om att USA har rätt att försvara sig mot terrorism. Jag kan fortfarande försvara de första insatserna i Afghanistan – som gick ut på att plocka bort talibanerna och terrorcellerna, efter 9-11. Det är dock tveksamt om det är det man sysslar med i Afghanistan i dag.

(När USA gick in i Irak befann jag mig i situationen att jag både var skeptisk till invasionen och till anti-krigs-demonstrationerna. Jag minns hur jag satt i Köpenhamn och såg en stor anti-krigs-demonstration under röda fanor, under kubanska fanor, under gamla kommunistregimers fanor. De så kallade fredsvännerna var inte trovärdiga. De var mest intresserade av att hata USA, bara för att de kan. Och för "fredsvänstern" verkar det inte vara förtryck och krig som är problemet, utan vem som utövar det.)

Nå väl. Resultatet av kriget mot terrorismen förfärar. Det drabbar inte bara de länder där den väpnade konflikten sker – utan också amerikanerna själva och oss andra, i resten av västvärlden.

Frestelsen kan ha varit oemotståndlig: En krissituation som låter makten flytta fram sina positioner på medborgarnas bekostnad, utan att någon egentligen hinner eller mäktar hålla emot. Ett frislag för de hökar som länge sett sig begränsade av starka medborgarrättsliga traditioner. Detta behöver inte ens vara uttalat. Knappt ens medvetet. Tillfället uppenbarade sig och man grep det i flykten.

USA har sedan dess blivit ett land där människor till och med tänker sig för när det gäller vilka böcker de lånar på biblioteket. Ett land av misstänksamhet och angiveri. Ett land med undantagslagar, som åsidosätter mycket av rättsstatens principer. Vilket i förlängningen även drabbar yttrandefriheten och själva demokratin.

Storbritannien, som USA:s närmaste och mest naturliga allierade, har kanske gått längst på samma väg. Men det är många västländer som är med på tåget. Om inte annat, så för att hålla sig väl med USA. Och EU:s obehagliga ambitioner på området går knappast att ta miste på.

I Sverige ser vi hur övervakningsstaten rullas ut. Vi blir vittnen till övergrepp. (Som när två asylsökande paketerades ihop av Säpo, flögs ut av CIA och utsattes för tortyr och skenrätt i Egypten. Utan att de ens fick kontakta sina advokater innan de flögs ut ur Sverige.)

Denna politiska kultur av arrogans parad med rädsla sprider sig sedan, lätt, till andra områden. Politiker slarvar i sin syn på rättsstaten. EU inför åsiktslagar. Integritet har blivit ett koncept som våra ledare nu för tiden har svårt att förhålla sig till. Lynchjustisen vädrar morgonluft.

Men åter till själva USA. Amerikas Förenta Stater skall vara the good guys. I vart fall i min bok. Det är därför det gör extra ont när USA slirar på principerna eller helt enkelt gör saker som är jävligt dumma och fel. Och det är därför vi – som Oscar Swartz skrev i en kommentar här på bloggen häromdagen – måste ställa extra höga krav på USA.