Vägen till folkhemsfascismen

Det är ett jobbigt läge just nu, eller hur?

Vi har en flyktingkris som ingen riktigt verkar ha grepp om; Vi har ett antal radikaliserade unga människor som vänder vårt samhälle ryggen och reser iväg för att slåss för en religiös dödskult; Vi har politiker som gör sitt bästa för att skrämma upp folket vad gäller till exempel terrorhot – för att kunna öka kontrollen av nämnda folk och samtidigt inskränka våra fri- och rättigheter.

Regeringen är uppenbart stressad. Med största säkerhet även djupt splittrad. Oppositionen är vilsen. Det enda missnöjespartiet är framvuxet ur den nationalistiska och rasistiska undervegetationen – och inte heller det har något av värde att tillföra när det gäller till exempel arbetsmarknad, bostadspolitik och integration. Istället sår det misstro, motsättningar och hat. Lägg till det en liten, radikal vänster som lever i något slags revolutionsromantik och som även den hämtar sin livsluft ur misstro, motsättningar och hat.

Polisen saknar de resurser och den kompetens som krävs för att den skall kunna sköta sitt jobb. Försvaret mot yttre fiender är på sin höjd en kuliss. Utbildningsväsendet har tappat skärpan. Kärnverksamhet inom vård och omsorg trängs ut av sin egen byråkrati. Infrastrukturen har uppenbara brister. Sprickorna i fasaden blir allt fler och större.

Detta i ett land där folket betalar mer i skatt än i nästan alla andra länder.

Världens präktigaste, förnumstigaste och småtråkigaste land har plötsligt blivit metastabilt. Just nu kan små händelser få snabba, oförutsedda och oönskade konsekvenser. Och ett politiserat, centralstyrt samhälle som vårt har oroväckande många single points of failure.

Jag tycker verkligen inte om staten. Men jag är inte övertygad om att okontrollerade, partiella sammanbrott och ett brutet samhällskontrakt kommer att göra något bättre. Om någon skulle stiga fram för att försöka fylla rollen som "stark man" – då kommer det knappast att vara någon godhjärtad liberal som respekterar demokrati, rättsstat och det öppna samhället. Tvärt om, är jag rädd.

De problem vi nu ser bör hanteras med ödmjukhet, eftertanke, respekt för medborgarna som fria individer – och rationell handlingskraft. Men det är inte vad vi ser och mer än vad vi just nu kan hoppas på. Deus ex machina-scenarier förefaller lysa med sin frånvaro. Vad som återstår för våra politiker är att spela de kort de har, även om ingen av dem har någon speciellt bra hand.

Jag vet inte. Men jag har en stark känsla. Det är som om det finns något slags skruvad, mörk dramaturgi som styr det som sker:

Som spelplanen ligger just nu kommer den härskande politiska och byråkratiska klassen att känna sig tvingad att försöka rädda vad som räddas kan av ett dysfunktionellt system – genom att bli allt mer totalitär.

Och den totalitära staten kan – i vart fall till en början – mycket väl rullas ut efter i god ordning fattade demokratiska beslut och med folkflertalets stöd. Men vi vet vart sådant brukar leda.

För den som inte är uppmärksam vill jag påpeka att denna utveckling redan har börjat.

Stöd denna blogg »