Ekonomin är som ekonomin är

Jag är inte ekonom. Verkligen inte. Men låt mig ändå fundera högt över den finanskris som slagit in över oss i våg efter våg, under flera år nu.

Under denna period har politikernas makt över ekonomin ökat. Den ekonomiska friheten har minskat. Man behöver inte vara ekonom för att ana ett samband. Det finns till och med skäl att tro att allt politikerna förmår göra är att göra saker och ting värre.

Ekonomin är som den är. Den är en följd av de faktorer som påverkar den. Vissa saker är helt naturliga i det ekonomiska "eko-systemet". Andra är konstruerade, påtvingade och framstressade av politiker – vars agenda mest handlar om röstmaximering, om att utöka sin makt och om att motivera sin egen existens.

Ett ekonomiskt system som får sköta sig på egen hand – i lugn och ro – tenderar att vara självbalanserande. Samtidigt säger all erfarenhet att politisk styrning av ekonomin bara orsakar störningar i dess balanserande och självläkande funktioner.

Låt oss göra några nedslag i vad politikerna sysslat med:

I USA skapade man ett system där människor som inte hade råd ändå fick möjlighet att ta lån, för att köpa hus. Man undrar: Hur tänkte de då?

I Europa har man byggt upp ett valutaområde där helt väsensskilda ekonomier är låsta till en gemensam ränta och växelkurs. Hur tänkte de då?

Om banker går dåligt, då går staten in och räddar dem istället för att låta dem i konkurs. På så sätt kan illa fungerande banker hålla sig kvar på marknaden, istället för att lämna plats åt nya. Och systemet föder en inkompetenskultur, där banker inte behöver sköta sig på marknaden eller ta ansvar. Hur bra är det?

Det pumpas in skattepengar i industrier, företag och branscher som inte längre är konkurrenskraftiga. Detta gör bara problemen värre på sikt och fallet hårdare, när det till sist ändå kommer. Vad är tanken med att använda medborgarnas pengar för att göra saker och ting värre?

Man kan dessutom fundera över vad en omfattande välfärdsstat med höga skatter ställer till med. Höga skatter innebär att staten bestämmer över en stor del av medborgarnas konsumtion. Staten styrs av politiker. Och politiker är inte kända för att vara känsliga för marknadens behov och mekanismer. Skapar inte detta ett onödigt trögt system som är dåligt på att använda rätt resurser på rätt ställe? (För att inte tala om vilket slöseri det är att inte låta medborgarna välja de alternativ som passar dem själva bäst.)

Det otäcka är att kommandoekonomin breder ut sig allt mer, så gott som överallt.

USA är i dag en byråkratisk stat – med stela välfärdssystem – som sitter fast i en skuldfälla.

I EU deltar till och med liberaler, kristdemokrater och konservativa i dansen kring förslag som till sin själva natur är rent sovjet-socialistiska.

Samtidigt anpassar sig de stora företagen till detta nya, politiskt styrda system – och bygger tillsammans med andra särintressen upp en korporativism, som är både tveksam och farlig.

Resultatet blir att ekonomin håller på att stressas sönder. Den får aldrig det lugn och den ro den behöver för att hitta balansen igen. De självläkande mekanismerna ödeläggs hela tiden av politiker med hybris. På så sätt skapas ett nervöst, instabilt och störningskänsligt system.

Denna häxdans fortsätter, i ett allt högre tempo och med allt större insatser. Man kan undra vart det kommer att barka hän.

Kanske har det mesta redan gått över styr. Det är som bekant lättare att göra fisksoppa av ett akvarium, än tvärt om.