Wikileaks: Politiska påtryckningar via ombud

Om vi för en stund lämnar Assange i finkan och upphetsningen över ambassadtelegrammen – så finns det en sak i Wikileaks-historien som verkligen irriterar mig: De strypta betalningskanalerna.

PayPal, Mastercard och Visa har alla strypt Wikileaks konton. Uppenbarligen efter påtryckningar från amerikanska staten. Här bör man notera att Wikileaks än så länge inte officiellt har anklagats för att ha begått något brottsligt. Istället handlar det om att ha publicerat politiskt obekväm information. (Vilket för övrigt även ett antal större medieföretag har gjort, dock utan samma konsekvenser.)

Nu kan man i och för sig anföra att det handlar om privata företag och att sådana har rätt att själva välja vilka de vill göra affärer med. Argumentet på andra sidan är då att det handlar om betalningssystem som är kritiska för alla som vill verka i dagens moderna, uppkopplade samhälle och att de därför bör betjäna alla (som inte ägnar sig åt brottslig verksamhet).

Det där diskuteras lite varstans. Men låt oss här och nu utgå från ståndpunkten att dessa dessa företag – PayPal, Mastercard och Visa – faktiskt har rätt att välja vilka de vill göra affärer med. Det innebär dock inte att de står över kritik. Gör de något som man tycker är korkat, då skall man säga ifrån. Vilket jag nu tänker göra.

När företag vidtar åtgärder som i slutändan har censur som funktion, då är det på sätt och vis jävligare än när staten gör det. För när företag ägnar sig åt sådant, då finns det ingen möjlighet till juridisk överprövning av beslutet. Utrymmet för godtycke och påtryckningar är stort. Det blir alltid tragiskt när företag springer ärenden åt regimer som vill krossa det fria ordet. Oavsett om det är i Kina, Iran, USA eller EU.

I det aktuella fallet kan man även konstatera att det ekonomiska embargot mot Wikileaks innebär att dess talesman Julian Assange har fått onödiga problem, vad gäller att betala borgen i den pågående rättsprocessen. På så sätt har PayPals, Mastercards och Visas agerande begränsat en enskild människas möjlighet att hävda sin rätt i det juridiska systemet. Det är synnerligen osnyggt.

Höjer man blicken lite, så kan man fundera över hur det egentligen står till i ett samhälle där staten försöker klämma till människor som den inte kan komma åt med hjälp av lagarna – genom att istället utöva påtryckningar på privata aktörer att sköta det smutsiga hantverket åt dem. Och där företagen ställer upp på detta.

I detta, lite vidare perspektiv, kan man även se hur sådana tendenser smyger sig in lite varstans i vårt samhälles olika regelverk. Till exempel när man försöker göra internetoperatörerna ansvariga för den information som förmedlas genom deras kablar. Det innebär att dessa företag tvingas ägna sig åt att vara internetpoliser, att jaga fildelare, att censurera och att springa andras ärenden – för att inte själva bli ansvariga och stämda för sådant som deras kunder ägnar sig åt. (Vilket är lika orimligt som att hålla Posten ansvarig för allt knark och all barnporr som den distribuerar varje dag.)

Här finns en tydlig, obehaglig korporativistisk tendens. Eller flera.

Jag skulle önska att företagen ägnar sig åt att vara företag. Att de fokuserar på sin verksamhet. Att de slutar springa andras ärenden. Men jag fruktar att staten och kapitalet redan har vuxit ihop så mycket att alla sådana förhoppningar bara är önsketänkande, som bäst.