Ett par varningens ord

»Endast ett fåtal personer är beredda att erkänna, att upprinnelsen till fascism och nazism inte var en reaktion mot den föregående tidens socialistiska strömningar, utan en ovillkorlig följd av dessa.«

»En följd härav är, att många som tror sig stå oändligt högt över nazismens villfarelser och uppriktigt avskyr alla dess yttringar, på samma gång arbetar för ideal, vilkas förverkligande skulle föra direkt till det hatade tyranniet.«

»Det verkar nästan som om vi inte velat förstå den utveckling, som framkallat totalismen, därför att en sådan förståelse kanske kunnat krossa somliga av våra käraste illusioner, vid vilka vi beslutat att klamra oss fast.«

- F.A. Hayek, Vägen till träldom (1944)

Lördagsvideos: Korankris, spontan ordning, tyskt uppror & Chatcontrol

Youtube: Sverige & islam - eftergifter triggrar dominansbeteende »

Youtube: Government Central Planning Fails—Free People Create Order On Our Own »

Youtube: The almost forgotten 1953 German Uprising »

Youtube: HAX om Chatcontrol »

Befria Kaliningrad!

Kaliningrad är en gammal Hansa-stad som ligger vid Östersjöns södra kust, mellan Polen och Litauen. Idag är enklaven under rysk kontroll.

Staden hette tidigare Königsberg, men döptes 1946 om till Kaliningrad - efter den sovjetiske revolutionären Michail Kalinin.

Han är mest känd som ordförande i Högsta Sovjets presidium under andra världskriget. Katyn-massakern brukar läggas honom till last.

Königsberg var huvudstad i hertigdömet Preussen och var även en viktig stad i svensk historia. Samt ett centrum för kunskap och bildning. Detta är Immanuel Kants hemstad.

Denna vackra kulturstad ödelades till stora delar under andra världskriget. Den tyska befolkningen fördrevs, mördades eller sändes till Gulag. Så gott som alla kaliningradbor är nu inflyttade ryssar.

1969 sprängdes resterna av slottet och staden har i delar förvandlats till ett sovjetiskt höghusområde.

Bland sevärdheterna i Kaliningrad stad finns Sovjeternas Hus, som ligger där slottet en gång låg. Bygget avstannade på 1980-talet och har sedan aldrig återupptagits. 

Det är värt att notera att Kaliningrad enligt Potsdam-avtalet endast stått under sovjetisk administrativ kontroll. Alltså är enklaven formellt sett varken sovjetiskt eller ryskt territorium. Dessutom existerar Sovjetunionen inte längre. Vilket Moskva inte bryr sig om.

Det spekuleras i att Ryssland vill skapa en landkorridor mellan Kaliningrad och Vitryssland. Vilket i så fall skulle innebära att Litauen och baltstaterna skärs av från Polen och Nato.

Detta är en säkerhetspolitisk hotspot, från vilken man kan behärska stora delar av Östersjön. Här finns en marinbas, kärnvapenmissiler, luftvärnssystem och flygstridskrafter.

Utöver att vara en rysk militärbas är Kaliningrad en frihandelszon. Här tillverkar BMW, General Motors och Kia bilar för den ryska marknaden. Man ägnar sig även åt sjöfart, fiske och bärnsten. Genomsnittslönen ligger på motsvarande 400 USD per månad.

Det finns en hel del unga, driftiga kreatörer och entreprenörer i Kaliningrad - ofta inflyttade från andra delar av Ryssland. Det är möjligt att få Schengen-visum för resor till grannländerna och övriga EU.

Många menar att detta är den rimligaste och mest västorienterade ryska staden. Trots att man är en militärstad sägs Moskvas inflytande vara mindre här. Ett populärt tidsfördriv är att åka till Polen för att handla.

Man har försökt återställa i vart fall fasaderna på en del hus i staden till äldre stil. Stränderna är fina och det finns en hel del skog inom enklaven.

Hur cool skulle inte ett fritt Königsberg kunna vara, i en bättre värld?

Detta skulle kunna bli en europeisk tigerekonomi. Ett Hong Kong by the Baltic Sea, som den gamla Hansa-stad man är.

Läs min krönika: Hoten mot demokratin kan komma från oväntat håll

Läs min senaste krönika i Bulletin:

Hoten mot demokratin kan komma från oväntat håll »

Om att vi inte bör tro att hoten mot demokratin nödvändigtvis kommer att komma från samma håll som tidigare - eller i samma form.

(Tips: Läs krönikan innan den hamnar bakom betalvägg.)

Förtrycket tar sig ständigt nya former

I skuggan av Nazityskland och Stalins Sovjetunionen skrev Hannah Arendt sitt standardverk om totalitarismens ursprung. Tre tankar dröjer sig speciellt kvar hos mig.

i) Man kan aldrig förvänta sig att förtrycket dyker upp i samma skepnad som vid tidigare tillfällen. 

ii) Människor förstår inte att allt - precis vilka galna vidrigheter som helst - faktiskt är möjliga. 

iii) Vägen till helvetet behöver inte vara stensatt med varken onda eller goda föresatser - utan kan lika gärna vara stensatt med inga föresatser alls.

I »Vägen till träldom« från 1944 påpekar F.A. Hayek bland annat följande:

»Endast ett fåtal människor är beredda att erkänna upprinnelsen till fascism och nazism inte var en reaktion mot den föregående tidens socialistiska strömningar. utan en ovillkorlig följd av dessa.« 

»En följd härav är, att många som tror sig stå oändligt högt över nazismens villfarelser och uppriktigt avskyr alla dess yttringar, på samma gång arbetar för ideal, vilkas förverkligande skulle föra direkt till det hatade tyranniet.« 

»Det verkar nästan som vi inte velat förstå den utveckling, som framkallat totalismen, därför att en sådan förståelse kanske kunnat krossa somliga av våra käraste illusioner, vid vilka vi beslutat klamra oss fast.«

Vad har då detta med oss att göra?

Lärdomen är att förtrycket kan komma att visa sig när vi minst anar det, från de håll vi minst förväntar oss, i en fullständigt oväntad gestalt och under de mest skiftande förevändningar.

Vilket är en tanke värd att hålla i minnet när folk ibland påstår att vår tid påminner om 30-talet. (20-talet vore i så fall kanske en mer passande jämförelse.)

Därför gäller det att vara uppmärksam på förtryckets funktioner, snarare än dess yta.

Hur står det egentligen till med yttrande- och tryckfriheten? Står de grundläggande mänskliga rättigheterna orubbat starka, eller håller de långsamt på att urholkas? Har alla lika rättigheter inför det offentliga och är alla lika inför lagen? Hur behandlas oliktänkande? Hur står det till med individens rätt till privatliv? Hur högt hålls egentligen principer som rättsstat och maktdelning? Respekteras den enskilda människans rätt till självbestämmande - och hennes värdighet?

På samtliga dess punkter skulle jag vilja hävda att vi befinner oss på ett sluttande plan. Demokratin kanske inte upphör med en smäll - utan snarare långsamt vissnar bort.

För 80 år sedan stödde (V) både Hitler och Stalin

Idag är det 80 år sedan Nazi-tyskland och Sovjetunionen ingick den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten.

Denna icke-angrepps-pakt varade till sommaren 1941 och gav tyskarna möjlighet att i början av kriget fokusera på sitt anfallskrig i Central- och Västeuropa - och ryssarna chans att expandera sitt förtryck i öst. Resultatet blev i båda fallen död, förödelse, grymhet och förtryck i en närmast ofattbar skala.

Det kan vara värt att komma ihåg att det politiska parti som idag heter Vänsterpartiet på den tiden stödde denna pakt - och försvarade nazisternas anfallskrig mot de europeiska demokratierna.

Vänsterpartiet förblev ett troget systerparti till de sovjetiska kommunisterna fram till öststatskommunismens fall 1989-91. Bland de politiker som var medlemmar i partiet redan då återfinns partiledaren Jonas Sjöstedt och den nya svenska EU-kommissionären Ylva Johansson.

Utan att på något sätt försvara Sverigedemokraterna eller förringa deras mörka historia - så kan jag inte låta bli att undra över varför inte Vänsterpartiet blivit lika stigmatiserat på grund av sitt förflutna som SD.

Youtubes nya censur suddar i Europas historia

Läs den senaste posten på 5 juli-stiftelsens blogg:

Youtubes nya censur suddar i Europas historia »

"En central fråga är hur folk skall lära sig känna igen förtryck, totalitära krafter, krigshets, masspsykos och propaganda om alla spår av sådant raderas från historien. Det lämnar människor – speciellt ungdomar – värnlösa mot nästa vettvilling eller mordiska regim som dyker upp."

Lär av historien: Övervakningsstaten

En liten film om vad vi kan lära oss från historien om massövervakningens risker.

Youtube »

Nej, Socialdemokraterna är inte demokratiskt trovärdiga

Sverigedemokraterna gör en film om Socialdemokraternas skitiga historia. Inom något dygn får filmen hundratusentals visningar på Youtube. Sedan plockas den ner av Youtube - vilket ger filmen än mer uppmärksamhet. SD får - på goda grunder - sympati för att ha blivit tystade. Och nu vill alla se den censurerade filmen.

En publicitetsmässig klassiker. Precis som när SD köpte reklamutrymme för att skylta upp en tunnelbanestation i Stockholm - vilket fick oerhört mycket mer uppmärksamhet än de betalt för när kravallvänstern kom dit och slet ner skyltningen.

Nu återstår att se varför Youtube har tagit ner filmen. Är det av politiska skäl är det milt uttryckt bekymmersamt.

Men det kan lika gärna handla om Youtubes automatiserade system för att plocka bort (förmodat) upphovsrättsskyddat material. Vilket också är allvarligt, men på ett annat sätt. (Det är för övrigt sådant EU vill se mer av, på hela internet.)

Så långt meta-debatten. Men hur är det i sak? Hur skitig historia har sossarna?

SD-filmen lägger hela ansvaret för t.ex. undfallenheten mot Nazityskland och vurmen för rasbiologi vid Socialdemokraternas fötter. Det är i och för sig inte hela sanningen. Fler partier var med på tåget. Men - huvudansvaret kan möjligen ändå sägas ligga hos sossarna.

Då jag mestadels är utlandssvensk kan jag berätta att den svenska undfallenheten mot Hitlertyskland inte är uppskattad ute i Europa. Vi ställde oss neutrala mellan barbari och civilisation. Vi samarbetade med den nazistiska regimen. När hela Europa sedan låg i ruiner över miljoner och åter miljoner döda - då var Sverige intakt och kunde leva gott på sin oskadade industri. Därefter ställde vi oss under kalla kriget neutrala mellan kommunistiskt förtryck och västlig demokrati. Och idag är vi inte sena att moralisera och berätta för andra länder hur de bör vara och bete sig...

Men det finns mer som är värt att notera.

Till exempel att Socialdemokraterna under lång tid kollektivanslöt LO:s medlemmar till partiet. Att ansluta människor till ett politiskt parti utan att först fråga om de vill, det går verkligen inte ihop med normal demokratisk hygien.

Genom åren har jag noterat hur Socialdemokraternas ungdomsförbund, SSU, allt som oftast hyllat Anton Nilsson, som dödade en person och skadade 23 när han - i ett politiskt attentat - sprängde fartyget Amalthea år 1908. Vad som är terrorism för vänstern är uppenbarligen relativt.

Något som etsat sig fast i mitt minne är hur ledande socialdemokrater kommenterade de baltiska staternas frigörelse och Berlinmurens fall med vad som närmast kan liknas vid bestörtning. Hur man kröp för kommunistdiktaturerna i Östeuropa. Hur man allt som oftast gick diktaturernas ärenden.

Man kan vidare konstatera att sossarna alltid varit motståndare till den form av säkerhetsventiler som är nödvändiga i en fungerande demokrati. Som till exempel maktdelning och ett oberoende rättsväsende. Dessutom är förståelsen för principer som minoritetsskydd synnerligen svag i partiet.

Det går närmast att tala om ett »demokratimissbruk« när Socialdemokraterna aldrig tvekat att använda tvång (eller statens våldsapparat) för att driva igenom sin linje, så fort den nått 51% i riksdagens kammare. Arrogansen är uppseendeväckande. Ödmjukheten obefintlig.

Allt detta är dock inte så konstigt - även om det är motbjudande. Socialdemokraterna är ett kollektivistiskt parti som sätter den egna gruppegoismen framför individens rättigheter, det allmänna bästa och den demokratiska rättsstatens djupare värden. Det är socialism, helt enkelt. Då blir det som det blir.

För övrigt anser jag att alla partier (och länder) som har någon variant av ordet »demokrati« i sitt namn bör betraktas med misstänksamhet.

Har vi lärt något av historien?

Minnesplattor över människor som fördes bort till nazismens dödsläger, Berlin Neukölln.

Jag har just haft en timslång intervju med Radio Frihetligt, om stort och smått. (Frihetligt.se ») Podcasten kommer väl upp under veckan, skulle jag tro.

En sak vi kom in på är den svenska historielösheten – som bland annat leder till att många svenskar tycks ha tappat greppet om vad som är viktigt och om de större värdena.

Jag nämnde bland annat att här i Berlin händer det ofta att man får en örfil av historien – så väl vad gäller nazistiskt som kommunistiskt förtryck. Att historien är så närvarande och verklig här.

Som exempel tog jag upp de minnesplattor som finns lite varstans i staden, på platser där människor greps och fördes till naziregimens dödsläger.

Ett par sådana plattor finns utanför min grannport. Det manar till eftertanke. I min omedelbara närhet – men på en annan plats i tiden, för inte så länge sedan – sände man folk i döden på grund av vilka de var.

Det känns överväldigande orimligt på så många sätt. Ingen väljer vilken social, kulturell eller religiös kontext han eller hon föds in i. Ingen väljer sin etnicitet eller hudfärg. Att bedöma en människa utifrån något annat än den enskilda individens handlingar gentemot sina medmänniskor är absurt.

Fast forward några årtionden, till kommunismens förtryck. Då handlade det mer om att det var den fria tanken och människors åsikter som ledde till att de fängslades och dödades. Den fria viljan skulle kväsas och individen skulle underordnas det proletariatets diktatur som – likt alla kollektiva system – leddes av en inkompetent elit som försökte hålla folket på plats genom tvång, våld och övervakning. Den som försökte fly blev skjuten.

Det finns saker att lära av allt detta. Men när jag ser på den svenska debatten – då är det som om vi med öppna ögon är på väg att göra om flera av historiens misstag. Det finns naturligtvis oerhörda skillnader i form och grad – men mekanismerna känns ändå igen. Vilket är ytterst obehagligt.

Detalj från minnesmärket över de människor som dödades när de försökte fly det östtyska kommunistiska förtrycket.

5 juli-podden: Nazispecial

5 juli-podden – för dig som vill vara uppdaterad i debatten om internet, övervakning och fri- & rättigheter.



Ett specialavsnitt inspelat i de forna lokalerna för militära överkommandot i Berlin – som i dag är ett museum till minne av dem som trots allt gjorde motstånd mot naziregimen. En podcast om förtryck, motstånd och ondskans banalitet. Men också om hur historiens varnande finger pekar mot oss i dag.

Soundcloud » | Youtube » | iTunes » | RSS-feed (via Soundcloud) » | Ladda hem filen (MP3) »

August Landmesser

En av många dramadokumentärer på Youtube om mordförsöket på Hitler »

Feedback, läsarbrev och insändar-inslag (MP3 max 60 sek) kan sändas till: karl[at]5july.org

HAX 5 Juli-blogg (på engelska) »

Du missade väl inte vår specialpod om Stasi, det östtyska ministeriet för statssäkerhet? »

Är slutet nära? Eller är det bara reklam?

Låt oss inleda året med lite allmänbildning för bakfulla. Om apokalypsen. Vilket ju kan passa, så här i de yttersta av dagar. Ordet går till Stockholms Universitet och Bildningspodden:



Soundcloud »

Berlin 9 november 1989

Youtube: Die Öffnung der Mauer in Berlin, Bornholmer Strasse, 1989 »

9 november 1938: Kristallnatten

Youtube: Kristallnacht - The Night of Broken Glass »

SR P3 Dokumentär fyller tio år

Förträffliga SR P3 Dokumentär fyller tio år. Grattis!

Denna programserie har verkligen lyckats visa oss Sverige bakom kulisserna. Här får vi intressant input om många av de politiska skandaler som skakat landet i modern tid, om katastrofer och om spektakulära om brott.

Kom inte och påstå annat än att radio kan vara riktigt spännande.

Mitt favoritavsnitt måste vara det om Egyptenaffären. Som visade sig vara ett totalt sammanbrott för den svenska rättsstaten. [Länk»]

Sedan finns ju... mycket annat intressant. ;-)

En listning av alla SR P3:s dokumentärer finner du här. »

"Det får aldrig hända igen!" Bara en tom fras?

I dag är det 70 år sedan Auschwitz befriades.

"Det får aldrig hända igen" heter det. Om det ändå vore så.

Under de senaste 70 åren har vi sett många exempel på folkmord, etnisk rensning och krigsförbrytelser. Vi har upprörts över detta. Men vi har som regel inte upprörts tillräckligt för att göra något åt saken. Så "det" händer igen. Och igen.

Du, jag, Sverige, EU, västvärlden... Vi kanske inte alltid kan gripa till vapen för att försvara människor som utsätts för övergrepp i fjärran länder. Då skulle vi inte ha något annat att göra.

Men vi kan städa framför egen dörr.

• Vi kan kräva att vårt land slutar gulla med regimer som förtrycker människor.
• Vi kan tala klarspråk när människovärde och frihet kränks – oavsett var det sker och vem som kränker.
• Vi kan stå upp för de medborgerliga fri- och rättigheterna när de hotas.

Detta är din och min uppgift. Våra politiska ledare är för fega, principlösa – eller står helt enkelt på fel sida.

För 25 år sedan, i Tjeckoslovakien

En allt mindre våldsam värld

För alla oss som aldrig tycks finna tid för att läsa Steven Pinkers bok om våldets historia, orsaker – och skälen till att våldet historiskt sett minskat så dramatiskt i vår värld: Här är hans TEDx talk.

Intressant och tankeväckande. Rekommenderas verkligen.

[Direktlänk»]

Swedish Neurotica

Sverige är fanatiskt.

Bara en sådan sak som omdaningen av språket. Ord som kan vara beskrivande och faktiskt inte behöver vara värderande rensas ut. Man anar en tilltagande ängslighet hos alla som över huvud taget vågar öppna munnen.

Vi har gjort något älskat som ordet negerboll till något fult. Är inte det en smula kontraproduktivt? Är inte det att skapa problem i onödan? (Och det är naturligtvis bara ett av många exempel.)

Är det inte så enkelt att vi borde bedöma människor som individer, utifrån deras handlingar? Blåser inte den ängsliga korrektheten bara upp betydelsen av utseende, etnicitet och allehanda preferenser? Vore det inte bättre att bara slå fast att alla skall ha lika rättigheter (och skyldigheter) inför staten?

Vilka ord får man använda? En bekant till mig utmanade en gång den språkliga korrektheten genom att meddela att han inte alls är färgad, han har alltid varit svart. Konstig stämning. Hur man förvirrar en "etnisk svensk", typ.

Och den där utrensningen bland gamla seriealbum och sagoböcker. Visst, vi hade en inskränkt syn på andra folkslag för 50 år sedan. Rent av fördomsfull. Så intressant. I dag antas vi i någon mening vara mer upplysta.

Det vore uppseendeväckande om någon knåpade ihop något liknande i dag. Men att gå in och peta i vårt (emellanåt rätt skitiga) kulturarv! Att censurera och låtsas som om vårt land aldrig har varit så småskuret och trångsynt som det faktiskt var. Så orwellianskt.

Sedan finns det där outtalade. De vita fläckarna. Jo då, svenskarna drog fram som djävla orker i Tyskland och Polen och slaktade i runda slängar en fjärdedel av dessa länders befolkning. (Jag säger bara Schwedentrunk.) Det fick man aldrig lära sig något om på historielektionerna i skolan. Vi nämner aldrig att ett parti i svenska riksdagen på sin tid stödde Nazitysklands invasion av Polen & Co. Tvångssteriliseringar och annan skit skulle fortfarande vara i princip okända fenomen – om det inte hade varit för en handfull författare och journalister som varit envetna på ett sätt som inte alltid har varit till nytta för deras karriärer.

Det finns en utbredd konsensus om att hålla käft om vissa saker. Alla vinner på att debatten lägger sig, typ.

Allt bråkande om feminismen gör mig en smula konfunderad. Jag är humanist. Jag anser som sagt att alla skall ha lika rättigheter. Det behöver inte vara krångligare än så. Men detta gör mig tydligen, i vissa feministers ögon, till något slags reaktionär dinosaurie.

Q: Hur många feminister behöver man för att byta en glödlampa?
A: Det där är inte roligt!!!

Vilket leder mig in på den svenska sexköpslagen som ständigt lyfts fram som något positivt av folk som blandar bort korten. Prostitution är en sak. Det är när två människor sins emellan byter sexuella tjänster mot ekonomisk ersättning. Vilket jag tycker att staten inte skall lägga sig i, så länge det sker frivilligt och mellan samtyckande vuxna. Men man skall inte blanda ihop detta med med uppenbara rättighetskränkningar som våldtäkt, slaveri, olaga tvång och sexuellt utnyttjande. Men är precis vad många debattörer försöker göra, till exempel under den vaga rubriken trafficking. Därmed försöker de också sudda ut en distinktion som faktiskt är relevant i sammanhanget.

För att nu inte nämna drogdebatten – i vilken alla förväntas sitta ner i båten, hålla käft och sluta upp bakom en hysterisk, omänsklig och misslyckad politik. Detta så till den milda grad att det har blivit direkt parodiskt. Att bara använda begreppet harm reduction kan effektivt sätta stopp för vilken karriär som helst – inte bara i politiken, utan även i näringslivet. I riksdagen har det till och med höjts röster för att förbjuda drogliberala yttranden.

Jag är orolig för Sverige. Nyspråk, whitewash, moralpanik och politiskt korrekt fanatism. Sådant gör dåliga saker med ett land och dess folk.

På en vägg som vetter mot järnvägen i Bollnäs (vill jag minnas det var) kunde man förr läsa texten "Välkommen till Bollnäs. Här dansar vi hambo!" I pekpinnarnas, samsynens och mellanmjölkens land kunde jag inte frigöra mig från känslan av att detta på något sätt var ett budskap med en hotfull underton. Så att man vet vad man förväntas göra, för att passa in. Liksom.

Läs även: Jonas Gardells take på liknande frågor i dagens Expressen »

Lite modern historia...

I dag är det 40 år sedan den blodiga militärkuppen i Chile. Med anledning av detta tänkte jag skriva ett par rader om ett rätt okänt kapitel i den historien...

Den chilenske presidenten Salvador Allende (som störtades av militären) var på mycket god fot med de svenska socialdemokraterna och med Olof Palme. Detta ledde till samarbete mellan Chile och Sverige på många områden.

Så när den sista svenska kryssaren – Göta Lejon – skulle tas ur tjänst, då såldes den för ett förmånligt pris till Chile. Fartyget fylldes med allt upptänkbart överskottsmateriel och en del andra presenter. I december 1971 lämnade hon Sverige. Ute till havs fick hon dock motorproblem. (Hon hade främst använts i Östersjöns bräckvatten och kylsystemet visade sig vara känsligt för de större havens högre salthalter.) Enligt en marinofficer som var med när det begav sig fick fartyget helt enkelt bogseras en stor del av resan.

Väl framme i Chile fick fartyget – som nu döpts om till Almirante Latorre – mest ligga vid kaj. Än så länge var det hela mest ett smått misslyckat svenskt "biståndsprojekt".

Men den 11 september 1973 svängde Almirante Latorre sina sju snabbskjutande kanoner in mot Valparaiso – för att vara med och hålla staden i schack under militärkuppen. Vilket ju inte riktigt var vad den svenska regeringen hade tänkt sig att hon skulle användas till...

Historien förtäljer att Olof Palme blev ursinnig om denna affär någon gång kom på tal.