Farväl till staten? Del 2.

I förra bloggposten beskrev jag hur svensk politik bytt perspektiv och nu för tiden betraktar medborgarna som undersåtar istället för som individer. [Länk»]

Nu tänker jag gå vidare och visa hur den svenska staten även missköter sig som stat betraktad.

Vi kan börja med den ryska militära flygövningen vid den svenska gränsen, söder om Gotland, i påskas. Den som fick pågå helt utan svensk reaktion – eftersom det var påskhelg, utanför kontorstid och därmed vid en tidpunkt då det svenska flygvapnet inte är i tjänst.

Detta visar hur den svenska staten inte ens bryr sig om en av statens absoluta kärnverksamheter – yttre försvar.

En absolut minimalistisk stat brukar kallas för en nattväktarstat. I den står staten i stort sett bara för försvar, polis och rättsväsende. Kritikerna menar att detta vore en allt för begränsad stat. Men inte ens sådan grundläggande verksamhet klarar den svenska staten alltså av. Det är anmärkningsvärt.

Det svenska försvaret är nu för tiden mest en papperstiger. Det diskuteras om det skulle hålla ut så länge som en vecka. (Förmodligen inte.) Svenska staten uppfyller med andra ord inte en av de grundläggande funktionerna hos en stat över huvud taget. Det är anmärkningsvärt. Däremot sänds svensk militär ut för att döda människor i fjärran länder – i militära företag vars nytta som bäst är tveksam.

Ordningsmakten – polisen – är inte speciellt intresserad av att rycka ut eller utreda när det gäller vanliga brott mot vanliga människor. Istället ägnar den sig åt att trakassera folk i tunnelbanan, åt bekämpa brott utan offer (till exempel innehav av droger för personligt bruk), åt att upprätthålla morallagar (till exempel sexköpslagen) och åt att bygga upp en omfattande övervakningsapparat. Ur ett medborgarperspektiv är detta ett misslyckande.

Ser vi sedan till rättsväsendet, då finns det också skäl att vara oroad. Till att börja med separerar Sverige inte den lagstiftande och den dömande makten, vilket tyder på godtrogenhet, arrogans eller ointresse för en fungerande rättsstat. Sedan uppvisar den högst ansvariga politikern, justitieminister Ask, bristande förståelse för det där med oskuldspresumtion. (Däremot har hon uttryckt sympati för skamstraff...) Häktningsinstrumentet missbrukas, oskyldiga människor döms på på lösa grunder, rättsväsendets opartiskhet är ifrågasatt, i vissa mål tillämpas omvänd bevisföring och det enda som verkligen får systemet att slipa svärdet är brott mot staten. Som medborgare har man skäl att vara orolig.

Enkelt uttryckt: Den svenska staten uppfyller inte de krav som folket rimligen kan ställa på en stat. Däremot ägnar den sig, till stor kostnad, åt en massa annan skit.

Kombinerat med att vårt lands ledare har skiftat perspektiv och nu för tiden betraktar folket som undersåtar snarare än individer – så måste man ställa sig frågan: Har folket någon skyldighet (eller anledning) att förhålla sig lojalt mot staten?

Allvarligt talat..!?!