EP går ner på sparlåga. Några veckor.

I torsdags gick Europaparlamentet ner på sparlåga. Det är inte riktigt sommarlov ännu. Nästa vecka är en så kallad "valkretsvecka", då ledamöterna jobbar i sina respektive hemländer. Men sedan blir det fem helt mötesfria veckor.

Själv är jag fullständigt utmattad. Vårterminen är ett sju månader långt uthållighetslopp, under vilket allt sker i ett vansinnigt tempo. Så helgen har jag i princip ägnat åt att sova och att lyssna på hög klassisk musik, i lurarna. Jag tror inte att jag är ensam om det. Folk börjar se gråtfärdiga ut, av trötthet, i korridorerna.

Europaparlamentet är en miljö där många jobbar 12, 14 ibland upp till 16 timmar om dagen. (Vilket är intressant med tanke på att samma parlament har varit med om att införa mycket strikta europeiska arbetstidsregler, som gör till exempel traditionell jourverksamhet på våra sjukhus i princip omöjlig.) Lägg sedan en massa flängande till Strasbourg på det.

Nu är det i och för sig inte ett dugg synd om vare sig ledamöter, assistenter, gruppanställda eller parlamentets övriga tjänstemän. De har valt det här själva. De har anständig lön (och uppåt). Och de medverkar själva till att driva upp tempot – genom att ivrigt försöka reglera varje aspekt av mänskligt liv.

På "pirat-kontoret" fokuserar vi, av naturliga skäl, på piratfrågorna. Vilket är mer än en heltidssyssla. Vi står mitt i en strid ström av papper, initiativrapporter, grönpapper, vitpapper, direktiv och lagstiftning. Saker kan dyka upp på radarn förvånansvärt sent. I början av en arbetsvecka kan man aldrig vara riktigt säker på vad som kommer att ske de närmaste dagarna. Och man måste ha en ständig beredskap för att andra försöker med hemlighetsmakeri och fulspel som arbetsmetod.

Jag begriper uppriktigt sagt inte hur andra kontor hinner hugga på allt – från vitamintillskott till regler för fönster på traktorer och finanskrisen. Jag har en misstanke om att mycket blir rätt improviserat, förhastat och illa underbyggt. Nu har de flesta ledamöter visserligen sina specialområden, men ändå. Många av dem försöker ta sig an allt från ogräs i väljarnas gräsmattor till rymdpolitiken (ja, det finns en sådan).

Här finns även en speciell form av psykisk press. Många ledamöter ägnar sig åt saker som går stick i stäv med deras (eventuella) ideologi och principer. Saker som aldrig skulle flyga i deras hemma-partier och  nationella parlament. Sådant kommer sig av ljusskygga uppgörelser, vänskapskorruption, inflytande från särintressen och hybris. Det handlar om att få vara med i klubben. Att vara viktig. För i vart fall vissa ledamöter blir resultatet ett gnagande dåligt samvete – som på något sätt måste dövas.

Lägg sedan en fullständigt orimlig byråkrati, mycket resor, språkförbistring (min engelska har blivit sämre sedan jag började jobba i EP), sega gamla datasystem, en arrogant miljö och den sinnesutvidgande upplevelsen av att bo i Belgien ovanpå allt detta. Det skapar en atmosfär som nog inte är riktigt nyttig, vad gäller det enda som egentligen är viktigt – att skapa ett stabilt, förutsägbart, eftertänksamt och ödmjukt demokratiskt forum som verkar för 500.000.000 medborgares bästa.

Nå väl, nu är vi på väg in i sommarlovet. Det kan behövas för att vårda den egna mentala hälsan.