 |
| Är staten till för medborgarna, eller tvärt om? |
Under den borgerliga regeringens tid vid makten har skatterna sänkts. Det är bra. Men ändå kan jag inte frigöra mig från misstanken om att regeringen inte riktigt vet vad den sysslar med...
Man behöver inte lyssna många minuter på valfri minister för att få intryck av att allt i huvudsak är en matematisk fråga. Välfärdssystemen skenade och man var tvungen att få kontroll på dem, för att nationalräkenskaperna skall gå ihop i långa loppet.
Om att få kontroll på skenande välfärdssystem var ena sidan av myntet – så var incitament för att få ut folk i arbete den andra. Ord som jobbskatteavdrag och arbetslinjen blev centrala i svensk politik.
Av lägre skatter följer även – med automatik – att folk får mer pengar i plånboken och på så sätt även får mer makt över sina liv. Det är också bra. Men det känns mest som ett lyckligt sammanträffande. För en borgerligt sinnad människa borde detta vara det som är verkligt viktigt med en skattesänkning. Men när det kommer till Reinfeldt & Borg känns det som om det är tämligen sekundärt.
Jag menar, när hörde du en nymoderat tala om att skattefrågan är en central frihetsfråga? Snarare får man intrycket att det handlar om statens bokföring.
Att man driver människor från bidrag till jobb (i den mån några sådana existerar) är uppenbart. Men när hörde du en nymoderat tala om till exempel minskad byråkrati – i samband med frågan om skatternas storlek, eller över huvud taget?
I själva verket ökar statens makt över individen hela tiden. Och man bygger på med en övervakningsstat, som behövs för att kontrollera att denna ökade makt över medborgarna verkligen upprätthålls.
Regeringen Reinfeldt förefaller inte ha någon ambition att öka människors frihet genom att minska statens makt. Snarare tycks man ha gått in i något slags neo-konservativt läge – där en sträng stat förväntas hålla medborgarna i herrans tukt och förmaning.
Det är väl så det går när man driver ut ideologi och principer ur högern, antar jag. Sammantaget blir bilden tämligen obehaglig. Närmast elak. Borta är individ- och medborgarperspektivet. Istället förväntas vi vara undersåtar.
Den som vill ha ökad frihet för människor och minskad makt för staten, den har inget att hämta hos Fredrik Reinfeldt. I hans Sverige är människorna till för staten, istället för tvärt om.
Regeringens smala lycka är att sossarna är ännu kassare.
Uppdatering: Sverige har fortfarande de näst högsta skatterna i EU »
Även om moderaterna har haft liberala strömningar då och då så har de väl alltid primärt varit konservativa och tämligen auktoritära? FMS och MUF har varit med mer liberala, men inte moderpartiet. Och i Alliansens regering finns det inga som helst tvivel om vilket parti som bestämmer.
SvaraRaderaI en artikel i dagens Newsmill skriver Ingela Bel Habib mycket bra om den verklighet hon kallar "åsiktskontrollsamhällt".
SvaraRaderaJag skulle faktiskt ha extremt svår att rösta på något av de etablerade partierna i nästa riksdagsval.
SvaraRaderaAlla partier diskvalificerade sig själva i samband med FRA-omröstningen och den borgerliga regeringen lider som sagt av en ganska stor principlöshet som inte är tilltalande.
Sverigedemokraterna är inte aktuellt.
Det får nog bli piratpartiet i riksdagsvalet och vägvalet i kommunvalet. Även om jag inte riktigt är förtjust i det breddade PP, man går utanför det mandat som jag är beredd att ge dem.
Har just läst en mycket viktig bok om skumrasket inom EU. "Tystnadens Europa" av Helle Larssen, som är journalist och var anställd som webbredaktör för EU-parlamentet. Hon har intervjuat alla Whistleblowers/visslare inom EU och följt upp hur de behandlats. Alla har blivit utsatta för trakasserier, degraderats, tvingats till förnedrande invaliditetspension och ibland avskedats.
SvaraRaderaDet riktigt vidriga är att när man blir anställd av EU måste man uträda ur sitt hemlands alla socialförsäkringssystem. Visserligen är EUs anställningsvillkor guldkantade och omfattar alla familjemedlemmar (inklusive make/makas arbetslöshtesersättning) men om man får sparken förlorar hela familjen allt, inklusive rätten till pension, barnens skolgång och bidrag för universitetsstudier.
Anställningskontraktet kräver att man är lojal mot EUs institutioner, även som pensionär, vilket i klartext betyder att hålla käften om korruption och chefers maktmissbruk.
I artikel 17a står det: "En tjänsteman har rätt till yttrandefrihet, med vederbörlig hänsyn till principerna om lojalitet och opartiskhet".
Man uttalar högtravande principer för att i samma mening sätta det man lovat ur spel. Påminner om andra EU-texter där man talar om att "balansera" nya svepande polisstatslagar med principerna om rule of law, rättssäkerhet, yttrandefrihet osv.
Munkavlen på de anställda är en orsak till att det inte finns någon levande debatt om EUs mål och arbetsmetoder.
I Svensk politik tycks Liberal betyda frihet från istället för frihet till.
SvaraRadera"Välfärdssystemen skenade"...
SvaraRaderaKanske värt att nämna då att den oansvariga massinvandringen är en stor anledning.
15% invandrare i sverige står för minst
60% av de sociala bidragen på kommunal nivå.
En överrepresentation på upp till 15 ggr (1500%) i vissa kommuner.
Då är alltså inte statliga bidrag inräknade.
Oavsett om man inte gillar massinvandringen, övervakning, Eu eller något annat som staten gör så är problemet inte så mycket vad staten gör, utan att den
SvaraRaderaens har imaginärt existensberättigande hos folk.
En liten klick av politiker med sina lobbyister dikterar villkoren för hur
alla andras livsomständigheter ser ut genom sina regeringsprogram och beslut.
Lösningen är inte att ta över staten med "rätt folk" för att nästa 4 år bli besviken igen. Lösningen är att tänka nytt och det börjar bli möjligt på riktigt nu.
Krypterad decentraliserad valuta som ide är redan igång, och 3d printers
med möjligheter vi inte kan ana likaså.
Behöver vi ett stort bolag som styr över alla, eller kan vi ha frivilliga mindre
som faktiskt ger bättre service.
Larken rose, the most dangerous superstition är en bra bok, och folk som är intresserade kan även googla stefan molyneux.
"Av lägre skatter följer även – med automatik – att folk får mer pengar i plånboken och på så sätt även får mer makt över sina liv."
SvaraRaderaDet är här resonemanget går fel. För det här tycks behandlas som ett axiom, trots att det bara är en slutledning som inte ens tycks vara sann.
Det är uppenbart så att "folk" inte får mer i plånboken på grund av lägre skatter. En viss del av medborgarna får det, och en annan del får det inte. Och då syftar jag förstås inte bara på bidrag nu, utan även att den offentliga sektorns anställda får sina löner via skattsedeln också. Sen kan man förstås tycka att en del av dem inte gör någon nytta som samhällstjänare, men det är en annan sak.
För det är inte heller så att mer pengar i plånboken automatiskt leder till mer makt över sitt eget liv. Få personer tjänar så mycket eller har så mycket ackumulerade tillgångar att man ensam kan möta livets olika omständigheter. Så makt över det egna livet blir mycket till en fråga om vad jag kan lita på att andra hjälper mig med om något händer mig - något som jag inte själv kan påverka.
Det är det som gör människan till ett flockdjur med en utpräglad förmåga till social interaktion. Så om skatterna sänks och därmed samhällets ambitioner så är ju frågan vad är det då som jag inte kommer att få hjälp med? Vad är det som vi inte längre ska lösa tillsammans inom ramen för en demokratisk beslutshierarki?
För alternativet till att samhället gör något är ofta inte att det inte ska göras, utan att privata intressen får utrymme till det. Och då reduceras vi andra till kunder på en marknad som inte alls är intresserad av att se oss som medborgare.
Det vore ett verkligt farväl till staten.
Jag såg någon siffra på att nattväktarstaten + sjukvården + infrastrukturen bara kräver ungefär en fjärdedel eller femtedel av dagens skatteintäkter. Resten är fluff.
RaderaJag vill förfinas till en sofistikerad konsument med mängder av stålar på fickan som vet vad jag vill ha och hur det skall produceras. Detta kan enbart Liberalismen leverera. Merkantilisterna och korporativisterna är protektionister och skattemedelsmissbrukare och i slutänadan blir de totalitära när deras samhällssyn och livssyn inte synkar med medborgarnas. Konsumentkraft är sannaste demokratin. Då röstar vi med fötterna. Konsumentkraft eller döden!
Radera@HAX
RaderaI fluffet ingår allmän ålderspension, sjukförsäkring, föräldrapenning, barnbidrag och lite annat smått och gott.
@Dividendum
RaderaKonsumentmakt är blå dunster för det som egentligen heter "Söndra och härska".
Vem har sagt att marknaden kommer att låta dig rösta med fötterna.Välj vilken färg du vill bara du väljer svart...
SvaraRaderaLibertarianer och alla andra frimarknadsextremister ser människans primära existens som kund som ett ursprungstillstånd så dom har inga problem med att avskaffa staten och för att ge marknaden dess roll på marknadens och inte "kundernas" villkor.
Frihet är att vara kund.
För mig är den formen av frihet exakt likadan som den "frihet" under staten som skildras i 1984.
Människan föddes som kund och konsument. Hela mänsklighetens tillvaro har byggts upp utifrån dessa grundläggande förutsättningar.
RaderaAlla andra påståenden är marxistiskt dravel.
Att det här med att minskad byråkrati i skattesystemet är helt sekundärt är helt uppenbart.
SvaraRaderaVi svenskar har i dagarna deklarerat och om det fanns rim och reson i datoriseringen och de automatiska systemen så skulle en elektroniskt inlämnad självdeklaration utan andra avdrag än som redan är kända av myndigheten annars kunnat utlösa en OMEDELBAR utbetalning av "överskjutande skatt". Detta är alltså för mycket inbetald (de har väl åtminstone koll på huruvida något verkligen är inbetalt?) skatt - alltså mina pengar redan från början. Den som elektroniskt deklarerade första dagen den 22 mars skulle alltså kunnat få överskjutande skatt insatt på sitt bankkonto redan måndagen den 25 mars...
Varför behöver någon vänta i minst en och en halv månad (om de deklarerar 2 maj) på att få tillbaka sina egna pengar? Effektiviseringen i form av den RS-reform som skatteverket kallade datoriseringen av rutinerna när jag arbetade på skatteverket på 70-talet är uppenbarligen en mycket långsamt framskridande verksamhet.
Personligen är jag mycket skeptisk till om det alls finns någon vilja att effektivisera eller om våra myndigheter främst befolkas av individer som krampaktigt håller fast i sin "tjänst".