Flyktingdebatten, som den var förr

Polen, som det var förr

Till följd av ett antal osannolika händelser kom det sig att jag, någon gång på 80-talet, var verksam som frilansjournalist i riksdagen (och stringer för GHT, som under en kort tid återfötts med pengar från möbelindustrin). Där var jag insyltad i detta ärende.

En ung man, vi kallar honom Adam, hade flytt från Polen till Sverige. Han ville, kort sagt inte uppleva den kommunistiska Warszawa-paktens brutala militärliv från insidan. Invandrarverket ville sända honom tillbaka. Han sattes helt sonika på färjan till Swinoujscie – hoppade – och dog en gruvlig död när han sögs in i bogpropellerns virvel.

Invandrarminister Anita Gradin (S) fick därefter en interpellation om vad som förevarit – från en knarrig, lite halvpackad moderat riksdagsman på gubbhyllan. (Jag har hans namn på tungan...)

Gradins svar var Goddag yxskaft. Men i verkligheten visste alla att hon inte ville att Sverige skulle bli en fristad för östeuropeiska värnpliktsvägrare. Inte under några som helst omständigheter.

Den moderate riksdagsmanen frågade om inte Sverige har en tradition av att ta emot desertörer (det är faktiskt vad vapenvägrare betraktas som i vissa länder). Till exempel välkomnade vi alla de där glada amerikanska ungdomarna med långt hår. Vad har ändrats?

Gradin snäser något oförskämt, som jag inte minns.

Moderat riksdagsman säger då att han inte kan förstå ministerns svar. Men låt oss säga så här, då? Anser ministern att Sveriges relationer till kommunistregimen i folkrepubliken Polen väger tyngre än människoliv?

Gradin lämnar kammaren.

Svärdföringen!

Det har hänt mycket sedan dess.

Tänk på barnen!

Nu vill politikens fula farbröder rädda ungdomen! Typ.

Barn och unga tycks vara i ropet i svensk politik just nu.

Socialdemokraternas ledare Håkan Juholt försöker muta in frågan om barnfattigdomen. Det känns ju snällt och så. Tyvärr får det hela pyspunka, eftersom han företräder ett parti som med sin detaljstyrning, sitt byråkratiska anslag och sin högskattepolitik är direkt tillväxtfientligt. Pengarna måste liksom komma någonstans ifrån, först.

Folkpartiet och major Björklund talar skola, skola, skola. Och ordning och reda i skolan. Var det kinesiska han ville att man skulle lära sig i grundskolan, den här gången? Problemet är att allt pillande berövar skolan den stadga och arbetsro den så väl behöver. Sätt upp ett ramverk och håll er till det. Så skall ni nog se att skolan och läroboksförfattarna själva kan hänga med i tiden och utvecklingen.

Kristdemokraternas Göran Hägglund griper också efter barn- och ungdomsfrågorna, som ett sista halmstrå. Men är det barns och ungas intressen han har för ögonen? Eller försöker han bara ta billiga poäng på äldre människors ständiga gnäll på "dagens ungdom"? Och är Bullerbyn och Kyrkans Ungdom verkligen så där speciellt relevant för dagens unga? Har karln någon koll på hur det är att vara ung i dag och vilka problem dagens ungdom upplever? Hur många av hans followers på Twitter är egentligen under 30 år gamla?

Samtidigt gör de flesta politiker sitt yttersta för att försöka reglera, övervaka och kastrera den digitala arenan – där dagens unga har en stor del av sina liv.