Nätneutralitet: Förvirrad debatt - men en enkel lösning

Diskussionen om nätneutralitet är förvirrad. Det beror dels på att frågan har växt på bredden, dels på att debatten om nätneutralitet i Europa och USA till stora delar handlar om olika saker.


Från början handlade nätneutralitet om att internet skall vara öppet för alla lagliga tjänster och applikationer som inte medför teknisk skada för nätet – och att man skall behandla alla sådana tjänster och applikationer lika.

Naturligtivs är det inget som hindrar, låt säga Schibsted från att starta Schibsted Net – som skulle kunna vara en gratistjänst med utbud endast från de egna företagen Aftonbladet och Svenska Dagbladet, kanske toppat med någon webmail och tjänster från betalande annonsörer. Om de vill och tror att det är en affärsidé, visst. Men då skall de inte få kalla tjänsten internet.

Denna princip kan även appliceras visavi enskilda tjänster, som när en del internetoperatörer till och från har blockerat Skype. Vilket känns som en uppenbar och påtaglig begränsing av vår tillgång till internet.

Den som påstår sig sälja internetanslutning skall helt enkelt tillhandahålla hela internet.


Sedan är frågan vem som skall betala för vad. Tjänsten du köper av din internetleverantör är uppkoppling till nätet. Volym och hastighet kan variera med pris, speciellt vid mobil uppkoppling. Men det är du som bestämmer. Du köper den tillgång till internet som du vill ha.

Då blir det konstigt när nätoperatörerna börjar trixa i andra delar av systemet. Som när amerikanska kabelägare började strypa hastigheten för Netflix, ner under en tekniskt acceptabel nivå. För att ge Netflix samma hastighet som andra ville de ha extra betalt, med hänvisning till att det handlar om mycket trafik.

Men vi konsumenter ju redan betalt för att få tillgång till det internet där bland annat Netflix ingår. Det är vi som, genom en aktiv handling, går in och hämtar trafikintensiva saker på Netflix, Youtube eller Facebook. Att då ta extra betalt från de företag från vars servrar vi, de redan betalande kunderna, hämtar saker – det känns bakvänt.

Rent praktiskt lär det dessutom bli ohållbart om alla som sitter på internets flaskhalsar skall börja ta extra betalt för att leverera redan betald trafik.

Dessutom finns en konkurrensaspekt på det hela. Säg att en ny tjänst – till exempel Radio Bubb.la – skulle bli en succé och börja dra mycket stora mängder trafik. Trafik som slutkunden, den uppkopplade redan har betalt för. Är det då rimligt att alla som sitter vid nätets korsvägar, flaskhalsar och nervcenter skall börja begära extra betalt från Bubb.la för denna trafik?

Och säg att det ändå blir så – och att Google, Netflix, Facebook och Bonniers väljer att betala vägtullar på internet. De är kapitalstarka och har råd. Vilket nya företag, uppstickare och små konkurrenter inte kan matcha. Det innebär i så fall att de stora nätjättarna faktiskt får ett skäl för att finna sig i att betala de digitala vägtullarna – nämligen att hindra nya konkurrenter från att ta sig in på marknaden.

(Sedan finns en helt annan diskussion som rör hastighet, men som inte handlar om att strypa trafik utan om att släppa fram viss prioriterad trafik i en egen fil. Här finns naturligtvis en risk för att hastigheten i det "vanliga" nätet blir eftersatt. Men å andra sidan kan jag inte se hur man skulle kunna hindra verksamhetskritiska aktörer som sjukvård, banker och myndigheter från att hyra egna, störningsfria linor med mycket hög hastighet.)


I USA har frågan om nätneutralitet blivit extra skruvad i och med att man har sorterat in internet under den klåfingriga, nymoralistiska och kartellvänliga radio- och tv-myndigheten FCC.

Den amerikanska delen av nätet ställs därmed under politikernas och särintressenas kontroll. Det kommer att innebära att internet i USA riskerar att regleras sönder, både vad gäller innehåll och teknik. På så sätt skapar man helt nya problem, helt i onödan.

Här måste vi vara uppmärksamma – så att något motsvarande inte händer i Europa.


Frågan om nätneutralitet är en soppa, med många kockar. Därför bör man koka ner det hela till en minsta gemensam nämnare – för största möjliga öppenhet och frihet.

Som jag ser det måste vi undvika detaljreglering, politisering och korporativa tendenser. Vi måste vara öppna för utveckling och konkurrens. Så det finns egentligen bara ett enda beslut som behöver fattas av våra lagstiftare: Att den tjänst som heter internet skall vara öppen för alla.

Internet skall vara öppet för alla lagliga tjänster och applikationer som inte medför teknisk skada för nätet – och man skall behandla alla sådana tjänster och applikationer lika.

Skit i detaljstyrning av teknik och innehåll. Slå bara fast denna enkla, minimalistiska princip om öppenhet.