Hur får vi makten att respektera folket?

För att styra upp verksamheten i vårt samhälle har vi ett antal lagar som bestämmer hur vi förväntas bete oss mot varandra. Och andra som reglerar vårt förhållande till staten.

Nu har det visat sig att just frågan om medborgarnas förhållande till staten innehåller en hel del spänningar, inbyggda motsättningar och filosofiskt intressant stoff. Lagar och regler är inte huggna i sten, utan kan enkelt ändras. Politik handlar om att styra folkets handlingar – med tvång om så krävs. Och till sitt förfogande har den härskande politiska klassen sin väpnade gren – polisen. (Även vi medborgare har överlåtit rätten att använda våld till polisen, i utbyte mot att den hjälper till med att skydda oss människor mot varandra.)

För att det här inte skall gå fel finns det speciella regelverk som styr förhållandet mellan medborgare och stat.

Det finns en grundlag (eller en konstitution) som slår fast reglerna. Denna regelbok skall vara svår att ändra i. Kanske bör det inte vara möjligt alls.

Dessutom har vi de medborgerliga fri- och rättigheterna, som ibland stadfästs i olika typer av konventioner. Samtidigt är dessa fri- och rättigheter accepterade hos en förvånansvärt stor del av befolkningen. De är nämligen inte bara viktiga, utan även intuitiva. Det handlar om fair play. De går att förstå. De är praktiska och ibland nödvändiga att hänvisa till.

Å andra sidan sägs Sovjetunionen ha haft den vackraste, mest demokratiska och humanistiska konstitution som tänkas kan; Plötsligt har folk börjat kalla betald semester och kommunal musikskola för "rättigheter"; Inte sällan leds FN:s olika människorättsorgan av blodtörstiga skurkstater.

Det räcker alltså inte med att snacka om rättigheter eller att kräva "rättigheter". Ett samhälle måste även respektera medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter! Även staten måste följa reglerna.

Och på den punkten är det ju uppenbaligen lite si och så. Rätten till privatliv har åkt ut genom fönstret. Svensk rättssäkerhet är plötsligt ett ämne som börjar kännas så svajigt att till och med media ibland plockar upp tråden. Rätten att fritt sända och ta emot information befinner sig under ständigt krypskytte. Politiska uttalanden av viss karaktär är under vissa förutsättningar förbjudna. Och ibland jagar och fängslar staten dem som om avslöjar sanningar för folket. Den härskande klassen lider av tvångstankar om säkerhet som tar sig skadliga och paranoida uttryck. Politik och särintressen gör upp på egen hand, utan att dra in den demokraiska processen i processen. Den offentliga verksamheten är inte längre transparent, utan blir allt mer opak. Våldsmonopolet blir ibland lite väl entusiastiskt.

Till denna stat blir vi medborgare för varje dag som går allt mer utelämnade. Byråkrater som har samma fel och brister som alla andra håller enskilda människors hela liv i sina händer. Droglagstiftningen har förvandlats till ett frikort för att kunna trakassera precis vem som helst. Den som kommer på kant med skattemyndigheterna måste kunna bevisa sin oskuld. Det är bara ilskna pensionärer som har tid att ta konflikter med kommunens byggnadsnämnd om vad de skall få göra på sin egen egendom. Detta för att nu bara ta några exempel.

Och budskapet om att staten håller ett vakande öga på oss har gått fram med all önskvärd tydlighet...

Staten snokar runt i vår kommunikation och i vår informationsinhämtning. En av diskarna i FRA-shoppen är reserverad för landets politiska ledning. Allt fler myndigheter känner att det vore bra om de kunde få veta vad medborgarna sysslar med. Hur mycket vi verkligen dricker och om det är skattat eller ej skulle säkert vara intressant att veta för Folkhälsoinstitutet, Socialstyrelsen, Tullen och Skatteverket. Våra mobilpositioner är säkert en guldgruva av intressant data för den som planerar kollektivtrafiken i en stad. Allt går att motivera, om bara viljan finns – ner till kameror på muggen. Har man väl börjat, då blir det med något slags automatik bara värre och värre.

Sådant gör att behovet av starka och tydliga mdborgerliga fri- och rättigheter är stort. Speciellt vad gäller att skydda medborgarna från en allt för nyfiken, långsint, inte alltid kompetent, överambitiös och moraliserande stat.

Sedan gäller det som sagt även att respektera dessa rättigheter. Inte säga att tryckfriheten är visserligen viktig, men tänk på barnen. Inte säga att rättssäkerhet är viktig, utom när staten är på jakt efter enskilda medborgare. Inte säga att rätten till privatliv är viktig – och sedan ränna iväg och registrera data om alla svenskars alla telefonsamtal, mobilsamtal, SMS, e-postmeddelanden, internetuppkopplingar och mobilpositioner.

Våra grundläggande fri- och rättigheter får inte kompromissas bort. De utgör den minsta gemensamma nämnaren för ett rimligt samhälle. De medger inga undantag. Man kan inte "skapa en balans mellan X och våra grundläggande rättigheter" – eftersom dessa rättigheter kallas grundläggande helt enkelt på grund av att de sätter gränser som under alla omständigheter måste och skall respekteras.

Men det fungerar irriterande dåligt att bara gnälla över statens slappa förhållningssätt till våra rättigheter. Här måste sättas en positiv bild. Vi måste göra det klart för folk i allmänhet, för media och för den tyckande klassen varför det är viktigt med fri- och rättigheter. Vi måste göra dessa frågor intressanta och angelägna.

Lagstiftarna, den politiska klassen måste uppleva ett yttre tryck vad gäller fri- och rättigheter. De måste uppleva att de har något att vinna på att sluta upp bakom ett öppet, demokratiskt och i politisk mening anständigt samhälle. De måste få vara med sola sig i rättrådighetens glans. (Även om de kanske inte förtjänar det.) De måste börja se dessa frågor som ett sätt att vinna röster och anseende. Då – men först då – kommer makten att acceptera folkets rätt.

Detta är möjligen den enskilt viktigaste uppgiften för oss som brinner för de medborgerliga fri- och rättigheterna, för friheten och för det öppna samhället.