Ju mer rödgrön politik som förverkligas, ju större kommer »extremhögern« att bli.
Speciellt som den gamla, trötta borgerligheten i stora delar tycks ha köpt vänsterns problemformulering och världsbild.
Här i Tyskland är allmänborgerliga CDU medskyldiga till allt från stängningen av fullt fungerande kärnkraft till problemen med migration och integration.
Partiet har till och med stigit på det identitetspolitiska tåget och infört intern könskvotering (frauenkvota). Vilket orsakade en strid som fick något i partiet att gå sönder.
Folk som istället vill ha en rimlig energipolitik, realistisk migrationspolitik och mindre identitetspolitik har då inget annat än »extrermhögern« att rösta på. Även om de egentligen inte delar dess värderingar.
Eftersom de rödgröna inte kan eller förmår inse att de haft fel biter de sig fast vid makten och kör sin grej ända in i kaklet. Vilket gör skadan ännu värre. Vilket i sin tur ger ytterkantshögern ännu fler röster.
Man går ibland uppseendeväckande hårt åt kritiska röster på nätet. Inrikesminister Faeser (SPD) låter meddela att »den som hånar staten kommer att få med den starka staten att göra«.
Ett uttalande som inte tagits emot väl, av lätt insedda historiska skäl. (Författningsdomstolen i Karlsruhe har också reagerat när regeringen givit sig på inlägg i sociala media.)
Så Alternative für Deutschland (AfD) fortsätter att skörda framgångar och är idag det näst största partiet i opinionen (mindre än CDU, större än SPD).
Vilket stressar den rödgröna regeringen. Det förs till och med diskussioner om att förbjuda AfD.
Således upprätthålls den beröringsskräck mot AfD som i sig driver väljare till partiet.
CDU utesluter att bilda någon form av regering som på något sätt lutar sig mot AfD i Bundestag. De är inte ens beredda att acceptera passivt stöd. Vilket i så fall utesluter en borgerlig regering under överskådlig tid.
Det är lite som med den svenska Decemberöverenskommelsen. Man enades hellre om dålig politik än att hantera SD på ett rimligt sätt. Och det visade sig ju vara en klen plan.
Samtidigt stärks AfD:s potentiella väljare i anden när det politiska etablissemanget vidtar åtgärder som kan synas bekräfta att partiet faktiskt är särbehandlat och att överheten försöker tysta kritiska röster.
Detta har blivit ett självspelande piano. Utvecklingen är oroande och accelererar. Samma förutsägbara dramaturgi härskar i Frankrike.
Organiserat taktikröstande i kombination med det franska valssystemet gav vänstern fler stolar i Nationalförsamlingen än den ytterkantshöger som blev störst i den första valomgången.
Vilket naturligtvis retar upp dem som röstat på Le Pens Rassemblement national. Och ökar den allmänna frustration som är grunden för partiets framgångar.
Det är uppenbart att detta kommer att gynna Marine Le Pen i nästa presidentval.
Sverige, Tyskland, Frankrike... Överallt kan »extremhögerns« framgångar till stor del förklaras som en reaktion mot rödgrön politik och dess konsekvenser.
Det är inte svårt att föreställa sig hur det här kan spela ut. Speciellt när EU:s och eurozonens ekonomiska motor - Tyskland - börjar hacka betänkligt (som en konsekvens av nämnda rödgröna politik).
Insikten växer om att den förda politiken kan vara på väg att göra oss fattiga, på riktigt.
Rödgrön politik (i alla etablerade partier) är inte bara på väg att stärka den europeiska ytterkantshögern inrikespolitiskt. Med dess framgångar följer även geopolitiska skiftningar som hotar säkerheten och maktbalansen i Europa - och därmed även den liberala, demokratiska rättsstaten.
Det enda som kan stoppa »extremhögern« och andra populister är om Europas trötta borgerlighet skärper till sig och presenterar en agenda för tillväxt, välstånd och utveckling som går att tro på. Något som kan inge hopp.
Några tecken på detta syns dock inte.
_upscayl_2x_realesrgan-x4plus.jpg)
