Och vad lär vi oss av Lexbase-historien?

I går exploderade historien om Lexbase i den svenska debatten. Nättjänsten Lexbase gör det enkelt att kolla upp om enskilda individer finns i brottsregistret eller om man har dömda människor i grannskapet.

Här ställs många principer mot varandra... Tanken om att den som sonat sitt brott har sonat sitt brott – mot människors vilja att skydda sig mot eventuellt ljusskygga element i sin omgivning. Oro för den personliga integriteten – mot principen att den dömande makten måste utövas offentligt. Och så vidare.

Det är ett sundhetstecken att så många engagerat sig i denna fråga. Men det är lite märkligt att intresset för morgondagens regelverk på just detta område – EU:s dataskyddsdirektiv – samtidigt är så svalt.

Eller märkligt och märkligt... Behandlingen av EU:s nya dataskyddsregler är en rätt abstrakt historia som nu har kastats in i ett så kallat first reading agreement, bakom stängda dörrar. Inte lika sexigt som att kolla om grannen är bankrånare, förvisso.

Men principfrågorna är snarlika – både intressanta och viktiga.

Den mest brännande frågan när det gäller EU-reglerna är om det skall krävas samtycke innan man registrerar människor i (de flesta) kommersiella eller offentliga register. ICA eller KI:s forskningsdatabaser. CDON eller PKU.

Samtycke är den frihetliga linjen, som respekterar människors rätt till privatliv och makt över information som rör dem själva. Det vill säga den linje som Piratpartiet driver i EU-sammanhang.

Den andra linjen är att samtycke är onödigt i de flesta sammanhang. Det vill säga att informationen om medborgarna inte tillhör någon utan är fri för till exempel företag och myndigheter att utnyttja.

Den svenska regeringen (och de flesta medlemsstater) driver den senare linjen. Det vill säga att du inte skall ha något direkt inflytande över hur data om dig används.

Åter till Lexbase. Historien är inte direkt jämförbar med det som nu diskuteras i EU, eftersom det knappast vore rimligt att göra det frivilligt att vara med i brottsregistret. Men i grunden handlar det ändå om en liknande frågeställning, även om aktörerna inte är de samma.

Nästa gång kan det vara till exempel Microsoft, Folkhälsomyndigheten, Google, Trafikverket eller Landstinget i Uppsala som går över linjen och gör oacceptabla ingrepp i vår rätt till privatliv. Vilket de inte bör få göra. I vart fall inte med mindre än att du uttryckligen har givit dem lov att göra det.

Det är bättre att engagera sig i dessa frågor nu än att bli upprörd när det är för sent att påverka.