EU: En strimma hopp

Alla onda aningar om EU tycks nu gå i uppfyllelse, på en och samma gång. Man har skapat ett autonomt, självspelande system av jävulskap.

Euron blev den katastrof vi kritiker förutspådde. (Fast det skedde lite snabbare än vi trodde.)

EU möter eurokrisen med mer överstatlighet, mer centralstyrning och mer arrogans. Vilket i sort sett är mer av sådant som är själva problemet.

Makt överförs (just nu i ett rasande tempo) från medborgare till politiken, från medlemsstaterna till Bryssel och från de demokratiska organen till ansiktslösa byråkrater.

Mångfald, institutionell konkurrens och medborgarnas möjlighet att rösta med fötterna ersätts med en något överambitiös "harmonisering" av... allt.

Och om en vecka, efter det grekiska parlamentsvalet, kommer allt att bli ännu värre.

Så, vad kan man göra åt detta elände? Det räcker liksom inte med att starta en Facebook-grupp...

Samtidigt har det europeiska samarbetet sina poänger: Frihandel, fri rörlighet och ett visst mått av maktdelning.

Eftersom ett svenskt EU-utträde inte tycks finnas på kartan – så är det rimligaste att stanna och slåss. Att bara sitta på rummet och sura gör inget bättre.

Att slåss mot överstatlighet, för decentralisering; Att slåss mot politisk klåfingrighet, för frihet; Att slåss mot övervakning, för medborgerliga fri- och rättigheter. Det är vad som krävs.

Det är inte lätt. Men det är möjligt. Detta visar inte minst Piratpartiets arbete i upphovsrätts-, internet- och rättighetsfrågorna i Europaparlamentet. Först och främst måste man finnas på plats. Sedan måste man kämpa och påverka. Då, men först då, börjar attitiyderna förändras. Vilket kan ge utdelning någon gång i framtiden.

Så, vem skall då göra det, vad gäller EU i ett större perspektiv?

Piratpartiet står just nu inför ett vägval. Trots att man driver frågor som legaliserad fildelning, en reformerad upphovsrätt, internets frihet och kampen mot Storebror – så förefaller det som om man är lite för seriösa och tråkiga för att ens ungdomen skall bry sig. (Och klockrena piratfrågor som en human drogpolitik och mänskliga rättigheter för sexarbetare tycks partiet inte riktigt våga ta tag i.)

Utöver en injektion mod och jävlaranamma skulle (pp) behöva ta tag i Europafrågorna. Demokratisera. Decentralisera. Och inte minst – kräv transparens kring den rådande ekonomiska cirkusen. (Det bör räcka med att behärska de fyra räknesätten för att kunna bedöma om det EU:s och eurozonens ledare gör är rimligt eller ej.)

Antingen gör (pp) detta – eller också lämnar man spelfältet öppet för andra. Till exempel Sverigedemokraterna, som inte har något annat att tillföra än gnäll från läktaren.

Med sin position i Europaparlamentet har (pp) en unik möjlighet att fånga upp allt det missnöje som i dag gror vad gäller den vanskötta europeiska unionen.

Tillståndet i EU är, i stora delar, för jävligt. Med ett ökat stöd och ökad representation i Eupropaparlamentet skulle (pp) kunna göra något åt det. (Speciellt när det kommer in fler pirater, från fler länder i parlamentet efter nästa val.)

Att stanna och slåss för något bättre – istället för att bara deppa och gnälla; Att ha en humanistisk och demokratisk vision och att aldrig ge sig; Att stå på medborgarnas sida. Det är piratpartiets potential. Men då måste man höja blicken och ständigt utmana Maktapparaten på duell.