Efter Reinfeldt?

De rödgröna är nu större än den borgerliga alliansen. Allt som krävdes var att (s) bytte partiledare till en kille som har vett nog att inte visa sig offentligt.

Samtidigt har alliansen problem. Reinfeldt är trött. Moderaterna saknar ideologi och visioner. De gamla trogna medarbetarna faller en efter en. Och det där med arbetslöshet och sjukskrivningar har man inte riktigt lyckats koppla greppet på.

Kristdemokraterna lider av någon inre åkomma, som ingen utomstående kan begripa. De sitter där de sitter - och tycker obehagliga saker. Skulle partiet tappa flygförmågan kan dess väljare alltid gå till (m) eller (sd).

Folkpartiet - borgerlighetens fransmän - har knivarna färdigslipade, klara att sätta i moderaternas rygg det ögonblick det ser ut som om det verkligen är på väg att gå åt helvete. Lite som i riksdagsvalet -85.

Centern bytte partiledare. Man kan undra varför, om politiken ändå kommer att vara den samma. Ja, jag vet att (c) håller på att skriva ett nytt program. Men vad är det värt? Partiet struntade högaktningsfullt i sitt eget integritetsmanifest. Riksdagsgruppen ignorerade stämmobeslutet om att säga nej datalagring. Så vad är ett nytt partiprogram värt, egentligen?

Centern behöver åka ur riksdagen en mandatperiod, för att skärpa till sig. Och risken är överhängande. Till skillnad från (kd) kan (c) inte räkna med några moderata stödröster.

På andra fronten har vi ett miljöparti som för var dag som går förlorar allt mer av sin själ och blir lite mer som alla andra. Ett rehabiliterat vänsterparti, som ändå inte kan sägas vara ett alternativ för vanligt folk. Och ett gäng gapiga sverigedemokrater i kostym.

Åter då till (s). De har ingen politik. De har ingen vision. De är inte ett dugg bättre än regeringen, på de flesta områden. Och betydligt sämre på andra. Lustigt nog verkar detta, för tillfället, vara en rätt framgångsrik plan. Det är kanske därför man väntar med att välja Damberg till partiledare...

Svensk politik är märklig.