Jag har just varit på Berlins stadsmuseums utställning om tysk modernistisk konst under tiden från första världskriget fram till och med andra världskriget. Man lär sig nya saker varje dag.
De tyska modernisterna känns väldigt politiska. På olika sätt. Efter WW1 var de synnerligen kritiska mot vad de upplevde som en orättfärdig fred – och kan nog sägas ha varit med och hällt bensin på den tyska mellankrigsbrasan.
Under WW2 kom dessa konstnärer sedan, som bekant, på kant med den nazistiska regimen. Och det handlade inte bara om att den modernistiska konsten till formen stod i kontrast med den officiella konstsynen. En del av de tyska modernisterna var oerhört regimkritiska, i en tid när det var rätt farligt att sticka upp och käfta emot.
Det mest anslående tycker jag dock är den modernistiska konst som nazipamparna själva köpte in till sina samlingar. Mörkt, ångestfyllt och en smula psykotiskt.
Intressant, lärorikt och en smula omskakande. Det får en att fundera över dagens konst – som ju knappast förhåller sig till makten och politiken över huvud taget...
Det är klart den inte gör. Då får man ju inga anslag.
SvaraRadera