EU - Festen är över

EU är på väg mot en existentiell kris som kan göra oss fattiga på riktigt. Lösningen på detta är inte mer politik, utan mindre.

Katastrofer börjar ofta långsamt, utan att folk tar någon större notis om vad som sker. Sedan går plötsligt allt väldigt snabbt och innan man vet ordet av ställs man inför fullbordat faktum. EU befinner sig nu vid en sådan tipping point.

Plötsligt talas det öppet om att årtionden av överreglering, byråkrati och höga skatter fått EU att halka efter. Det sägs rent av vara en existentiell fråga. Vilket kan stämma.

Frågan är vad man ska göra åt saken. Det ropas efter politisk handlingskraft.

Man vill investera genom att ta upp lån i en skala som får den gigantiska Corona-fonden att framstå som kaffepengar. Dessutom propageras för fler offentliga satsningar - som i slutändan måste finansieras av oss skattebetalare.

Men problemet är inte för lite politik, utan för mycket.

Nya EU-regler driver IT- och AI-företag bort från EU. Viss ny AI-teknik (till exempel i iPhone) erbjuds inte på den europeiska marknaden, på grund av politiska beslut. Vilket drabbar användare som annars skulle kunna öka sin produktivitet och kreativitet.

Den tekniska infrastrukturen i många medlemsstater är under all kritik, även i länder som Tyskland. Det gäller såväl ny som traditionell infrastruktur - från bredband till järnvägar och broar.

Styvmoderlig behandling av nya rön inom till exempel växtförädling, nanoteknik, stamcellsforskning och ny kärnkraftsteknologi gör att EU hamnar på efterkälken.

Klimatomställningen leder till högre energipriser, förlorade jobb, dyrare transporter, högre priser och nedlagda jordbruk. Detta ofta utan uppenbar nytta för klimatet.

Miljarder av skattebetalarnas och pensionsfondernas pengar pumpas in i förnybar energi, men som inte klarar att ge oss en stabil och säker elförsörjning. Som dessutom ägs av företag i skatteparadis och av kinesiska staten.

En klimatpolitik som bygger på känslor snarare än fakta, tekniska realiteter och sunt förnuft har sitt grepp om politiken. Med påtagligt negativa konsekvenser.

Företagare som borde få vara produktiva dränks i blanketter och förföljs av politisk micro management. Höga skatter och ett jämförelsevis fientligt företagsklimat gör andra delar av världen mer attraktiva för entreprenörer.

Som Mario Draghi nyligen påpekade, har vi under en tid kunnat leva med att halka efter. Men plötsligt blir problemen påtagliga och akuta. Plötsligt kan det börja gå snabbt utför.

Lägg till detta att själva fundamentet för en fri ekonomi och fredlig mänsklig samexistens - den demokratiska rättsstaten - hotas inifrån.

Ständigt ser vi politiker som motiverar inskränkningar i de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Nu senast med förslaget om Chat Control 2, som strider mot rätten till privatliv och privat korrespondens. Ny EU-lagstiftning är samtidigt på väg att begränsa yttrandefriheten.

EU håller alltså inte bara på att tappa sin tekniska och ekonomiska ställning. Vi är även på väg att förlora det som i någon mening varit det moraliska fundament som människor i andra delar av världen beundrat oss för.

Om saker och ting får fortsätta som hitintills, då kan det mycket snabbt gå utför. Då kan vi bli fattiga, på riktigt. Med katastrofala samhälleliga effekter. Vilket är konsekvensen av medvetet fattade politiska beslut.

(Ursprungligen publicerad i Bulletin den 5 oktober.)

I väntan på Swexit

Swexit, kräver internet. Jag kan i stora delar instämma. EU som det utvecklas är direkt farligt.

Men EU-valet har inte något med en Swexit att göra. Det är en fråga för riksdagen och riksdagsvalet.

EU-valet står mellan mer politisk makt och att göra motstånd.

EU går mot ständigt allt mer överstatlighet, centralstyrning, kommandoekonomi, korporativism och politisk klåfingrighet.

Nästan alla Europaparlamentets ledamöter flyter med strömmen, utan att ifrågasätta den grundläggande premissen.

2009-14 hade jag ansvar för Piratpartiets första kontor i Europaparlamentet. Då lärde jag mig att man kan påverka genom att göra motstånd.

Genom att tillföra kritiskt tänkande, ifrågasätta och käfta emot kan en enda ledamot göra skillnad.

Den gången handlade det om fildelning, internets frihet och den ständigt expanderande övervakningsstaten.

Jag brinner fortfarande för ett fritt och öppet internet samt för grundläggande mänskliga rättigheter som yttrandefrihet och rätten till privatliv och privat korrespondens.

Jag brinner även för decentraliserat beslutsfattande, sunt förnuft och kritiskt tänkande. Jag vill minska EU:s makt och återföra den till nationell och lokal nivå - ytterst till den enskilda individen.

Mer frihet, mindre EU. Mer makt till medborgarna och mindre till politiken. Mer sunt förnuft istället för ideologiska och utopiska experiment.

Jag har också lärt mig att det sociala priset för att göra motstånd i EU är högt. Det är inte populärt att ifrågasätta och att ställa de jobbiga frågorna. Men det skiter jag i. Jag har inget anseende att förlora.

Under åren i Europaparlamentet lärde jag mig att stålsätta mig mot den mörka sidans frestelser, förmåner och fördelar. Sådant som de genomsnittliga kindpussande gratisätarna i Europaparlamentet brukar falla för. Jag tillhör inte politikens inre kotteri och jag vill inte vara en del av det.

Att göra motstånd från insidan i EU har som sagt ett pris. Jag är beredd att betala det.

Att ta sitt uppdrag i Europaparlamentet på allvar är en monumental uppgift.

Man måste plöja tusentals och åter tusentals sidor med Eurogibberish i en aldrig sinande störtflod - för att hitta de undangömda nyckelformuleringar som avgör vilken väg vi skall gå.

Man måste sitta av ändlösa möten och vara beredd på att bli avskydd för att alltid ifrågasätta och käfta emot.

Man måste stå fast mot särintressen som vill ha särlagstiftning som gynnar dem själva istället för fri konkurrens.

Man kommer att behöva utstå EU-kommissionens vrede när man ställer de jobbiga frågorna.

Att kräva en Swexit i ett val som inte har med en Swexit att göra kan vilken idiot som helst göra. Men för att bekämpa vansinnet i EU krävs målmedvetenhet, uthållighet och ett visst mått av mild autism.

I can do this. Om det blir så eller inte beror på om folk röstar på mig.

Jag kandiderat för Medborgerlig Samling i valet till Europaparlamentet den 22 maj till 9 juni. Om det inte finns valsedlar för MED i din vallokal har Valmyndigheten följande råd:

»Om du inte har en namnvalsedel för partiet du vill rösta på kan du skriva partiets namn och namnet på kandidaten på en blank valsedel.«

EU:s coronafond var bara början

EU:s coronafond består i att EU:s medlemsstater tog upp ett gemensamt lån på 750 miljarder euro.

Man skulle kunna kalla det inflationschockens ground zero. Mycket annat skulle tillkomma, men detta var tillfället när EU tillförde ekonomin en gigantisk mängd pengar man inte hade.

Coronafonden skulle gå till »grön omställning, digitalisering och social sammanhållning« i pandemins spår. Strandpromenader längs Medelhavet är bara ett exempel på felaktig användning av dessa medel.

Fonden har lett till fusk och korruption. Flera länder smusslar undan delar av tillskottet i den vanliga budgeten. Och bidragsberoende länder i södra och östra Europa har fått än mer bidrag, vilket bara försenar en reformering av deras ekonomier.

Priset för de svenska skattebetalarna blir 150 miljarder kronor. Vilket är dubbelt så mycket som det årliga anslaget till vårt militära försvar.

Ändå är coronafonden en västanfläkt jämfört med vad som kan vara på väg. Så här:

Frankrikes president Macron har hållit tal. Han varnar för att Europa håller på att dö.

Möjligen har han en poäng. Byråkrati, överreglering, höga skatter, centralstyrning, kommandoekonomi och politisk klåfingrighet har gjort att Europa halkat efter.

En ogenomtänkt klimatomställning och en närmast suicidal energipolitik har också gjort sitt till. EU är på dekis - och sämst går det för Sverige och Tyskland.

Men det är inte vad Macron avser. Han vill ha massiva investeringar i försvar, klimatomställning och teknologi. I sitt tal hyllar han coronafonden som en lyckad satsning.

Man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att ana vartåt det här börjar luta. Europaportalen rapporterar:

»– Vi behöver gemensam kapacitet. Än en gång behöver vi en gemensam investeringschock, en stor investeringsplan med kollektiv budget. Vi behöver subventioner, sade Macron som tillade att EU:s finansiella kapacitet åtminstone bör fördubblas jämfört med i dag.«

Det handlar om någonstans mellan 600 och 1.000 miljarder euro. Per år.

Rapporterna gör gällande att detta är tänkt att finansieras med klimattullar, handel med utsläppsrätter, skatt på finansiella transaktioner och höjda skatter för multinationella företag.

Vilket är förslag vars pris i slutändan kommer att få betalas av oss konsumenter och skattebetalare.

Det är även förslag som gör att företag hellre etablerar sig utanför EU.

De negativa konsekvenserna är uppenbara och förutsägbara. Viket man kommer att upptäcka tids nog, om man inte redan gjort det.

Därför måste det vara oerhört lockande för EU att göra det enkelt för sig - det vill säga ta upp nya gemensamma lån.

Nu stämmer det förvisso att vi behöver rusta upp det europeiska försvaret illa kvickt. Men det är en av de få saker jag faktiskt kan tänka mig att frivilligt betala skatt för. Samhällelig kärnverksamhet, typ.

Att investera i klimatomställningen är ofta att kasta pengar in i ett svart hål. Antalet meningslösa eller i värsta fall kontraproduktiva projekt inom området är betydande.

Det krävs en grundlig reality check innan man satsar mer pengar i den gröna omställningen - oavsett om de kommer från skattebetalarna eller är upplånade.

Vad gäller investeringar i teknologi är det bästa om politiken håller tassarna borta. En fri marknad, färre regler, mindre byråkrati, lägre skatter och ett allmänt förbättrat företagsklimat är vägen framåt. Inte ökade offentliga utgifter och politisk styrning.

Europa behöver mer frihet - och mindre politik.

I de rödgrönas spår kommer magrare år

Klimatomställning, centralstyrning, kommandoekonomi och utopiska idéer leder till fattigdom och social oro.

Sverige och Tyskland har lägst tillväxt i EU. Det är två länder som försatt sig själva i en knepig sits.

Dels genom att lägga ner fungerande och säker kärnkraft. Vilket lett till svängande elpriser och en kommande elbrist.

Dels genom att köpa en känslodriven klimatalarmism. Till priset av att begränsa den produktiva sektorns möjlighet att skapa tillväxt och välstånd.

Tillväxt gör att vi kan bygga sjukhus och få en rimlig pension. Tillväxt låter oss leva i trygghet och en vardagslyx som vore otänkbar även för de rikaste förr i världen. Och tillväxt skapar de resurser som krävs för att möta potentiella klimatförändringar.

Med tillväxt lyfts fler ur fattigdom. Med tillväxt kan vi bota fler sjukdomar. Med tillväxt följer teknisk utveckling och framåtskridande. Med tillväxt växer kakan. Med tillväxt får vi det bättre.

Men det kan vara slut med den saken. Vi befinner oss i en recession som i värsta fall kan gå över i en riktig lågkonjunktur. Med en krympande ekonomi blir vi fattigare.

Detta som en konsekvens av medvetet fattade beslut. Man fipplade med sådant man inte begrep. Man ödelade världens renaste, säkraste, mest stabila och CO2-fria el-system.

Inte nog med att de rödgröna ödelagt en trygg elförsörjning. De har dessutom skapat en enorm energi-skuld inför framtiden.

Vår elproduktion måste mer än fördubblas de närmaste 20 åren - för att klara industrins behov och elektrifieringen av samhället. Det måste ske även när det inte blåser och solen inte skiner.

Och det handlar om mer än elen. EU:s klimatpolitik slår mot skogsbruket. Den riskerar att leda till ökade boendekostnader. Och den gör europeisk industri mindre konkurrenskraftig mot omvärlden.

Förbudet mot nya bilar med förbränningsmotorer från 2035 står i kontrast mot en sviktande elbilsförsäljning och batteritillverkningens inverkan på människor och miljö. Har man verkligen tänkt igenom det här?

Nu utvecklas i och för sig tekniken. Men om ingen revolutionerande sker snart saknar vår planet råvaror för mer än en, på sin höjd två generationer elbilar. Och sedan?

Klimataktivisterna målar upp en dyster framtid om vi inte gör som de vill. Men framtiden kan bli ännu värre om de får sin vilja igenom.

Energibrist, försämrad konkurrensförmåga, arbetslöshet, fattigdom, ett kontrollsamhälle och social oro är några av den rödgröna politikens konsekvenser.

Politisk klåfingrighet gör allt sämre. Även om vi står inför klimatförändringar är det inget som säger att de lösningar politiken driver nödvändigtvis är de rätta, bästa eller ens lämpliga. Speciellt inte om de drivs av känslor.

Om målet är att minska CO2-utsläppen gör varje krona betydligt mer nytta i Afrika eller Asien. Om syftet är att rädda människoliv finns det en mängd åtgärder som ger större utdelning till lägre kostnad.

Men det handlar inte bara om energi och klimat. Politiker har rent allmänt en förmåga att driva en politik som saknar verklighetskontakt, konsekvensanalys och logik.

Fattar man beslut utifrån hur man tycker att saker och ting bör vara istället för hur de faktiskt är, då är risken uppenbar att man gör fel.

Oavsett de bakomliggande skälen får dålig politik konsekvenser. Om man skapar energibrist, stryper den produktiva sektorn, sätter utopi före verklighet och ägnar sig åt ideologiska experiment istället för att se till att samhällelig kärnverksamhet faktiskt fungerar - då blir det garanterat trubbel.

Problemen kommer ofta med viss fördröjning. Kriser utvecklas som regel långsamt till en början. Men sedan kan allt gå väldigt fort.

Centralstyrning, kommandoekonomi och utopiska dogmer dömde sovjetkommunismen till ett stegvis förfall som mot slutet eskalerade till ett snabbare och mer brutalt sammanbrott än någon hade väntat sig.

Det borde vara en varning till andra som visar liknande tendenser.

Det kan kanske verka fånigt att jämföra till exempel EU med Sovjetunionen. Men ändå finns samma oroväckande ansats till centralstyrning, kommandoekonomi och utopi framför fakta och logik - här och nu precis som där och då.

Att upprepa historiens misstag och samtidigt hoppas på ett annat utfall är en vansklig plan.

Priset får folket betala.

För att undvika en dystopisk framtid behöver politiken mer kritiskt tänkande, mer faktabaserat beslutsfattande och mer respekt för den evolutionära samhällsutveckling som bygger på erfarenhet och spontant samarbete - utan fixerade utopiska mål.

- o -

Få mina längre texter direkt i din e-post »

Lördagsvideos: Grön planekonomi och klåfingriga folkpartister

Youtube: Statliga klimatsatsningar skadar samhället: Den Gröna Planekonomin är här »

Youtube: Lagstifta om läggdags? Liberalerna och Pehrson har fel om skärmar och sociala medier »

Matpriserna: Exakt vilka mellanhänder är det Anders Lindberg vill kapa bort?

Prisreglering på mat, kräver vänstern.

Frågan man då måste ställa sig är: Hur?

Låt säga att man lagstiftar om ett maxpris för en viss vara. Vad kommer då att hända om kostnaderna i produktions- och leveranskedjan ändå ökar?

Svaret är enkelt: Det håller inte att betala mer än man själv kan ta betalt. Så då blir det inget. Alls.

Resultatet blir det samma som alltid, när det gäller socialistiska ambitioner att styra prissättningen: Brist - och sönderslagna försörjningskedjor.

Sedan undrar jag om de mellanhänder som Aftonbladets Anders Lindberg vill kapa bort för att pressa priserna.

Frågan är: Vilka?

Låt oss ta en förpackning köttbullar som exempel.

Först har vi bonden, som fått ökade kostnader för bränsle och el. Sedan har vi djurtransporten som kör djuren till slakt. Den har drabbats av ökade bränslekostnader. Och så har vi slakteriet och beredningen som också drabbats av högre elkostnader och ett allmänt högre kostnadsläge. Därefter skall ännu en åkare med ökade bränslekostnader köra ut köttbullarna till ett centrallager någonstans, som likaledes drabbats av ökade elkostnader och kostnader i övrigt. Nästa steg är distribution - åter med höjda bränslekostnader - till en butik som drabbats av skenande elpriser.

Detta är förvisso en mycket förenklad bild. Ofta krävs fler steg än så för att leverans-, förädlings- och distributionskedjan skall fungera beroende på produkt. Men att ökade kostnader leder till högre priser är knappast raketforskning.

Så, exakt vilka av dessa steg är det Anders Lindberg vill kapa bort? Och hur har han tänkt sig att vi skall få våra köttbullar då?

Allt vänsterpopulisterna ägnar dig åt är tomt prat, utan förankring i verkligheten.

Att kriget är inflationsdrivande kan vi kanske inte göra något åt. Men de höga el- och bränslepriserna är entydigt de rödgrönas fel.

Socialistisk populism kan kanske plocka billiga poäng. Men som vanligt kan den inte omsättas i praktiken. I vart fall inte utan allvarliga problem för hela vårt samhälle. Och med största säkerhet inte utan ett stort mått av kontroll, tvång och misshushållning.

Historien ger oss otaliga exempel på detta.

Lördagsvideos: 2 x matpriser

Youtube: Bör matpriserna styras av politiker?

Youtube: Nooshi och matpriserna – vänstern förstår inte ekonomi »

Socialism fungerar inte

Socialism och kommunism lider av en felsyn. Det är fattigdom de borde bekämpa, inte rikedom.

Som av en händelse råkar det vara dessa lärors motsats - den liberala marknadsekonomin - som visat sig vara överlägsen vad gäller att skapa välstånd och utveckling.

Socialistiska och kommunistiska regimer misslyckas alltid. Vilket beror på att de varken tar hänsyn till den mänskliga naturen eller verkligheten.

Varje gång har det visat sig att sådant inte fungerar i praktiken. Ofta till ett ohyggligt pris för människor, samhälle och miljö.

Att ta från de rika och ge till de fattiga låter kanske som en skojig idé. Den fråga som vänstern dock aldrig besvarar är med vilken rätt.

Med vilken rätt berövar man - utan samtycke - enskilda individer frukterna av deras arbete? Vilken princip rättfärdigar att man tar andra människors egendom?

Svaret är att det inte verkar finnas någon sådan princip. Istället handlar det om flertalets överlägsna våldskapital och makt över individen - som därmed reduceras till undersåte och skatteboskap.

Till skillnad från liberalismen tycks vänstern inte ens ha något i sin ideologi som tillerkänner individen rätt till liv eller säkerhet.

Så lämnar rödskäggen också ett spår av död, förtryck och våld efter sig. Läser man det Kommunistiska Manifestet kan det rent av ses som en direkt instruktionsbok för folkmord, som i Kambodja. It's not a bug, it's a feature.

Att folket eller arbetarna skall äga företagen är en tanke med fallgropar. (Därmed inte sagt att det skulle vara något fel om ett företag drivs av sina anställda, i en fri ekonomi.)

För det första måste detta rimligen ske genom ett representativt system. Bums uppstår då en härskande klass - apparatchiks - naturligtvis knuten till Partiet. Men inte nödvändigtvis kompetent.

En annan invändning är att man då berövar företagandet dess entreprenörer, incitament och dess främsta drivkraft, vinstintresset. Och då är det som regel kört.

Detta är inte bara lösa påståenden - utan historiska erfarenheter av storskaliga ideologiska experiment med hela folk som försökskaniner. Det är så det går när man ersätter samhällets spontana utveckling med dogmer och centralstyrning.

Den anarkistiska vänstern tycks å sin sida ha något slags mer diffus bild av ett samhälle där alla samarbetar och hjälper varandra. Vilket ju är precis vad en fri marknad går ut på - minus vänsterns tvång, våld och misshushållning.

Men kärnan är densamma. Därför är det inget att bli förvånad över när våldsvänstern ägnar sig åt kravaller och åt att tysta och de-plattformera meningsmotståndare. Det ligger i vänsterns natur att försöka få alla att dansa efter dess pipa - varesig de vill eller ej.

Som jag brukar påpeka, så tror jag att de flesta som är vänster snarare är eller börjar som livsstilsvänster än dogmatiskt politisk vänster. Därpå förstärks deras vänsteridentitet av confirmation bias. Sedan kommer de att rösta på och kidnappas av den politiska vänster som är mer hard core.

Genom att försöka förändra samhället med våld ställer den moderna ytterkantsvänstern sig utanför det demokratiska systemet. Vilket är att förneka rättsstaten, principen en man en röst och det enda någorlunda fungerande system som faktiskt tillhandahåller folkvälde.

Kommunism är bara förenlig med demokrati så länge den senare passar dess syften.

Till råga på allt marknadsför sig vänstern som god och snäll. Vilket är att ha stora anspråk - för ett system som varken tillerkänner individen frihet, egendom eller ens rätten till liv.

I ett socialistiskt eller kommunistiskt samhälle finns inget utrymme för avvikande åsikter - eftersom man är fullt och fast övertygade om att man har rätt, historien till trots. Alla skall med.

Däremot är ett sådant samhälle fyllt av medlöpare, angivare, småpåvar, byråkrater och politiska ordningsmän - för att hålla folket på plats. Plus en omfattande övervakningsapparat.

Socialism i allmänhet och kommunism i synnerhet bygger på tvång - eftersom den inte kan acceptera att människor är olika. I dess spår följer förtryck, armod och död.

Vilket säkert är svårt att föreställa sig för dagens unga, som aldrig fick tillfälle att se och uppleva öststatskommunismen. Därför finns en risk för att dess misstag kan komma att upprepas.

EU, corona och euron

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

EU, corona och euron »

EU:s krispaket handlar inte om corona-smittan som sådan - utan om att rädda det feltänkta och långsiktigt ohållbara eurosamarbetet. Vilket vi nu måste betala för, trots att svenska folket sagt nej till euron.

Jönssons lärdagsvideo: Bör företag få bidrag?

Youtube »

Corona-krisen stresstestar EU

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Corona-krisen stresstestar EU »

"Mest klarspråk talar Nederländerna. De är inte intresserade av att rädda andra länders ekonomi och näringsliv när de inte vet hur hårt krisen kommer att drabba dem själva. Premiärminister Rutte är mycket tydlig med att man inte kan, vill eller kommer att bidra annat än till ren smittbekämpning. Samtidigt kräver PIGS-länderena i syd »corona bonds« – som är euro bonds i nya kläder."

Det är dags att sätta ner foten om EU!

Hur mycket av EU:s överstatlighet, centralstyrning, kommandoekonomi, byråkrati och klåfingrighet pallar du?

Det finns ett amerikanskt ordstäv som lyder: People will give you as much bullshit as you can take.

Det finns även en uttalad EU-policy som talar om en ständigt fördjupad union. Det vill säga mer av samma. För evigt.

Oavsett om du är för ett svenskt utträde ur EU eller om du tycker att EU:s maktambitioner måste begränsas - så måste du rösta i linje med din åsikt om något alls skall kunna förändras. För om saker och ting får fortsätta att fungera som de har fungerat, då kommer det också att gå som det har gått. Det vill säga åt fel håll.

Det är intressant att se hur partier som SD, V och MP har lagt sitt EU-motstånd i malpåse - eftersom de har insett att EU kan användas som ett verktyg för att ge dem själva mer makt.

Och det är intressant att se att det bara finns ett parti - Klassiskt liberala partiet - som kombinerar ett aktivt EU-motstånd med ett stort mått av individuell frihet. Ett EU-kritiskt parti som inte vilar på nationalistisk, främlingsfientlig eller protektionistisk grund. Ett parti som driver en liberal EU-kritik och som är redo att ta striden för din frihet.

Vilken väg vi kommer att gå avgörs av hur du röstar.

Dela detta inlägg om du håller med.

Skicka en bråkstake till Bryssel!

Jag är hjärtligt trött på EU:s överstatlighet, centralstyrning och klåfingriga byråkrati. Detta kan aldrig sluta väl. Därför bör Sverige lämna EU, medan tid är.

Men i vart fall just nu är Sverige med i EU. Och vi tvingas leva med de beslut som fattas i Bryssel och Strasbourg. Därför behövs det ledamöter i Europaparlamentet som ifrågasätter, käftar emot och kastar grus i maskineriet.

Så jag kandiderar för Klassiskt liberala partiet i EU-valet.

När jag ser de andra partiernas EU-kandidater är det mycket som bekymrar mig. De flesta tramsar med och stöder EU:s utveckling mot att bli en superstat. En del säger sig vara kritiska till EU, men ser ändå unionen som ett verktyg för att styra och ställa över folk på sina respektive politiska områden. Och alla nya kandidater uppvisar en problematisk aningslöshet och godtrogenhet gentemot den EU-apparat som är beredd att äta dem levande.

Jag har följt och skrivit om EU-frågorna i 15 års tid. Och under fem år arbetade jag i Europaparlamentet. Så jag vet hur systemet fungerar, jag känner till maktapparatens fula knep och jag är beredd att använda min kunskap för att bromsa EU:s maktambitioner.

Det handlar inte bara om vad som sker i EU:s tre stora institutioner. Bakom kulisserna finns hundratals kommittéer och tusentals expertgrupper där olika särintressen kan härja fritt. I de olika generaldirektoraten fattas beslut som kommer att påverka oss alla, men som vanligtvis aldrig kommer till varesig allmänhetens eller politikernas kännedom. Och EU lägger miljarder på astroturf genom bidrag till allehanda organisationer som går unionens ärenden. Detta för att nu bara ta några exempel.

Framförallt finns en osund maktkultur i EU - i vilken de flesta ledamöter sugs in lockade av makt, champagne, pengar, anseende och fringisar. Här gäller det att stå fast, för att aldrig lockas över till den mörka sidan.

Att göra motstånd är impopulärt och jobbigt. Men helt nödvändigt. För vad är alternativet? Mer av samma? Mer överstatlighet, centralstyrning och kommandoekonomi?

Jag är inte intresserad av makt. Tvärt om. Jag anser att makten bör decentraliseras. Jag vill minska EU:s makt. Och jag vill öka din frihet. Även om det innebär att jag kommer att få skit från maktapparaten. Jag har ingen position att försvara och inget anseende att förlora. Därför är jag beredd att gå all in om jag blir invald i Europaparlamentet.

Välj in en bråkstake i Europaparlamentet. Rösta på mig.

Nej till EU:s överstatlighet, centralstyrning och kommandoekonomi

Youtube »



Soundcloud »

En podcast om problemen med EU:s överstatlighet, centralstyrning och kommandoekonomi.

Utskrift » | Klassiskt liberala partiet »

Denna fil är fri att kopiera, dela och sprida. CC=BY

EU är ett socialistiskt projekt

När svenska folket röstade ja till medlemskap i EU, då var det i princip till ett mellanstatligt samarbete med fri rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital. Men det visade sig tyvärr mest vara reklam. Istället fick vi ett EU med överstatlighet, centralstyrning och kommandoekonomi.

Makt överförs ständigt från individen till politiken, från EU:s medlemsstater till Bryssel och från de demokratiska institutionerna till icke-valda byråkrater. Det demokratiska underskottet växer, korporativismen breder ut sig och allt fler beslut fattas bakom stängda dörrar. Detta är en farlig utveckling.

Överstatlighet innebär att den lokala identitet som ger människor referensramar och trygghet allt mer suddas ut. Lokala förutsättningar, behov och spontant framvuxna strukturer ersätts med tondöv toppstyrning. Besluten flyttar allt längre från den enskilda individen. En härskande politisk klass växer fram som saknar kontakt med verkligheten och med medborgarna. Vi får mer byråkrati, krångel och den politiska klåfingrigheten ökar.

Centralstyrning är som regel en dålig idé. Istället för ett samhälle som skapar stabilitet genom mångfald och decentraliserat beslutsfattande - så får vi »single points of failure«, där det räcker med ett dåligt beslut eller att en byråkrat har en dålig dag på jobbet för att en halv miljard människor skall drabbas. Centralplanering tränger undan marknadens spontana ordning. Politiska beslut ignorerar konsumenternas önskemål och behov. Och all historisk erfarenhet visar att centralstyrning är dåligt för ekonomin, inskränker vår politiska frihet och leder till sämre utnyttjande av våra resurser.

Kommandoekonomi är ännu värre än centralstyrning. En gemensam valuta, en ränta och samma pris på pengar i Grekland som i Tyskland sätter ekonomins självbalanserande krafter ur spel. Det ger vissa länder möjlighet att vara ekonomiskt oansvariga - och lämnar andra med notan för detta. Det skapar ständiga kriser som drabbar så väl det fria företagandet som individen. Det gör olönsamma företag bidragsberoende. Och det öppnar dörrarna för svågerpolitik.

Det är precis samma centralistiska tendenser och mekanismer som ödelade det forna, kommunistiska Östeuropa - som idag hotar utveckling, frihet och välstånd i EU.

EU måste rullas tillbaka till ett mellanstatligt samarbete med fri rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital. Till det som svenska folket trodde sig rösta för i folkomröstningen. Annars måste vi lämna den långsamt sjunkande EU-skutan.

- o -

Jag kandiderar till Europaparlamentet. Rösta på mig genom att ta en blank valsedel och skriv »Klassiskt liberala partiet« på den. Tack på förhand!

EU: Gör om, gör rätt – eller gå ur!

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

EU: Gör om, gör rätt – eller gå ur! »

"När svenska folket röstade ja till medlemskap, då var det till EG. Det vill säga ett mellanstatligt samarbete med fri rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital. Men istället blev vi indragna i EU:s utveckling mot en överstatlig politisk union som få vill ha."

AI, politik, marknad - och singulariteten

Det talas mycket om artificiell intelligens (AI). Maskiner förväntas lära sig »tänka som människor«, rent av bli mer intelligenta genom självgenererande processer. Detta betraktas både som en möjlighet och ett hot.

Jag kan inte låta bli att fundera över vad som händer när AI möter politik och byråkrati.

Om vi antar att AI alltid fattar rationella beslut - då kommer det inte att ta lång tid innan dess output hamnar på kollisionskurs med vad den härskande politiska klassen anser vara lämpligt.

Politiken skapar dogmatiska tankemodeller som är raka motsatsen till inre frihet. Därmed förvrängs varseblivningen. Rationella lösningar överskuggas av emotionella låsningar. Vilket i sin tur blockerar beslutsförmågan - eller i vart fall förmågan att fatta rimliga beslut.

Politiken är ofta verklighetsfrånvänd, faktaresistent, lider av bekräftelsefel (confirmation bias), formar grupptänk, förutsätter dubbeltänk och leder inte sällan till oväntade och oönskade konsekvenser.

Det skall bli mycket intressant att se vad som händer när denna politiska kultur möter AI.

Kommer AI att dra ner byxorna på politikerna? Eller kommer dess beslutsmodeller med tiden att begränsas av påtvingade, ideologiskt motiverade förbehåll och algoritmer?

För att inte tala om vad som kan hända om en stenhårt rationell AI i någon kontext konfronteras med postmodernism, identitetspolitik och radikalfeminism. Tanken är underhållande.

Och hur blir förhållandet mellan AI och den organiska intelligens (OI) som politikerna i alla tider försökt kväsa?

Den OI som driver det frivilliga och spontana samarbete som ser till att det varje dag finns rätt mängd bröd i butikshyllorna; som smidigt samordnar de tiotusentals olika aktörer som är inblandade i processen att bygga en bil; som snabbt anpassar sig till och möter folkets skiftande behov; som kan skapa ökat välstånd för alla - och som är fullständigt decentraliserad. Det vill säga marknaden.

Det är lätt att se betydligt fler gemensamma nämnare mellan AI och marknaden än mellan AI och politiken. Den tekniska utveckling som driver AI fungerar i symbios med marknaden. Medan AI och den politiska makten snarare kan förmodas ha latenta relationsproblem.

Å andra sidan är det inte alls svårt att föreställa sig hur en politiskt riggad AI skulle kunna göra medborgarnas liv olidliga - genom att samordna politiska beslut, ordningsmaktens tvångsmedel, register innehållande personlig data och modern massövervakning.

Vi lever i ohyggligt intressanta tider.

EU vill kunna hindra dig från att ta ut dina egna pengar från banken

Nybloggat på HAX.5July.org:

EU to allow freezes of bank deposit withdrawals?

"European Union states are considering measures which would allow them to temporarily stop people withdrawing money from their accounts to prevent bank runs (..)"

Friheten är social, till skillnad från socialismen

En sak som stör mig...

Socialister hävdar ofta att socialismen är det samhällssystem som bäst gynnar samarbete människor emellan.

Vilket är dumheter.

Oavsett hur mycket socialister hävdar att socialismen styrs av folket eller någon annan diffus kollektiv entitet – så landar det alltid i att en liten klick styr och ställer över alla andra.

Och det slutar alltid med misshushållning, vanstyre och förtryck – oavsett om det gäller Sovjetunionen, Kambodja, Kuba, Venezuela eller Nordkorea.


Samarbete är bra och för vårt samhälle framåt. Men det har inget med socialism att göra. Samarbete kan inte kommenderas fram. Samarbete kan inte styras uppifrån.

Men det finns en modell som verkligen bygger på samarbete: Personlig och ekonomisk frihet.

I grunden finns ett slags rationell egoism. Det är bara att acceptera att alla människor i varierande grad värnar sitt egenintresse. Men ingen kan leva isolerad från andra. För att ett samhälle skall fungera och för att individen skall kunna skapa välstånd för sig och de sina krävs samarbete människor emellan. Vilket är till stor nytta för oss alla.

Där socialismen centralstyr och försöker tvinga folk till det ena eller andra – där är den fria ekonomin överlägsen eftersom den bygger på ömsesidig respekt, frivilligt samarbete och spontan ordning. Ingen behöver tvingas till något – saker och ting fungerar ändå. Ingen central ordergivning krävs – samhället organiserar sig ändå. Ingen överbyråkrati behöver styra och ställa – alla finner ändå sin roll.

Tvång eller frivillighet? Jag vet i vart fall vad jag förväntar mig i ett öppet, demokratiskt och kärleksfullt samhälle.

Centralstyrning eller decentralisering? Jag satsar på det senare – för ett stabilt samhälle där människor kan ägna sig åt sitt istället för att ständigt behöva oroa sig över nya och ofta motstridiga påhitt från överheten.

Dessutom har vi den enkla observationen att människor är olika. Vi har alla olika önskemål, förutsättningar, krav, behov, smak, preferenser, föreställningar och intressen. Därför måste vi få välja mellan många olika alternativ, på en fri marknad – istället för att bli intvingade i politiskt fastslagna, enhetliga standardmodeller utan utrymme för individuella avvikelser.

När är förutsättningarna för människors lycka som störst? När vi får göra våra egna fria val eller när vi ständigt blir tillsagda vad och hur vi skall göra?

När växer människor? När vi får göra våra egna fria val och ta ansvar eller när vi blir behandlade som en gigantisk flock skattebetalande boskap?


Socialismen skapar ett samhälle av undersåtar – snarare än ett som består av fria individer. Vilket passar all sorts politiska makthavare utmärkt, då det ger dem mer makt på folkets bekostnad.

Vad socialismen gör är att slå politiskt mynt av avundsjuka och håglöshet. Socialismen (som i dag omfattas av samtliga riksdagspartier) bygger på att människor ser en chans att leva på andras bekostnad (det vill säga av andras egendom och arbete), slippa ta egna initiativ och undvika personligt ansvar.

Vilket förklarar att en dålig, moraliskt tveksam och auktoritär idé som socialismen ständigt vinner över friheten – i allmänna val och i de demokratiska församlingarna.

Resultatet av detta är de allt fler mörka moln som nu börjar synas vid horisonten. Socialismen är helt enkelt inte hållbar i längden. Den är som ett pyramidspel. Till sist får man slut på andra människors pengar.

Varför inte pröva med frihet istället?

Stöd denna blogg »

Därför avskyr politikerna marknaden

En fri marknad är överlägsen politiken vad gäller att tillhandahålla varor, tjänster och service som folket efterfrågar. Den är även överlägsen vad gäller att använda befintliga resurser på ett effektivt och optimalt sätt. Och den driver utvecklingen framåt – även på »mjuka« områden som miljö, vård, omsorg och utbildning.

En fri marknad bygger på frivilliga överenskommelser, samarbete och utveckling – medan politiken står för fyrkantig och tondöv centralstyrning. Den fria ekonomin drivs framåt av människors intresse av att skapa välstånd – till skillnad från den politiska och byråkratiska kultur som effektivt dödar initiativkraft, ödelägger incitamentsstrukturer och stryper personligt ansvar. Marknaden erbjuder människor frihet att välja mellan många olika alternativ – till skillnad från politikens »one size fits all«-approach.

En fri marknad är dynamisk, ledarlös och närmast organisk – i vilken vi alla är marknadskrafter som styr utbudet genom vår efterfrågan och våra fria val. Den decentraliserar beslutsfattandet och skapar spontan ordning, baserad på verkligheten och människors skiftande önskemål.

Det är därför politiker i allmänhet och vänsterpolitiker i synnerhet avskyr marknaden. De ser den som ett hot mot deras makt över folket.