Lördagsvideos: Jönsson om flyktingar & rasism, Jung om individen plus Stossel om förnybar energi

Youtube: Flyktingar & rasism - Särbehandlas Ukrainska flyktingar? »

Youtube: Is Humanity Doomed? | Carl Jung on Healing a Sick Society »

Youtube: The Renewable Energy Fail »

En rimligare flykting- och migrationspolitik

Den svenska flykting- och migrationsdebatten gör mig deprimerad.

Ett skäl är att debatten inte rymmer någon som helst logik eller stringens. Ett annat att vänstern inte vill se de praktiska och ekonomiska problem som följer med dagens politik. Ett tredje att vänstern brännmärker alla som försöker problematisera frågan som rasister. Ett fjärde att många som vill ha en annan politik uttrycker sig obalanserat, dumdrygt och inhumant. Ett femte att vi utvisar folk som har jobb och kan försörja sig själva medan det daltas med återvändande terrorkrigare och kriminella lycksökare som tagit sig in i landet. Ett sjätte att hela den förda politiken leder oss allt längre in i den generella välfärdsstatens återvändsgränd.

Dessutom råder begreppsförvirring. Att tycka att principen om öppna gränser är bra är inte det samma som att låta Sverige fungera som något slags ymnighetshorn eller bankomat för all världens fattiga människor.

Jag gör inte anspråk på att vara uttolkare av någon ren, sann libertariansk lära. Jag kan bara stå för hur jag ser på saken, ur mitt frihetliga perspektiv.

Här kommer, för vad det är värt, mina fem cent om flykting- och migrationspolitiken...

• Människor skall ha rätt att bo var de vill, men inte på andras bekostnad.
• Liksom för all annan frihet går gränsen för denna där man kränker andras frihet, rättigheter, säkerhet eller egendom.
• Därför måste bidragsinvandringen stoppas.
• Om vi ändå vill vara snälla, präktiga och humana (förvisso fortfarande med andra människors pengar) är det bättre att vi tar emot kvotflyktingar – som verkligen flyr undan krig och förföljelse.
• Flyktingar och migranter som skaffar ett riktigt jobb och som kan försörja sig och de sina skall utan krångel kunna få permanent uppehållstillstånd.
• Människor som på ett trovärdigt sätt kan visa att de fått jobb i Sverige skall få permanent uppehållstillstånd – oavsett varifrån de kommer.
• Reglerna för EU:s fria rörlighet måste upprätthållas. Den som inte har ordnat egen försörjning inom tre månader får åka tillbaka till sitt hemland.

Detta är, som jag ser det, ett betydligt mer rättvist och rimligt system än det vi har i dag. Det är inte den perfekta, frihetliga lösningen – utan utgår från den situation vi har byggt fast oss i och befinner oss i.

I sammanhanget skall påpekas att det är den generella välfärdsstaten som är det främsta hindret för människors fria rörlighet. Den är ohållbar, orättvis och orimlig nog som den är – utan ytterligare påfrestningar.

En generell välfärdsstat och öppna gränser är två oförenliga koncept. Tyvärr har svenska folket röstat för det förra. Då får man ta konsekvenserna av detta.

Slutligen måste det fria, västerländska, sekulära, demokratiska samhällets principer upprätthållas.

Krångligare än så behöver det inte vara.

Public service omprövar sin syn på flyktingkrisen

Det är intressant att se hur snabbt allt svänger. De politiska signalerna ändrades – och nu är det plötsligt möjligt för public service-bolagen att vara mer allsidiga och ibland till och med kritiskt granskande vad gäller flyktingpolitiken.

SVT har börjat titta närmare på de flyktingar som återvänder hem. Rapporteringen visar att många asylsökande är intresserade av betydligt mer än bara skydd. Vilket är ett högst mänskligt beteende. Men det visar också vilken magnet Sverige har varit, med generösa regler och ekonomiska villkor. Nu skall man absolut inte dra alla asylsökande över en kam. Det finns gott om sådana som har mycket starka asylskäl. Det är dock värt att notera att den bild SVT i dag förmedlar hade varit otänkbar för bolaget att släppa fram för bara ett halvår sedan.

• SVT Stockholm: Flyktingarna som återvänder hem »

Samtidigt har Sveriges Radio tittat närmare på de ensamkommande flyktingbarnen. Även här är bilden betydligt mer mångfacetterad än vad någon har velat erkänna tidigare. Här finns allt från äkta och mycket ömmande asylfall – till ungdomar som sänts till Sverige med det uttalade syftet att sedan kunna ta hit sin familj. Men även vad gäller den senare gruppen är bilden långt ifrån enhetlig. Många unga som sänds till Sverige i syfte att få hit sina familjer är tvingade att göra detta och står – som enskilda individer betraktade – under orimlig press.

• SR: Bilden av de ensamkommande barnen är skev och förenklad »
• SR: Jörgen Huitfeldt och Magnus Thoréns reportage »

I båda fallen ovan framgår det helt tydligt att vissa människor som söker asyl i Sverige gör det i förhoppning om att de och deras familjer skall kunna leva på skattebetalarnas bekostnad. (Vilket sett ur deras perspektiv är ett helt rationellt beteende.) Andra hoppas på riktigt kunna försörja sig själva och de sina. Men resultatet blir i båda fallen ändå ofta långvarigt bidragsberoende, arbetslöshet och utanförskap på skattebetalarnas bekostnad – eftersom svensk integrations- och arbetsmarknadspolitik har havererat.

(Här bör vi för övrigt ta oss en allvarlig funderare kring hur det kan vara att politiker från hela det politiska fältet har byggt ett Sossesverige – som inte har plats för människor som vill komma hit för att jobba, försörja sig själva och bidra till vårt samhälles tillväxt.)

Hur som helst: Det uppseendeväckande är att till och med statlig public service-media i dag är öppna med att bilden av flyktingkrisen är långt mer komplicerad än man tidigare velat, vågat eller kunnat erkänna.

Eller för att uttrycka saken på ett annat sätt: Svensk public service-media gör som vanligt vad den uppfattar att den politiska makten vill att den för tillfället skall göra.

Flyktingdebatten, som den var förr

Polen, som det var förr

Till följd av ett antal osannolika händelser kom det sig att jag, någon gång på 80-talet, var verksam som frilansjournalist i riksdagen (och stringer för GHT, som under en kort tid återfötts med pengar från möbelindustrin). Där var jag insyltad i detta ärende.

En ung man, vi kallar honom Adam, hade flytt från Polen till Sverige. Han ville, kort sagt inte uppleva den kommunistiska Warszawa-paktens brutala militärliv från insidan. Invandrarverket ville sända honom tillbaka. Han sattes helt sonika på färjan till Swinoujscie – hoppade – och dog en gruvlig död när han sögs in i bogpropellerns virvel.

Invandrarminister Anita Gradin (S) fick därefter en interpellation om vad som förevarit – från en knarrig, lite halvpackad moderat riksdagsman på gubbhyllan. (Jag har hans namn på tungan...)

Gradins svar var Goddag yxskaft. Men i verkligheten visste alla att hon inte ville att Sverige skulle bli en fristad för östeuropeiska värnpliktsvägrare. Inte under några som helst omständigheter.

Den moderate riksdagsmanen frågade om inte Sverige har en tradition av att ta emot desertörer (det är faktiskt vad vapenvägrare betraktas som i vissa länder). Till exempel välkomnade vi alla de där glada amerikanska ungdomarna med långt hår. Vad har ändrats?

Gradin snäser något oförskämt, som jag inte minns.

Moderat riksdagsman säger då att han inte kan förstå ministerns svar. Men låt oss säga så här, då? Anser ministern att Sveriges relationer till kommunistregimen i folkrepubliken Polen väger tyngre än människoliv?

Gradin lämnar kammaren.

Svärdföringen!

Det har hänt mycket sedan dess.

Aggressivt EU-toppmöte om flyktingkrisen

Ministerrådsbyggnaden i Bryssel

EU har hållit toppmöte med ett antal medlemsstater som ligger i början av flyktingarnas väg in i Europa. Expressen skriver...

– Det enda sättet som det går att få tillbaka ordningen på är genom att få ner tempot i flödet. . . Jag vill vara tydlig: folk måste registreras. Utan registrering inga rättigheter, fastslog Juncker på presskonferensen efter mötet enligt TT.

SR Ekot rapporterar...

Samtalstonen på mötet var enligt flera EU-diplomater stundtals aggressiv, hårda ord ska ha flugit genom mötesrummet och under den efterföljande middagen vid det här extrainkallade toppmötet som pågick i över åtta timmar och inte var slut förrän efter midnatt. (...) 

Trots motsättningarna kunde ändå ledarna komma överens om att Slovenien ska få 400 gränspoliser inom en vecka, men också att länderna måste se till att de människor som söker sig över en gräns till EU alltså måste bli registrerade och söka asyl i just det landet. 

Registrering är ett rimligt krav. Likaså att asyl skall sökas i samband med denna registrering.

Problemet med detta är att alla ankommande flyktingar då kan komma att bli asylsökande i Slovenien – som är en pyttenation med två miljoner invånare på en yta stor som Västra Götalands län. Vilket naturligtvis inte fungerar. De flyktingar som har asylskäl måste slussas vidare, under ordnade former. Frågan är bara vart. Och de som uppenbart saknar asylskäl måste vända om. Vilket de knappast kommer att göra frivilligt.

Samtidigt sitter Turkiet med trumf på hand. Det är rimligen där man får sätta upp de stora flyktinglägren. Det kommer att kosta minst 25 miljarder per år, plus visumfrihet för turkar till EU och VIP-biljetter till viktiga EU-möten.

Oktoberöverenskommelsen räcker inte

Regeringen och de borgerliga oppositionspartierna har i dag kommit överens om åtgärder för att möta och hantera flyktingkrisen.

Det är ömsom vin, ömsom vatten. Men jag tror tyvärr inte att man kan kalla dagens överenskommelse för ett samlat grepp – om man ser till de reella utmaningar landet står inför.

Här är några av punkterna för att frigöra platser på anläggningsboenden...

• Rätten till dagersättning för vuxna utan barn tas bort efter lagakraftvunnet beslut om av- eller utvisning.
• Rätten till anläggningsboende för vuxna utan barn med lagakraftvunnet beslut om av- eller utvisning ska upphöra så snart fristen att lämna landet löpt ut. Utgångspunkten är att verkställighet ska ske vid den tidpunkten.
• Det ska finnas en ventil för den som inte kan avvisas/utvisas.
• De personer som beviljats uppehållstillstånd ska regelmässigt skrivas ut från anläggningsboende när en ny bostad är ordnad.

Att detta inte redan är praxis är milt uttryckt uppseendeväckande. Mer på samma tema...

Undantag från försörjningskrav vid anhöriginvandring för svenska medborgare och för medborgare i annan EES-stat eller Schweiz, samt för dem som bott i Sverige i mer än fyra år tas bort. Ändringen ska gälla nyetablerade relationer.

Man skall alltså tillämpa huvudregeln lika för (nästan) alla. Knappast samhällsomstörtande.

Detta får mig också att höja ett ögonbryn...

I dag gäller att den som kommer till Sverige med barn under tolv år har rätt till maximalt 450 dagar med föräldrapenning i Sverige. Högst 96 dagar får tas ut efter barnets fyraårsdag, och inga dagar efter barnets tolvårsdag. Detta ska begränsas så att endast ett fåtal av de 450 dagarna får tas ut efter barnets tvåårsdag. En förutsättning för att få rätt till föräldrapenning är att den enskilde inte har tagit ut någon motsvarande förmån i sitt hemland, en regel som även finns i dag. Den närmare utformningen av förslaget ska utredas.

Inte att undra på att Sverige är ett populärt mottagningsland. (Att någon skulle ha "tagit ut någon motsvarande förmån i sitt hemland" kan nog uteslutas, då Sverige har något slags rekord i betald ledighet vid barnafödande.)

Hur blev det då med uppehållstillstånden? Media meddelar att man nu är överens om tillfälliga uppehållstillstånd. Så här säger dokumentet...

En tidsbegränsad lagändring införs. Kvotflyktingar, ensamkommande barn och barnfamiljer ska fortsatt som huvudregel ha permanent uppehållstillstånd i enlighet med gällande lagstiftning. För övriga flyktingar, alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande ska huvudregeln vara tillfälligt uppehållstillstånd. Vid tillfälliga uppehållstillstånd ska flyktingar, alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande ha en rätt till familjeåterförening motsvarande den som gäller enligt EU-rätten.

Man gör alltså undantag för ungefär hälften av de ankommande. En lag måste först tas fram och klubbas – för att sedan gälla i högst tre år.

Ändå är detta ett steg åt rätt håll. Och det viktigaste kommer i nästa stycke...

När det tillfälliga uppehållstillståndet löpt ut och personen kan uppvisa taxerad inkomst på en nivå som det går att försörja sig på ska personen beviljas permanent uppehållstillstånd, även om skyddsskälen har upphört. Det tillfälliga uppehållstillståndet bör också bli permanent efter tre år om skyddsskäl kvarstår.

Med hastigheten hos kontinentalplattor rör sig svensk politik mot krav på egen försörjning.

På det hela taget innehåller Oktoberöverenskommelsen många formuleringar om att åtgärder behöver vidtas – men långt ifrån lika många som förklarar hur detta är tänkt att ske.

Saker och ting rör sig åt rätt håll, om än med små steg. (Eller i vart fall bort från en del rena orimligheter.) Överenskommelsen är dessutom en tydlig symbolhandling, för vad det är värt. Men jag är inte alls övertygad om att det som har presenterats i dag räcker för att hantera flyktingkrisen under ordnade och värdiga former.

Länk: Insatser med anledning av flyktingkrisen »

Läs även: Flyktingvåg: Vad bör göras? »

Flyktingsituationen

Ur den rapport som Migrationsverket presenterat i dag:

• Hösten 2015 råder det akut brist på boendeplatser för nya asylsökande och extraordinära lösningar behövs omgående. Alla extraordinära lösningar riskerar att bli långvariga.  
• Redan i inledningen av 2016 kommer minst dubbelt så många asylsökande att vara inskrivna hos Migrationsverket som i juni 2015. Cirka 80 procent kommer att ha ett öppet asylärende.  Den förväntade handläggningstiden för den som söker asyl idag är mellan 15 och 24 månader. En dryg fjärdedel av de som är inskrivna kommer att vara i skolålder. Behovet av långsiktigt hållbara boendelösningar där människor kan vistas under längre tid ökar. Boendet blir alltmer utspritt geografiskt och med allt större variation i fråga om kvalitet. Det medför praktiska svårigheter för Migrationsverket att bemanna och finnas på plats och det påverkar individens möjligheter att skapa sig en meningsfull tillvaro under väntetiden.  
• 2017 och åren som följer beräknas över 90 000 nyanlända med uppehållstillstånd, inklusive anhöriga, att vara i behov av bosättning i kommun per år. Även här är tillgången på bostäder en av flera nyckelfaktorer för etablering i samhället. 

Länk till rapporten (PDF) »

Leder flyktingkrisen till en bolånekris?

Det känns som om det finns praktiska aspekter av flyktingkrisen som folk (och speciellt politikerna) inte vill tänka på. En sådan är dess effekter på bolånebubblan.

Nu är jag inte ekonom, så bidra gärna med fakta och synpunkter. Men jag får intryck av att flyktingkrisen kommer att få ett par konsekvenser: Först blir bostadsbubblan än mer uppblåst – och sedan spräcks den.

Till att börja med skapas ett ökat tryck på bostadsmarknaden. När efterfrågan stiger utan att utbudet ökar – då stiger rimligen priserna. Vilket blåser upp bostadsbubblan.

Men på lite sikt kan samma flyktingkris komma att sticka hål på den: Det akuta mottagandet och i många fall långvarigt utanförskap är kostsamt. Detta frestar på statens (och kommunernas) finanser. Verkligheten har redan sprungit förbi den statsbudget som inte ens har klubbats ännu. Och om jag förstår det hela rätt så är finansminister Anderssons plan att Sverige skall låna pengar för att hantera situationen.

Kort sagt, flyktingkrisen försvagar statsfinanserna. Vilket rimligen kommer att driva upp den ränta som Sverige får betala för sina lån. Det är en enkel fråga om kreditvärdighet.

I det läget måste det vara svårt för Riksbanken att hålla fast vid sin lågräntepolitik. Man måste ju trots allt ha viss kontakt med verkligheten.

Om räntorna går upp – då kommer de hushåll som har stora lån att få ökade utgifter. Kanske klarar hushållen detta, kanske inte. Men det räcker med att ett mindre antal låntagare går in i väggen för att oron skall börja sprida sig på allvar. Och då är risken överhängande att bostadsbubblan spricker.

Jag hoppas att jag har fel. Trycket på bostadsmarknaden är så extremt att effekten av att ett begränsat antal hushåll inte klarar av att betala sina lån kanske kan absorberas. I så fall blir konsekvenserna bara personliga, inte nationella. Men det är svårt att veta.

Ensamkommande flyktingbarn: Att skälla under fel träd

Det talas och tycks mycket om ensamkommande flyktingbarn. Det har nästan blivit en nationalsport att ifrågasätta deras ålder.

Jag förstår mycket väl att många – på goda grunder – är oroliga över den pågående flyktingkrisen. Men varför detta kufande om just ensamkommande flyktingbarn?

14, 18 eller 23 år... Detta handlar om unga människor som har rimliga förutsättningar att lära sig språket, skaffa en utbildning, integreras och skaffa ett jobb. Mer så än i princip alla andra flyktinggrupper.

Ensamkommande flyktingbarn är de som har störst förutsättningar att bli "en bra affär" för Sverige.

(Sedan är det en annan sak att reglerna för anhöriginvandring skall upprätthållas. Man kan inte komma till Sverige och förvänta sig att släkten skall kunna följa efter på skattebetalarnas bekostnad.)

Den svenska skyddade verkstaden klarar inte att möta verklighetens kriser

I morgon får vi kanske veta vad regeringen och riksdagspartierna (utom SD) tänker göra för att hantera flyktingkrisen. Kanske. Än så länge har alla inblandade lagt locket på. Men information läcker och det lutar åt att det blir så här: Gränskontroller i 30 dagar, enligt de undantag Schengenavtalet medger; tillfälliga uppehållstillstånd som så småningom kan bli permanenta vid egen försörjning; tvång för kommunerna vad gäller att ta emot flyktingar.

Så långt de stora linjerna. Oklart hur långt det räcker. Samtidigt är de praktiska frågetecknen många. Och det är det praktiska som avgör hur det här kommer att gå.

I SR:s luncheko gav man en interiör från de tält som är tänkta att användas för att husera flyktingar. De sägs klara "flera minusgrader". Och man kan tydligen inte stå rak i dem. Här skall alltså människor tillbringa den långa, kalla, mörka svenska vintern. (Om inblandade myndigheter får bygglov, vill säga.) Vad kan möjligen gå fel?

Svensk polis behöver inte en flyktingkris för att gå ner för räkning. Den senaste omorganisationen kan mycket väl vara halmstrået som knäcker kamelens rygg. Inte desto mindre är det helt nödvändigt att polisen klarar av att sköta det statliga våldsmonopolets grundläggande uppgifter – vilket den de facto inte gör. Ovanpå detta kommer nu alla de uppgifter som flyktingkrisen för med sig.

Kommunerna börjar få panik vad gäller att upprätthålla grundläggande, lagstadgad kommunal verksamhet som utbildning i anslutning till flyktingkrisen. Man har redan problem med de så kallade EU-migranterna från Rumänien och Bulgarien. Nu senast har en markägare i Landskrona blivit ålagd att städa upp och tillhandahålla bajamajor på en tomt, från vilken han inte kan få myndigheternas stöd för att avhysa de migranter som ockuperar marken. [Länk»] Vilket jag vågar påstå utmanar det allmänna rättsmedvetandet.

Här är min spaning: Svensk offentlig verksamhet har länge varit en skyddad verkstad. Man har kommit undan med det genom att servicen har blivit sämre, flummet har ökat och kostnaderna har skruvats upp under lång tid och i många små steg. Men när man plötsligt ställs inför en större kris, då rämnar fasaden. Det behöver inte vara en flyktingkris. Det hade lika gärna kunnat vara något slags större naturkatastrof, en epidemi eller ett storskaligt IT-angrepp. (För att inte tala om en militär konflikt.)

Möjligen hade allt rasat ändå, förr eller senare, utan yttre påverkan – under sin egen tyngd.

Vi får se vad som händer. Men medborgarnas tilltro till det offentliga kan vara på väg att få sig en ordentlig törn.

Låt ekonomiska migranter bli Sveriges nya arbetarklass

Dagens flyktingsituation är ansträngd. På kort sikt står vi inför praktiska utmaningar som ligger långt utanför det offentligas bekvämlighetszon och kompetens. Sverige tycks helt enkelt inte klara av ett skarpt läge, oavsett vad det handlar om.

Det är som det är och diskuteras livligt, även på denna blogg.

Men låt oss lyfta blicken en smula, titta framåt och försöka hålla flera tankar i huvudet samtidigt.

Exakt vad är det vi ser? Vi har en flyktingström som kan delas in i olika segment. Dels har vi människor som faktiskt flyr från krig och förtryck. Sedan finns en grupp som kan betraktas som ekonomiska migranter, som vill bygga sig ett nytt och bättre liv. (Och så finns det säkert en del som lockats hit av en bild om att det går att leva på bidrag.)

Flyktingsituationen är som den är. Vi gjorde inget för att få stopp på kriget i Syrien i tid. Och i Irak och Afghanistan har vårt engagemang varit halvhjärtat och i vissa avseenden bara gjort problemen värre. I denna situation får vi göra vad vi kan och förmår för att erbjuda dessa människor hjälp och skydd.

Om flyktingar lyckas få jobb, då kan de slussas in i det vanliga svenska samhället. Vi bör också inse att vissa konflikter kan resultera i att en del av dem aldrig kommer att kunna återvända hem – och måste komma i arbete.

De ekonomiska migranterna är i sammanhanget en grupp som vi inte har ägnat tillräckligt mycket tankeverksamhet. Mycket talar för att den ekonomiska migrationen kommer att fortsätta och även öka under överskådlig framtid.

Att folk som vill jobba och göra rätt för sig söker sig till vår del av världen borde inte vara något problem i sig.

Problemet är att svensk arbetsmarknad är protektionistisk, utestängande och att vårt land inte har speciellt många enkla låglönejobb (till skillnad från de flesta andra europeiska länder). Man kan dessutom konstatera att Sverige har mycket höga skatter, vilket inte direkt underlättar för dem som vill bygga ett nytt, rikare liv genom hårt arbete.

Däremot har Sverige gott om plats. Så väl för nya bostäder (om någon skulle få för sig att göra det möjligt att bygga sådana) som för industri. Detta borde vara en möjlighet, på lite sikt. Om man bara vill.

Och vi har gott om arbetskraft, i form av ekonomiska migranter och flyktingar som vill eller måste stanna i Sverige.

Tar man tag i saken, då går det säkert att finna företag från olika delar av världen som skulle kunna tänka sig att öppna till exempel sammansättningsindustrier runt om i Sverige.

Detta förutsätter att lönerna är måttliga, om än acceptabla. Sedan kan man locka med allt som "socialt medvetna" företag av idag efterfrågar: Rimliga arbetsvillkor; fackliga rättigheter; miljövänlig verksamhet; jämställdhet. Vilket med fördel kan kombineras med svensk industris adelsmärken som kvalitet och effektivitet.

För, låt säga Apple, borde det kunna vara ett försäljningsargument om deras telefoner och surfplattor skruvades ihop i präktiga och duktiga Sverige. Det samma bör gälla för många andra företag som gör anspråk på att vara moderna, samhällstillvända och medvetna.

Så varför inte se de ekonomiska migranterna som en resurs – på lite sikt?

På köpet skulle Sverige få ökad tillväxt, ökat välstånd och en bredare skattebas. (Skyndar man på processen, då skulle vi till och med kunna rädda våra pensioner.)

Sådant här kräver visioner, framåtanda och en hel del djävlaranamma – så väl bland våra politiker som i det svenska näringslivet. Det kräver att vi kliver ut ur vår bekvämlighetszon. Och det kräver en hel del reformer, till exempel på arbetsmarknadspolitikens och bostadspolitikens område.

Men jag är säker på att det är möjligt – om bara viljan finns.

Turkiet och EU:s självmål

För inte så många år sedan var Turkiet ett kandidatland för EU-medlemskap. Landet hade demokratiska bister – men rörde sig i vart fall åt rätt håll.

Sedan stängde EU dörren. I stort sett med motiveringen "svartskallar".

Turkiet vände sig då, föga förvånande, inåt. Det turkiska folket slog in på en ny väg – under en president med en mer religiös och mindre demokratisk agenda, Recep Tayyip Erdoğan. Sedan dess har landet i allt väsentligt rört sig åt fel håll. Och i det västasiatiska kriget tycks Erdoğan vara mer intresserad av att bekämpa kurderna än IS.

Nu behöver EU plötsligt Turkiet igen, som buffertzon för att undvika en än större flyktingkris i Europa. Men vi står i dag mycket svagare i dialogen med Turkiet än tidigare. Vi är inte längre i någon position att ställa krav eller att komma med åsikter om demokrati och mänskliga rättigheter.

Europa missade helt enkelt en utmärkt chans att bygga en bro till den muslimska världen – skapad på visioner om demokrati, handel, öppenhet och frihet.

Nu är vi istället tvingade att göra affärer med en i många avseenden odemokratisk och mer religiös regim.

(EU är till och med pressat att öppna nya samtal om EU-medlemskap med den turkiska regeringen. Nu har vi alltså gått varvet runt och är tillbaka på ruta ett igen – men med betydligt sämre förhandlingsläge och förutsättningar än tidigare.)

Så tragiskt. Så onödigt. Men vi har bara oss själva att skylla.

M tar ett steg åt rätt håll. Men regeringen?

Moderaterna har nu fattat ett policybeslut om att flyktingar skall få tillfälliga (istället för permanenta) uppehållstillstånd. Vilket är en anpassning till hur det ser ut i resten av Europa.

Nu bör de vara mycket tydliga med nästa steg: Arbete (eller annan trovärdig egen försörjning) är nyckeln till permanent uppehållstillstånd.

Det handlar om signaler, om incitament. Och om principen att den som bor permanent i vårt land i normalfallet förutsätts kunna försörja sig själv och de sina.

Detta ändrar mycket lite för verkliga flyktingar från krig och förtryck. Men det är en tydlig signal till ekonomiska migranter. Den allmänt spridda bilden av att det går att komma till Sverige för att leva ett liv på bidrag stämmer inte.

Folk får gärna flytta till Sverige för att få ett bättre liv. Men då skall de försörja sig själva och bidra till vår tillväxt och vårt välstånd.

Så långt Moderaterna och deras politik. Men de sitter inte i regeringen. Så det hela är möjligen en akademisk fråga. Den rödgröna regeringen visar inga tecken på att vilja ändra på något av betydelse.

Sverige, ett land som driver för vinden...

I dag medverkade Vänsterpartiets ledare, Jonas Sjöstedt, i SR Ekots lördagsintervju. [Länk»]

Även om Sjöstedt står för en orimlig politik, så brukar han i vart fall ha något slags svar att komma med. Men i dag duckade han.

Boverkets bästa prognos är att vi måste bygga 460.000 lägenheter de närmaste fyra åren – för att möta behovet, hos svenskar så väl som invandrare. Den rödgröna regeringens plan är att det skall byggas hälften så många lägenheter. Redan där går allt över styr. (Det är så här det brukar gå när politiker går in och styr sådant som annars hade ordnat sig spontant på en fri marknad.)

Till detta kommer ett ökat behov av boende på grund av den pågående flyktingkrisen. Det ser ut att komma hundratusentals fler flyktingar till Sverige än vad någon tidigare förutsett eller planerat för.

Just nu inkvarteras folk på madrasser i gymnastiksalar och i tältläger. Frågan ställdes till Sjöstedt om vart dessa människor skall ta vägen sedan. För som det ser ut nu, då kommer de att få stanna på sina madrasser och i sina tält under överskådlig framtid. Det finns helt enkelt inte några alternativ.

Inte ens Sjöstedt hade något konkret att komma med. Inte ens något orimligt.

Och frågan är vad som händer framöver. För snart tar även madrasserna och tälten slut. (35.000 tältplatser kommer, med nuvarande flyktingström, att ta slut på ungefär tre veckor.) Vad gör vi då? Vi kan ju inte låta folk frysa ihjäl!

Detta handlar inte om vad man tycker om invandring, flyktingar eller "utlänningar". Detta är en rent praktisk fråga – som börjar bli akut, men som alla tycks förtränga.

Snart kommer vi – för att tala i metaforer – att få se vad som händer när en till synes ostoppbar kraft möter ett orörligt objekt.

Sedan är frågan vad som händer när de självutnämnt goda människornas strutsbeteende leder till någon form av sammanbrott och kanske rent av till våldsamheter. Vad kommer att ske då? Och vilken blir motreaktionen?

Kommer de "goda" människornas förnekelse av verkligheten, missriktade välvilja och inkompetens att driva annars hyggligt folk i armarna på SD? Kommer det ens att stanna vid det? Kommer kraschade goda intentioner att bli dörröppnare för mer totlitära tendenser?

Nu handlar det inte längre "bara" om att hantera en flyktingkris – utan om att rädda det öppna, någorlunda fria, demokratiska samhället.

Under fredagen hade regeringen och riksdagens partier (utom SD) krismöte om flyktingsituationen. Efteråt var ingen beredd att berätta något om mötet. Vilket är illavarslande. Det tyder på att det faktiskt inte finns någon realistisk plan.

(Allt det ovanstående är skrivet ur perspektivet att vi för tillfället tvingas förhålla oss till det system vi just nu har – även om det finns idéer om andra, bättre, teoretiska och/eller än så länge utopiska alternativ.)

Läs även:
• Varför har staten misslyckats planera för asylkrisen? »
• Medtag glatt humör till flyktingkrisen »

Uppdatering, fler länkar:
• Sweden’s unsuccessful immigration strategy at breaking point »
• Viktor Barth-Kron: Vi håller på att utveckla ett förmodernt klassamhälle »
• Politikerna har ingen lösning på bofrågan »

SD byter taktik: Ger upp trycket mot regeringen i riksdagen

Sverigedemokraterna låter meddela att de kommer att ändra fokus från arbete i riksdagen till att kampanja mot invandringen runt om i landet – syftande till en folkomröstning i frågan.

Och så skall SD köra en mediekampanj i andra länder, för att bromsa flyktingströmmen till Sverige.

Frågan är hur en folkomröstning är tänkt att se ut, i praktiken. Ett ja eller nej till invandring säger i sig inte så mycket som man kanske först tror. Kommer det att gälla all invandring? Kvotflyktingar? Arbetskraftsinvandring? EU:s fria rörlighet? Hur förhåller den sig till tillfälliga respektive permanenta uppehållstillstånd för dem som ändå tar sig till Sverige? Vad innebär det när man ser till ekonomiskt och annat stöd till de flyktingar som redan är här?

En ja- eller nej-fråga skulle dessutom döda frågan om vad man borde göra. Nämligen att acceptera invandring vad gäller människor som har ett jobb och som kan försörja sig själva – samtidigt som man gör det mindre attraktivt att söka sig till Sverige i syfte att få del av landets generösa välfärdssystem.

Nu är detta närmast akademiska frågor, eftersom övriga partier förmodligen aldrig kommer att gå med på en folkomröstning. Istället kan man se SD.s nya kampanj mer som att de startar sin valrörelse väldigt tidigt.

Vilket i sig kan vara listigt. För varje namnunderskrift för en folkomröstning SD samlar in, så ingår de en slags informell pakt med en potentiell väljare inför nästa riksdagsval. Detta är klassisk och effektiv kampanjteknik. Det handlar egentligen inte om att driva fram en folkomröstning – utan om att binda upp väljare.

Kanske mest intressant med dagens presskonferens är ändå att SD kommer att sätta sitt riksdagsarbete på sparlåga – för att istället rikta alla resurer på sin kampanj.

I exakt det ögonblick då trycket på Alliansen är som störst för att utmana den rödgröna regeringen i riksdagen – då byter SD strategi och släpper den bollen. Det känns som ett taktiskt misstag.

Regeringen kan andas ut. Borgerligheten kan fortsätta sin självförnekelse i DÖk:s anda, även om överenskommelsen formellt sett inte längre gäller. Och SD kan helt fokusera på att kampanja för att bli landets största politiska parti. (Vilket vänstern säkert kommer att hjälpa dem med, på sitt sätt, på gator och torg.)

Några konkreta förslag om hur flyktingkrisen skall hanteras här och nu syns dock inte till. Inte från något politiskt parti.

Grym och omänsklig behandling av flyktingar

Jag noterar med förundran nyheten om att 750 flyktingar skall inkvarteras i Riksgränsen och intilliggande Björkliden. Detta är tänkt att ske fram till dess att skidsäsongen däruppe börjar, i februari – då man avser att återgå till ordinarie verksamhet.

Om du inte vet hur det ser ut, då har du Riksgränsenanläggningen på bild ovan. Den ligger på samma breddgrad som Kolahalvön och Alaskas nordspets. Det är i allt väsentligt en polarstation – under midvintern omgiven av snöstorm i minus 40 grader och evigt mörker. På ett i stort sett öde fjäll. Hit sänds icke ont anande människor i flip-flops. Vi får verkligen hoppas att lyckopiller ingår i priset.

Bortsett från det, så måste dessa flyktingar få en mycket märklig bild av Sverige. Och konstiga förväntningar. Anläggningen har spa och pool, två restauranger, välförsedd bar, öppna brasor och after ski-lokaliteter. Vilket naturligtvis är trevligt. Men det kan nog bli lite si och så med integrationen – och med utslussningen från The Shining till Bergsjön or some such place.

Och så är vi i Sverige! Snöstorm eller inte – vill ni röka, då får ni gå ut.

(Nej, jag är inte alls emot att man utnyttjar ledig kapacitet nu när vi befinner oss i en flyktingkris – givet att vi har det system vi har och att situationen är som den är. Jag bara noterar de absurda inslagen här i livet.)

Flyktingkrisen: Gör så här. Och gör det snabbt.

Flyktingströmmen visar inga tecken på att avta. Tvärt om. Och från kommuner och landsting kommer signaler om att saker och ting är på väg att gå över styr. [Länk»]

Det är inte konstigt att så många flyktingar kommer till Sverige. Föreställ dig att du själv flyr undan krig, förföljelse eller fattigdom. I ett land är chansen stor att du kan få permanent uppehållstillstånd och en ekonomisk grundtrygghet av det offentliga. Naturligtvis är det dit du beger dig.

Detta är inte flyktingarnas fel, utan politikernas.

När flyktingarna väl kommer hit kommer de att upptäcka att det inte går att finna några enkla instegsjobb. De kommer också att inse att det inte finns några bostäder. Men det är så dags då.

Istället slussas de in i migrationsbyråkratins, socialtjänstens och arbetsförmedlingens värld. De passiviseras under en lång väntan i osäkerhet; de inkvarteras ofta långt bort från städer och från de landsmän som har lyckats etablera sig; de bollas mellan olika myndigheters tillfälliga insatser – och till slut hamnar många av dem i ett liv av sociala problem, bidrag och utanförskap.

Det är varken hållbart eller humant.


Naturligtvis kan vi hjälpa människor som är på flykt. Av humanitära skäl. Men att slussa dem rakt in i den svenska socialstaten är varken bra för dem eller för svenska folket.

När staten ger flyktingar en fristad, då skall utgångspunkten vara att skyddsbehovet är tillfälligt. Därför skall även deras uppehållstillstånd vara tillfälliga. (Jobb eller annan egen försörjning bör dock vara en biljett till permanent uppehållstillstånd.)

Vi kan ge flyktingar kost, logi och tillgång till akut sjukvård. Men det finns inget som säger att de automatiskt skall ha tillträde till våra omfattande trygghetssystem. (Om de inte skaffar ett jobb och på så sätt kan kvalificera sig för dem.)

I ett land skall alla medborgare (och självförsörjande människor med permanent uppehållstillstånd) behandlas lika. Men detta handlar inte om medborgare. De flesta flyktingar kan helt enkelt inte leva upp till de skyldigheter som "samhällskontraktet" kräver. Och de har då inte heller samma rätt till systemets alla förmåner.

Om man slår fast dessa principer, då skulle flyktingströmmen till Sverige minska – tämligen omgående. Folk skulle fortfarande fly till Europa. Men det extraordinära trycket på just Sverige skulle minska.

Det är inte raketforskning, bara sunt förnuft.

Om den politiska viljan finns, då kan systemet snabbt förändras på detta sätt. Men uppenbarligen saknas sådan politisk vilja.

Det räcker inte med att bara tala om situationens allvar. Kumbayah, konferenser och plattityder åstadkommer inte något av betydelse här och nu. Något måste göras. Det enda som över huvud taget kan förändra situationen är handling. Och det börjar bli bråttom.


I sammanhanget bör man skilja mellan invandrare och flyktingar.

Jag är för fri invandring. Men det förutsätter att de som kommer kan försörja sig själva. Flyktingar kan bli invandrare och så småningom "svenskar" – om de skaffar sig ett jobb. Det vore en enkel, begriplig och inte minst rättvis regel.


Avslutningsvis, åter till min libertarianska tes: Människor skall ha frihet att bo var de vill. Men inte på andras bekostnad. Gränsen för denna frihet – som all annan frihet – går där man kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom.

Jag är rätt övertygad om att de flesta sansade människor håller med.

Stöd denna blogg »

Regeringen är ett akut samhällsproblem

Förr i världen var sossarna skickliga. Onda, men skickliga.

I dag är de valhänta, handlingsförlamade och vilsna. Regeringen är svag. Ledarskapet är obefintligt.

Om det innebar att politiken slutade breda ut sig och ta makt ifrån människorna, då hade det varit en bra sak. Men på den punkten låter sig regeringen inte stoppas. Istället är det de viktiga sakerna som rinner som sand mellan Löfvens fingrar.

Det är inte konstigt att det blir så här. Regeringen, inklusive statsministern, är amatörer. Och sossarna måste hela tiden ta hänsyn till MP och i viss mån V.

Statsminister Löfven talar om blocköverskridande samarbete så ofta att det börjar likna upprepningshumor. Men hans syn på samarbete tycks vara att Alianspartierna skall underkasta sig regeringens vänsteragenda. Vilket naturligtvis inte fungerar.

Och om statsministern verkligen skulle vilja samarbeta med Allianspartierna – då måste han först snacka ihop sig med MP. Sedan måste han kolla av med V. Sedan kan han kontakta de borgerliga partierna. När de kommer med ett motbud, då måste han snacka ihop sig med MP. Sedan måste han kolla av med V. Sedan kan han tala med borgarna igen, ta deras svar, snacka ihop sig med MP. Sedan måste han kolla av med V. Och så där snurrar det på. Det är ohanterbart.

Det skulle vara oerhört mycket lättare för Löfven att hitta fungerande uppgörelser som har en majoritet i riksdagen och han kastar ut MP ur regeringen och stänger dörren till V.

Och han måste göra det. Vi står inför en akut flyktingkris – som i sin tur sätter ljus på en dysfunktionell bostads- och arbetsmarknadspolitik. Här finns saker som måste hanteras. Genast!

Kasta ut MP ur regeringen, sätt V i kylskåpet och gå in i en förutsättningslös dialog med Allianspartierna – eller avgå!

Om Stefan Löfven inte inser detta, då måste han och hans regering tvingas bort. Som det är nu har regeringen blivit ett akut samhällsproblem.

Flyktingkris på gränsen till sammanbrott

Då har vi kommit till den punkt då regeringen flaggar för tältläger för flyktingar – lagom till den kalla svenska vintern.

Det går visserligen att bo i tält på vintern, med rätt utrustning. Men det är en väldig skillnad mellan att vintervana militärer bor några nätter i tält och att flyktingar från varmare klimat som ofta bara äger kläderna på kroppen skall tillbringa hela vintern – i snö, mörker och kyla – i tält.

Och då är tältfrågan ändå inte det stora problemet. Alla de flyktingar som nu anländer kommer att slussas in i den svenska socialstaten – med en arbetsmarknad som i princip är stängd för de flesta av dem. Det kommer att bli dyrt. Väldigt dyrt.

Man kan tycka vad man vill om invandring och flyktingar. Men detta håller på att gå helt över styr.

Alliansens enda och sista chans i flyktingfrågan

Hemskt ledsen, men flyktingsituationen är ohållbar. Jag skall inte trötta dig med siffror om antal, brist på inkvartering, dålig integration, bostadsbrist och den skruvade svenska arbetsmarknaden. Media svämmar just nu över av sådant.

Men varför gör politikerna inget åt saken? Det finns flera skäl.

Dels handlar det om Sverigedemokraterna. De etablerade partierna vägrar att göra något som ens kan framstå som att det är i närheten av SD:s politik. De vill helt enkelt inte ha något att göra med ett parti som har sina rötter i den gamla vit makt-rörelsen. SD är i dag ett av de främsta hindren för att någon skall våga göra något av betydelse. Ironin är mörk.

Dels handlar det om inkompatibla system. Det går inte att ha öppna gränser och en generell välfärdsstat (i vart fall inte en som slussar in alla nyanlända i socialstaten) samtidigt. Detta är något som de rödgröna aldrig kan erkänna, av ideologiska skäl. Det vore att underkänna hela vänsterns politiska fundament. Ändå är det så. Och de borgerliga partierna varken törs eller vill ta upp detta problemkomplex.

Dels handlar det om svenska sjukan. I den situation som nu råder duger det inte med den tillbakalutade inkompetens som kännetecknar stora delar av den offentliga verksamheten. (Och mycket privat verksamhet också, för den delen.) Nu krävs kompetens, handlingskraft, ansvarstagande och att man slutar tramsa om dagens olika i-landsproblem. Här krävs en kulturrevolution inom byråkratin, som de som är verksamma inom densamma aldrig kommer att gå med på.

Här har vi tre tydligt definierade problemställningar – som alla duckar.

Så... inget av betydelse kommer att göras. Svensk politik och byråkrati beter sig just nu som ett rådjur som paralyserats av strålkastarna på en bil som närmar sig i hög fart. Fortsätter det så här, då kommer allt att gå åt helvete. Totalt.

Det är så tragiskt. Sverige hade kunnat ha en rimlig invandrings- och flyktingpolitik:

• Arbetskraftsinvandring är bra och alla som vill flytta till Sverige för att jobba skall vara välkomna.
• Människor som på annat sätt kan försörja sig själva eller som har sponsorer (till exempel enskilda, organisationer eller företag) som ser till att de hålls försörjda är inte heller något problem.
• Sverige skall i huvudsak ta emot de flyktingar som tilldelas oss av EU och FN. (EU har trots allt en gemensam flyktingpolitik och då skall vi dela på bördorna.)
• Flyktingar skall få tillfälligt uppehållstillstånd, erbjudas mat, husrum och akut sjukvård – men inte automatiskt slussas in i det svenska välfärdssystemet.
• Flyktingar och papperslösa som skaffar sig ett jobb eller annan egen försörjning skall snabbt och enkelt få permanent uppehållstillstånd.

Annorlunda uttryckt: Människor skall ha frihet att bo var de vill – men inte på andras bekostnad. Liksom för all annan frihet går gränsen för denna där man kränker andras frihet, säkerhet eller egendom.

Ovanstående borde självklart vara borgerlig politik. Sedan kan riksdagens vågmästarparti få välja mellan att stödja en regering som för denna politik – eller låta den rödgröna röran fortsätta.