Mina nya kvarter...

Bilden ovan är utsikten från min nya busshållplats. Sämre kan det vara.

Jag har alltså flyttat. Lämnat Marollerna och Sablon för Merode. Att flytta i Bryssel är dock ett äventyr i sig. I flera veckor möttes jag av semesterlediga flyttfirmors telefonsvarare, web-formulär som sände mina förfrågningar ut i den stora intigheten och lögnhalsar som lovade ringa tillbaka.

Men skam den som ger sig. I dag skulle det ske. Efter lunch. Ring för närmare besked vid 11-tiden. 14:30, blir det bra? Så vid 15:30-tiden ringer jag igen. Belgiskt kaos. Den lilla flyttbil som skulle flytta tolv kartonger och några resväskor åt mig satt fast. Den kunde inte lossa förra lasset, eftersom golvläggare fortfarande höll på att lägga golv i den lägenheten...

Jag antar att mitt "Jaha?" var tillräckligt syrligt för att mana till handling. En annan bil kommenderades fram, framåt 16:45. En jävla jättebil, för att vara exakt. Nu är mitt tredimensionella ögonmått något otränat, men nog rymde den bortåt hundra kubik. Mina prylar såg direkt fåniga ut i ett hörn längst in.

Uppsidan var att jag fick åka stor jävla långtradare i hög fart genom Bryssel i rusningstrafik. Skräckblandad förtjusning. Gröna Lund, släng er i väggen.

Nu är allt viktigt uppackat. Sex lådor skall ner i källaren, eller grottan som man säger i den här delen av världen. Med lite tur har jag snart åter kontroll över mitt liv.

Säga vad man vill om Bryssel, men alltid är det något. Formule Normale – som belgarna uttrycker saken, med ett visst mått av självironi.