Rapport från ett dårhus

Dödsstjärnan i Strasbourg.

OK, jag har bloggat lite slött denna vecka. Men på något sätt är det här med att jobba i EU som att simma i kall sirap. Motströms.

Jag skall inte trötta dig med detaljer, men jag börjar tro att EU-byråkratins främsta syfte är att förhindra att något som helst blir uträttat. Problemet med EU-byråkratin är att den inte alls är lat och arbetsskygg.

Oh, nej. Ett enda papper (som en fransktalande byråkrat inte omedelbart kan identifiera med en fransk motsvarighet och som inte har en hoper stämplar) kan returneras ett oändligt antal gånger, hur formellt korrekt det än är.

Pappersarbetet kring en enda parlamentsassistents senaste resa till Strasbourg eller någon annan ort kan garantera en EU-byråkrat arbete i flera dagar. Oavsett om det behövs eller ej. Byråkraternas barn behöver ju mat på bordet.

(En av mina resor, redovisad med alla kvitton, har nu bollats fram och tillbaka under tio veckors tid.)

En mellanhög chef i Europaparlamentet berättade för en tid sedan att han uppskattar att den byråkrati som är till för att minska fusk nu – med marginal till godo – är betydligt mer kostsam än det fusk den till äventyrs förhindrar. (Och det brukar vara lite si och så med den saken.)

På måndag sätter jag mig på tåget till Strasbourg igen. Den totala resetiden fram och tillbaka är sisådär tio timmar. Om vi hittar något franskt lok i Luxemburg, vill säga. Sammantaget lär det vara minst 5.000 personer som deltar i Europaparlamentets flyttcirkus. Det är i så fall 50.000 mantimmar bara i resor. Och miljoner i reseutgifter, traktamenten och hotellkostnader. Varje månad. Räkningen sänds till skattebetalarna.

För 2014 har Europaparlamentets flytt-kritiska majoritet kapat bort en massflytt. De två septembersessionerna har lagts på samma vecka, med onsdagen ledig däremellan. Fransoserna är ursinniga och har tagit frågan till EU-domstolen. De accepterar inget annat än tolv "riktiga" sessioner i Strasbourg per år.

Jag åker ju tåg till Strasbourg, eftersom jag ändå uppskattar fem timmars (ibland kan det ta nio timmar) obruten arbetstid. Annars är det populärt att åka bil. De i personalen som lyckas få gratis lift får ändå något hundratal euro i reseersättning per väg. Och om man åker bil – då kan man ju stanna till i EU:s "dollarbutik" i Luxemburg, där eurokraterna får köpa Champagne och gåslever skattefritt. (EU har till och med egna märken av bubbel och whiskey.)

Detta är rent oanständigt, på så många sätt.

EU:s politiska verksamhet är tillräcklig för att man skall frukta för sin mentala hälsa. Toppa sedan detta med de organisatoriska vansinnigheterna. Framåt torsdag eftermiddag varje vecka brukar jag få för mig att det är dags att säga upp sig. Men det vore att ge upp allt för lätt.

Det måste gå att få lite jävla ordning på denna fåfängans marknad.

Interiör från Dödsstjärnan.