Du sköna, nya värld...

Ibland får jag en känsla av att man inte behöver dra ut utvecklingslinjerna speciellt långt för att se vart vårt samhälle är på väg. Och jag tycker inte om det som skymtar...

Den politiska demokratin håller på att utvecklas till en demokratur, där i stort sett vad som helst kan motiveras och rättfärdigas – så länge det sker i "god demokratisk ordning".

Politiker i Sverige och i EU vaknar varje morgon och undrar hur de skall kunna visa att de behövs. De kastar sig över varje fråga, varje problem. Även sådana där politisk styrning inte är den bästa lösningen. Och över sådant som vanliga människor skulle vara mycket lyckligare om de fick bestämma över själva.

Politiska beslut medför tvång – och kan, om staten anser det nödvändigt, upprätthållas med våld. Därför är det oroväckande när man tar till detta mycket kraftfulla vapen för att styra och ställa även över små, till synes triviala frågor i medborgarnas vardag. Och vid varje givet tillfälle kan en majoritet, även om den bara är 51 procent, tvinga minoriteten att bete sig på ett visst sätt. I stort som i smått.

Riktigt obehagligt blir detta när politiken ägnar sig åt att stifta lagar mot moralbrott och mot brott utan offer. De flesta av oss håller nog med om att det är bra med lagar mot sådant som kränker människors liv, säkerhet, egendom och rättigheter. Men det är det alltså inte fråga om här. Det handlar om att politikerna kan göra i stort sett vad som helst olagligt, bara för att de känner för det. Man stiftar alltså lagar som tvingar på folk ett visst beteende, under hot om våld – utifrån politikernas tro, åsikter, förutfattade meningar, hangups, fördomar, fixa idéer och fantasier.

Politiken har många sätt att flytta fram sina positioner. Ett av dem är att ta vara på det tillfälle som bjuds varje gång vårt samhälle möter en (verklig eller påhittad) kris.

Även om det inte alltid är uttalat (och i några sammanhang kanske knappt ens medvetet) så älskar politikerna att flytta fram sina maktpositioner – på det övriga samhällets bekostnad. Problemet är bara att politiker är lika ynkliga människor som alla vi andra. Det är inte alltid de vet vad som är bäst. Oroväckande ofta gissar eller improviserar de. Ofta blir det fel. Och nästan alltid ställer de till problem genom att ge sig in och peta i dynamiska processer, där förändringar av regler och input ger oväntade och oönskade effekter.

På EU-nivå håller man, i ett rasande tempo, på att bygga upp en gigantisk politisk och ekonomisk centralstyrning. Det är ett projekt som knappast låter sig jämföras med något annat än de gamla kommuniststaternas planhushållning och femårsplaner. Om EU alls har lärt något av historien, då är det uppenbarligen helt fel saker.

Ett medel för att upprätthålla politisk makt är övervakning, att hålla koll på vad medborgarna har för sig. Information ger alltid ett övertag. Och politisk styrning kräver att staten håller ett öga på hur folket reagerar och beter sig.

Med "hotet från terrorismen" har de politiska makthavarna fått en öppning. Nu har de en ursäkt för att rulla ut den övervakningsstat, som på sikt kan visa sig "användbar" i många andra sammanhang.

Tro inte för ett ögonblick att staten kommer att låta bli att använda de verktyg för kontroll, övervakning och styrning som man sätter i händerna på den. Det kanske inte sker omedelbart. Men det kommer. "I god demokratisk ordning." Och med det allmännas bästa som förevändning.

För varför skulle politikerna inte använda de verktyg som står till buds nästa gång något upplevs som ett problem som bör hanteras? För att förhindra eller utreda brott – även om vi inte har en aning om vad som kan ha blivit olagligt i morgon..?

Vad som skapas är ett samhälle där man som medborgare känner att det är säkrast att hålla sig på mattan. Med viss marginal. Inte bråka. Inte vara ifrågasättande och jobbig. Inte sticka ut. Ett samhälle där det känns säkrast att se lycklig ut, på utsidan.

Redan i dag ser vi hur staten indoktrinerar oss, berättar för oss hur vi bör vara. Och vi vet alla vad konsekvenserna blir om man är för bråkig. (Nästan ingen kan till exempel offentligt ifrågasätta den rådande drogpolitiken utan att bli utfulad och riskera sitt jobb. Att hävda åsikter som att staten inte skall lägga sig i under vilka former vuxna människor skall få ha sex, det innebär stigmatisering. Den som inte är uppbackad av en redaktion på ett medieföretag gör bäst i att inte rota i missförhållanden av olika slag. Och så vidare...)

Så länge bara en och annan kuf, "rättshaverist", aktivist, narkoman, medborgarjournalist, demonstrant, flykting och uppkäftig debattör råkar illa ut, så länge kommer det stora flertalet människor att tiga. Även om de inte tycker om det som sker. Så länge antalet rätts- och maktövergrepp inte går över en viss nivå, så länge kommer folk i allmänhet att göra en riskavvägning som säger att det är säkrare och bekvämare att inte bry sig.

Allt detta i en kultur där politiker och byråkrater kan gömma sig bakom varandra. En kultur där ingen behöver ta ansvar. En kultur där – kanske – ingen har överblick eller helhetsgrepp. En politisk kultur där saker bara... händer. Ett slags självgenererande system. Eller ett svart hål som suger åt sig allt som kommer i dess väg.

Steg för steg rullas det nya samhället ut. Långsamt, så att inte för många reagerar. I steg som, var för sig, på något sätt går att motivera eller ursäkta. Med goda föresatser. Tills en dag, då vi har en genompolitiserad övervakningsstat. Men då är det förmodligen för sent att reagera.