Brysselliv...

Traktens ungdom tar sig en pilsner på torget utanför min lägenhet...

Bryssel är en rätt trevlig stad. Men inte speciellt organiserad. Snarare uppenbart dysfunktionell.

Kollektivtrafiken kan få för sig vad som helst, av vilket skäl som helst, i stort sett när som helst. Tidtabeller är, i bästa fall, att betrakta som reklam. Belgare dubbelparkerar ofta, helt obekymrat, på sätt som skapar gigantiska köer. Eller kör med full fart så långt in i en trafikstockning de bara kan. En centimeter snö eller två – och kaoset är omedelbart och totalt. Eller också är det demonstranter som kastar ut brinnande sopor i trafiken.

Men framförallt – alla dessa jippon. Jag vill inte framstå som en gnällig gammal gubbe. Men ibland blir man förundrad. Som när bussen inte går, på grund av tornerspel. Eller när vägen hem är helt blockerad för fotgängare, bilar och kollektivtrafik på grund av någon parad eller uppvisning från civilförsvaret i mjältbrandssanering. (Nej, jag skämtar inte.) Sådant kanske inte sker dagligen, men ofta var och varannan vecka.

Det är tur att man gillar musik. Varje sommar hålls en techno-fest på torget utanför mitt fönster. Ljudnivån är såpass hög att även om jag har fönster och dörrar stängda och går in på muggen – så går det inte att föra ett telefonsamtal. Fast det är inte så farligt, de brukar tagga ner framåt två-tiden på natten. Och 15 cm utanför mitt fönster har jag en högtalare, uppsatt av kvarterens köpmannaförening. Sådana finns i hela Sablon-området. De spelar på ett mycket effektfullt och intensivt sätt klassisk musik till framåt nattkröken första julhandelshelgen varje år.

Allt det där tar jag. Man vänjer sig. Och lite får man tåla om man bor i en storstad.

Då slår alla fylleslags moder till. Så här i mitten av november skall Bryssels teknologer (och en del andra) dricka pilsner på mitt torg. Det handlar om uppskattningsvis 3-4.000 personer som får gratis öl från framkörda lastbilar. Och nu snackar vi inte provsmakning, utan en syndaflod av maltdrycker.

I år inföll den dagen i dag. Jag kom från kontoret, släpande på resväskan från veckans Strasbourg-resa. Hemresan från Plux, som brukar ta tio minuter, tog säkert minst en timma. Vis av erfarenheten från tidigare år kryssade jag fram längs nerspydda smågator i en kringgående rörelse, för att försöka nå min lägenhet via en lucka där ambulanspersonal stuvar in och transporterar iväg studenter som druckit sig bortom.

Alla affärer, krogar och barer vid torget är barrikaderade och håller stängt i ren förskräckelse. I rännsten rinner det urin som regnvatten efter en rejäl skur. Förra eller om det var förrförra året fick jag handgripligen flytta på en ung man som kissade och kräktes – samtidigt – för att komma in i min port.

Jag vill inte gnälla, men... Här någonstans går faktiskt min gräns. Så det är möjligt att jag ändå är en grinig gammal gubbe.