Flyktingdebatten, som den var förr

Polen, som det var förr

Till följd av ett antal osannolika händelser kom det sig att jag, någon gång på 80-talet, var verksam som frilansjournalist i riksdagen (och stringer för GHT, som under en kort tid återfötts med pengar från möbelindustrin). Där var jag insyltad i detta ärende.

En ung man, vi kallar honom Adam, hade flytt från Polen till Sverige. Han ville, kort sagt inte uppleva den kommunistiska Warszawa-paktens brutala militärliv från insidan. Invandrarverket ville sända honom tillbaka. Han sattes helt sonika på färjan till Swinoujscie – hoppade – och dog en gruvlig död när han sögs in i bogpropellerns virvel.

Invandrarminister Anita Gradin (S) fick därefter en interpellation om vad som förevarit – från en knarrig, lite halvpackad moderat riksdagsman på gubbhyllan. (Jag har hans namn på tungan...)

Gradins svar var Goddag yxskaft. Men i verkligheten visste alla att hon inte ville att Sverige skulle bli en fristad för östeuropeiska värnpliktsvägrare. Inte under några som helst omständigheter.

Den moderate riksdagsmanen frågade om inte Sverige har en tradition av att ta emot desertörer (det är faktiskt vad vapenvägrare betraktas som i vissa länder). Till exempel välkomnade vi alla de där glada amerikanska ungdomarna med långt hår. Vad har ändrats?

Gradin snäser något oförskämt, som jag inte minns.

Moderat riksdagsman säger då att han inte kan förstå ministerns svar. Men låt oss säga så här, då? Anser ministern att Sveriges relationer till kommunistregimen i folkrepubliken Polen väger tyngre än människoliv?

Gradin lämnar kammaren.

Svärdföringen!

Det har hänt mycket sedan dess.