Jag vill i huvudsak ansluta mig till kommentaren från Kallisti, och delar hans invändning att detta avtal handlar om en generell licens till ett företag, Google, att få scanna in och sprida sådant som förblir utom räckhåll för alla andra (med reservation för att jag inte själv har läst avtalet, så jag vet inte exakt vad det föreskriver).
Som domaren skriver i sitt utlåtande; frågan om hur man skall förfara med en stor mängd "föräldralöst" men likväl upphovsrättsskyddat material bör lösas genom lagstiftning, inte genom ett avtal mellan två enskilda parter vilka själva inte har några rättigheter till materialet.
På vad sätt är Googles ambitioner att sprida (och tjäna pengar på) bortglömd litteratur (som rättsinnehavaren inte gör anspråk på) mer värda att gynna än Stims ambitioner att tjäna pengar på (och sprida) bortglömd musik (som rättsinnehavaren inte gör anspråk på)?
Det återstår att se hur Google kommer att tillgängliggöra det material som får scannas in. Om spridningen sker utan vattenmärkning eller annan uppmärkning av texten som pekar ut Google som källa, och vem som helst får sprida materialet vidare på likartade villkor, då kan jag tänka mig att släppa till också de texter som jag själv har eller kommer att få rättigheterna till.
I annat fall föredrar jag dock att scanna in och sprida mina texter själv. I avvaktan på besked om vart avtalet leder har jag därför "optat ut" och uttryckligen undanbett mig att Google befattar sig med det jag kan ha rättigheterna till (vad det är får Google försöka lista ut på egen hand). Jag torde alltså vara en av de drygt 6.000 rättsinnehavare som nämns i domslutet.
Dom faar kroeka till en baettre deal bara?
SvaraRaderaJag vill i huvudsak ansluta mig till kommentaren från Kallisti, och delar hans invändning att detta avtal handlar om en generell licens till ett företag, Google, att få scanna in och sprida sådant som förblir utom räckhåll för alla andra (med reservation för att jag inte själv har läst avtalet, så jag vet inte exakt vad det föreskriver).
SvaraRaderaSom domaren skriver i sitt utlåtande; frågan om hur man skall förfara med en stor mängd "föräldralöst" men likväl upphovsrättsskyddat material bör lösas genom lagstiftning, inte genom ett avtal mellan två enskilda parter vilka själva inte har några rättigheter till materialet.
På vad sätt är Googles ambitioner att sprida (och tjäna pengar på) bortglömd litteratur (som rättsinnehavaren inte gör anspråk på) mer värda att gynna än Stims ambitioner att tjäna pengar på (och sprida) bortglömd musik (som rättsinnehavaren inte gör anspråk på)?
Det återstår att se hur Google kommer att tillgängliggöra det material som får scannas in. Om spridningen sker utan vattenmärkning eller annan uppmärkning av texten som pekar ut Google som källa, och vem som helst får sprida materialet vidare på likartade villkor, då kan jag tänka mig att släppa till också de texter som jag själv har eller kommer att få rättigheterna till.
I annat fall föredrar jag dock att scanna in och sprida mina texter själv. I avvaktan på besked om vart avtalet leder har jag därför "optat ut" och uttryckligen undanbett mig att Google befattar sig med det jag kan ha rättigheterna till (vad det är får Google försöka lista ut på egen hand). Jag torde alltså vara en av de drygt 6.000 rättsinnehavare som nämns i domslutet.