Veckans högervideos: Sossarna förstör allt + Northvolt-krisen

Youtube: Så SABOTERAR politik allt som FUNKAR »

Youtube: KONKURS för Northvolt? »

Så kan vi dra undan mattan för gängen

Det är dumt att ge gängbrottsligheten monopol på landets drogförsäljning.

Resultatet blir kriminalitet, våld och dödsskjutningar. Precis som när USA förbjöd sprit för 100 år sedan.

Det stämmer förvisso att många kriminella förmodligen kommer att ägna sig åt annan kriminalitet om de blir av med drogmarknaden.

Men till exempel välfärdsbrott, nätbedrägerier och svarta affärer är knappast verksamheter där det passar att dra in 13-åringar i hanteringen.

Sedan finns en viktig skillnad mellan droghandel och annan brottslighet. Droghandel går ut på att tillhandahålla en vara. Annan brottslighet handlar mest om att ta saker från andra.

På drogmarknaden slåss man alltså om marknadsandelar. Vilket på en illegal marknad leder till gängkrig, sprängningar och dödsskjutningar. Precis som i USA på 1920-talet.

Till skillnad från en legal marknad som är reglerad, beskattad och med kvalitetskrav så att användarna vet vad de köper. (Men överreglera inte, det är kontraproduktivt.)

Detta känns så... uppenbart.

Ändå fortsätter politiken att göra samma sak som misslyckats i årtionden - och hoppas på ett annat resultat. På något besynnerligt sätt.

För att de politiska makthavarna inte kan erkänna att de hade fel.

Politikerna begriper inte vad de sysslar med

Ett modernt, utvecklat samhälle är oerhört komplext. En evolutionär process utan bestämt slutmål.

Det naturliga sättet för ett samhälle att utvecklas är genom att bygga på erfarenheter, trial and error, spontant samarbete, naturligt framväxta strukturer och största möjliga frihet.

På så sätt skapar man inte bara ett stabilt samhälle.

Genom att verksamhet utförs av många olika aktörer begränsas skadan om någon skulle få för sig att göra fel.

I den politiska staten centraliseras makten. Mångfald ersätts med enhetlighet, vilket i sin tur skapar single points of failure. Naturligt framväxta strukturer ersätts med ideologiska experiment.

I den politiska staten begränsas tankens frihet. Utopier och dogmer blockerar varseblivningsförmågan. Kommittéer är sämre på att skapa utveckling än entreprenörer.

I en stat med färre fria aktörer kommer färre nya idéer att prövas. Vilket håller tillbaka utvecklingen.

På en fri marknad kan aktörerna snabbt anpassa sig till förändrade förhållanden. I offentligt driven verksamhet tvingas man hålla fast vid ett visst sätt att göra saker, även om det visat sig vara olämpligt.

För att ett centralstyrt samhälle skall kunna lyckas med sina föresatser krävs till att börja med att beslutsfattarna har tillgång till all relevant och relaterad information. Vilket är en omöjlighet.

Den enda mekanism som finns för att synkronisera utbud och efterfrågan är marknaden. Och bästa sättet att skapa utveckling är genom frivilligt, spontant samarbete i en fri ekonomi.

I en marknadsekonomi är medborgaren genom sina decentraliserade val ständigt med och påverkar utvecklingen. I en politisk stat formas framtiden av ombud, som inte alltid sätter allmänintresset främst.

Dessa ombud - våra politiker - vet allt för ofta inte vad de sysslar med. Enter energikris, vårdköer, poliskris och en massa annat som är konsekvensen av metvetet fattade politiska beslut.

Det är som att vissa politiker saknar förmåga till konsekvensanalys och logiskt tänkande. De verkar inte heller förstå att de har med ett dynamiskt system att göra - med massor av oförutsedda och oönskade konsekvenser. 

Politiken missköter den samhälleliga kärnverksamheten. Och drar sig inte för att istället fylla den med ideologiska projekt, till föga eller ingen nytta för medborgarna.

Det finns de som ser verkligheten som den är. Och så finns det de som ser den som de tycker att den borde vara. Den senare gruppen tenderar att fatta beslut som inte är förankrade i verkliga förhållanden.

Vilket i sin tur ökar risken för att dessa beslut är felaktiga, suboptimala eller direkt farliga.

Riksrevisionen: Landet styrs av inkompetenta lallare

Riksrevisionen meddelar att endast fem av de 25 mest kostsamma samhällsreformerna år 2000-2017 uppfyller grundläggande kvalitetskrav. Fyra av fem gör det inte.

I de flesta fall är det otydligt vilka samhällsproblem man avser åtgärda, vilka konsekvenser man räknar med samt vad kostnaderna förväntas bli.

Det finns inte heller någon rutin för uppföljning. Så långt Riksrevisionen.

Man kan även notera att de flesta politiker saknar den kompetens som krävs för att hantera komplexa system. Ofta finns varken relevant utbildning eller erfarenhet från arbetsliv eller näringsliv.

Många är politiska broilers som nått sin position utan någon nämnvärd kontakt med verkligheten. Andra har en bakgrund i den skyddade verkstaden hos särintressen, som fack och intresseorganisationer.

Många av dem sätter en eller annan utopisk vision framför verklighetskontakt och allmänintresse. De tycks mena att deras egna ideologiska experiment är viktigare än fungerande samhällelig kärnverksamhet.

Fixerade ideologiska idéer tränger då undan den inre frihet som är viktig för varseblivningen. Rationella grunder överskuggas då av dogmer och emotionella låsningar. På så sätt blockeras förmågan till rimliga beslut och konsekvensanalys.

Detta blir särskilt allvarligt eftersom politik bygger på tvång - vars syfte är att allt skall vara eller fungera på ett visst sätt, lika överallt. Alla skall med.

Vilket står i kontrast mot den spontana, decentraliserade ordning och det frivilliga samarbete som råder i civilsamhället och på marknaden. Där prövar man sig fram till vad som fungerar bäst och där ges individen frihet att välja mellan olika alternativ, utifrån egna preferenser.

För att möta framtiden krävs ett öppet sinne och ständigt lärande. Vilket är raka motsatsen till utopiska visioner som sätter dogmer före verkligheten.

Politikens bunkermentalitet

Politiken är inte bara fixerad vid sin kamp om makten. Den är även låst av dogmer och utopiska idéer, blockerad av tvivelaktiga överenskommelser och prestige. Det enda viktiga tycks vara att klämma åt motståndaren utan att själv förlora ansiktet. Vilket inte är ett speciellt konstruktivt förhållningssätt.

Psykoanalytikern Josef Maureder påpekar att det sunda omdömet är beroende av inre frihet. Vilket ju i någon mening är politikens antites.

Maureder påpekar att om inre frihet saknas, då förvrängs varseblivningen och rationella grunder överskuggas då av emotionella låsningar. Vilket i sin tur leder till att beslutsförmågan blockeras.

För politiker är fakta, ny information och nya idéer snarare problem än möjligheter. Uppgiften är att försvara partilinjen till sista blodsdroppen - även om den är på kant med verkligheten.

Har vi varit naiva nu igen?

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Har vi varit naiva nu igen? »

"När den värsta oredan har lagt sig måste vi prata igenom det här. Staten skall sköta sina kärnuppgifter på ett kompetent och kostnadseffektivt sätt. Trams, ideologiproduktion och stöd till icke samhällsnödvändig verksamhet måste lyftas bort. Staten skall uppfylla sin del av det så kallade samhällskontraktet – annars har den inget existensberättigande."

Skjutningar och drogdödlighet är konsekvenser av politiska beslut

Det är inget sammanträffande att 1920-talets spritförbud i USA och årtionden av repressiv svensk narkotikapolitik har lett till samma resultat: Gängvåld och dödsskjutningar.

Myntets andra sida är att på en illegal marknad finns det ingen kvalitetskontroll, ingen information om koncentration och inget producentansvar. Resultatet är att Sverige har EU:s näst högsta drogrelaterade dödlighet. Det går helt enkelt inte att veta vad man köper av okända människor i kriminella nätverk, på gatan eller på nätet.

Det är märkligt att Sverige - som är besatt av skadereducering på alkoholens område - så totalt avvisar harm reduction-politik vad gäller narkotikan.

Det finns mycket mer att säga om svensk drogpolitik. Men Sverige har tio gånger fler skjutningar än grannländer som har en mer liberal drogpolitik. Och vi har en drogrelaterad dödlighet som är mer än tio gånger högre än i drogliberala länder, som Portugal.

Det är ju så det blir när man ger kriminella monopol på något som alltid har varit och alltid kommer att vara efterfrågat. Sedan kan man tycka vad man vill om den saken. Det ändrar inte faktum att det är till denna punkt förbudspolitik med nödvändighet leder.

Men politiken, den kännetecknas av faktaresistens och prestige. Det är skamligt.

Det är naturligtvis fullständigt oacceptabelt med kriminalitet som hotar andra människors säkerhet. Det är även självklart att gängkriminella är ansvariga för och skall ställas till ansvar för sina handlingar. Det finns inget skäl att dalta på den punkten.

Men det ändrar inte det faktum att en stor del av ansvaret för vad som sker ligger i en kontraproduktiv drogpolitik och hos de politiker som envist håller fast vid den.

Färre lagar - mer ordning

Vi känner igen det från de amerikanska TV-deckarna, polisens "To serve and protect". Att tjäna och skydda allmänheten.

I Sverige tycks det råda en annan ordning. Staten och våldsmonopolet tycks mer intresserade av att "skydda" oss mot oss själva och mindre mot andra. Stora resurser läggs på att bekämpa brott utan offer, som inte borde vara brott över huvud taget. Man får lätt en känsla av att polisen är mer inriktad på att uppfostra folk än av att lösa allvarliga brott. Och av att skydda överheten mot folket.

Vi har oerhört många lagar, fler än de flesta vanliga människor kan förhålla sig till. Samtidigt har vi en polis som har urusla siffror vad gäller att utreda verkliga brott. En polis som är byråkratiserad och inte sällan är mer intresserad av politiskt korrekt trams än av att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. En polis som är så underbemannad att den allt för ofta blir trängd och måste kompensera detta med en inte sällan kontraproduktiv attityd.

Så behöver det inte vara.

Jag kan jämföra med egna erfarenheter från andra länder. I Tyskland har folk större frihet att göra som de vill - så länge de inte stör andra eller hotar någon annans säkerhet eller egendom. Hemma i Berlin rycker polisen ut även på små brott, till och med cykelstölder. Och den är så välbemannad att onödigt våld som regel kan undvikas, helt enkelt för att man sänder ut tillräckligt med poliser för att kunna kontrollera potentiellt stökiga situationer.

Så skulle det kunna vara även i Sverige. Det är bara en fråga om politisk vilja. Vi har dock (förvisso i god demokratisk ordning) valt en annan och uppenbart sämre väg.

Det är bara att inse att politikerna och deras funktionärer inom byråkratin har brutit sin del av "samhällskontraktet" - samtidigt som de kräver att folket skall hålla sin del, som foglig skatteboskap. Det är hög tid att sätta ned foten. Gör om och gör rätt, helt enkelt.

Men det kräver att svenska folket väljer rimligare politiska ledare - som sätter allmänintresset före sina privata maktambitioner.

/HAX

(Via brev från Kolmårdenanstalten)

Politiker mot mänskliga rättigheter

Nybloggat på HAX.5July-org:

Politicians vs. human rights »

"Never, ever expect politicians to defend civil rights. Their agenda is a very different one."

Störta den härskande politiska klassen!

Om du kan göra dina egna val – utifrån dina egna önskemål, förutsättningar, behov och preferenser – då är du fri, då har du frihet att välja.

Om andra bestämmer hur du skall bete dig, hur ditt liv skall organiseras och att du skall passa in i en »one size fits all«-modell – då är du en undersåte.


Människor som tillåts leva i frihet utvecklar egenskaper som ansvar, kreativitet, självständigt tänkande, företagsamhet och respekt för sina medmänniskor.

Människor som formas till undersåtar fostras till inlärd hjälplöshet, konformism inför kollektivet, underkastelse gentemot staten, passivitet och avund.


Tanken på frihet bygger på att människan är sin egen herre – en unik, okränkbar individ och självständig medborgare.

Den som är undersåte låter sig styras och kontrolleras av andra. Hon berövas sitt sitt värde som människa så väl som sin värdighet som individ.


De politiker som styr och ställer över oss har själva tagit sig sitt mandat. Grundtanken var att vi gemensamt skulle hantera ett antal frågor som sköts bättre och billigare tillsammans. (Försvar, ordningsmakt, rättsväsende, infrastruktur m.m.) Men det var aldrig tänkt att politikerna skulle styra och ställa över alla andra, reglera våra liv i detalj, kontrollera och övervaka oss.

Politiker, byråkrater och utredare kan aldrig bli lika effektiva som marknaden vad gäller att tillgodose människors önskemål och behov, utnyttja resurser effektivt och att skapa sådant som är nytt och bättre. Statligt tvång kan aldrig bygga framgång och välstånd – till skillnad från spontan utveckling och frivilligt samarbete.


Våra politiker är varken bättre eller klokare än folk i allmänhet. Det som gör dem speciella är att de låter sig berusas av den makt som ger dem möjlighet att bestämma över alla andra. Vilket i sin tur gör dem sällsynt olämpliga för sitt uppdrag.

Hur mycket skall politikerna få förstöra innan vi återför makten till folket?

Allt skall politikerna lägga sig i. Allt.

Det skall styras och ställas över sådant som de inte har med att göra. Det skall bestämmas över sådant som folk är bättre skaffade att sköta själva. Och politikerna försöker ratta verksamhet som de varken förstår eller behärskar.

Det stötande är inte bara att politikerna samlar på sig makt – utan även att de saknar förmåga att rimligt hantera sådant de har lagt under sig. Arrogans och storhetsvansinne i kombination med inkompetens och bristande kontakt med verkligheten, typ.

Vad Sverige behöver är snarare decentralisering och en fri ekonomi. Beslut skall fattas så nära människor som möjligt, helst av individen själv. Olika alternativ att välja mellan är en tillgång, inte ett problem. På många områden är marknadens spontana, frivilliga samarbete det enda som kan få saker och ting att fungera.

Hur skall vi ha det med människan? En del av ett ansiktslöst kollektiv eller fri individ? Undersåte eller medborgare? Skatteslav eller sin egen herre?

Politikerna har haft sin chans att bygga sin vision av vårt samhälle. Det fungerade ett tag, till och med längre än väntat, men börjar nu falla sönder.

Återför makt till människorna och marknaden – och saker och ting kommer att börja fungera igen. Det är det enda som håller i längden.

Återerövra demokratin! (En pod-essä)

Youtube » | Soundcloud »

Politik är problemet, inte lösningen

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Politik är problemet, inte lösningen »

"Till att börja med bör vi släppa tanken på att politik är lösningen. Regeringen kan tillsätta en industrikansler eller ett par utan att ett enda jobb skapas eller säkras. Man kan skyffla runt massor med folk i arbetsmarknadspolitiska åtgärder utan att det blir några riktiga jobb. Politiken har helt enkelt väldigt lite att erbjuda för tillfället. Den är problemet, snarare än lösningen."

Är politiker ondare än andra?

Det har gjorts en undersökning som sägs visa att politiker är smartare än vanligt folk. Expressen skriver...

Svenska kommunpolitiker är smartare än människor i allmänhet, visar en ny studie från Stockholms universitet. Dessutom är de bättre ledare. 

Men de egennyttiga motiven bakom valet att bli politiker bör enligt forskarna inte underskattas. 

– Det går inte att frikoppla samhällsengagemang från materiella motiv, säger Torsten Persson, en av forskarna bakom studien.

Om det är så att politiker verkligen är smartare än vanliga människor – då kan man undra varför de gör så korkade saker. För det gör de. Hela tiden.

Man kan även undra över politikernas självbild. Ser de sig själva som överlägsna sina väljare? Är det därför de ständigt vill styra och ställa över alla andra? Är det därför de ständigt förkastar spontan och frivillig samhällelig utveckling, till förmån för sina egna fixa idéer? Är det därför de så ofta blundar för fakta och verkligheten?

För om politikerna verkligen vet vad de sysslar med – är de då inte per definition onda när de inskränker människors fria val, urholkar våra fri- och rättigheter, slösar bort våra pengar och ödelägger sådant som kan anses vara samhällelig kärnverksamhet?

Vad som däremot är uppenbart är att politiker är experter på det politiska spelet. De behärskar en liturgi som är till för att hålla vanligt folk borta från att granska och påverka maktutövningen. De vet hur man lägger ut dimridåer. De kan knepen och vet hur man lyfter eller sänker ett förslag. De lever i symbios med byråkratin i ett riggat system. Och de skor sig själva på skattebetalarnas bekostnad.

Man skall dessutom ha klart för sig att när människor får makt över andra, då förändras de. (Tänk: Härskarringen) De berusas av sin makt. De korrumperas. De utvecklar psykopatiska drag. De isolerar sig från vanligt folk och verkliga förhållanden. De får tomtar på loftet.

Den svenska parlamentariska demokratin är inte nödvändigtvis speciellt demokratisk. I vart fall inte om man anser att demokrati skall bygga på öppenhet, medborgerlig delaktighet och starka fri- och rättigheter.

Expressen » Ny forskning: Politiker smartare än ”vanliga” »



Youtube »

Hur mycket makt skall staten ha över folket?

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Hur mycket makt skall staten ha över folket? »

"Helhetsintrycket blir att svenska folket snarare består av undersåtar än av fria individer och medborgare. Att ändra på detta vore ett hedervärt politiskt projekt."

En härskande klass av parasiter

Byråkrati sväller av sig själv.

Som Parkinson en gång påpekade kommer en arbetsuppgift alltid att fylla ut den tid som är avsatt för ändamålet. Det samma gäller pengar och mänskliga resurser. Byråkratins expansion tycks vara något slags icke-reversibelt flöde.

Så blir också byråkratin en gökunge som till slut tränger undan den offentliga kärnverksamhet den är satt att styra. Sjukvårdens byråkrati och kostnader växer samtidigt som det råder brist på vårdpersonal. Hemtjänstens administration sväller, samtidigt som den tid som läggs på varje åldring minskas. Detta för att bara ta ett par exempel.

Som alla andra är byråkrater sig själva närmast. Det gäller att motivera sin existens, att lägga nya uppgifter under sina och den övriga förvaltningens vingar, att bygga fast sig i systemet. Det gäller att ständigt finna nya projekt och att expandera verksamheten. Det gäller att mata politikerna med beslutsunderlag som kräver mer byråkrati, fler handläggare och ökade anslag.

Till skillnad från politikerna behöver byråkraterna inte oroa sig över att bli omvalda. De sitter som regel säkert där de sitter. Ansvar utkrävs sällan, målen är luddiga, uppföljning och utvärdering av verksamheten är i bästa fall diffus – och misstag döljs i den byråkratiska organismen (inte sällan för att sedan upprepas gång på gång). Makt- och vänskapskorruption kommer endast undantagsvis till allmän kännedom.

Politikerna är i sammanhanget byråkratins fångar. De gör som regel som tjänstemännen säger åt dem att göra. Detta trots att politiker och byråkrater borde ha helt skilda agendor.

Politikerna är folkets valda representanter. De bör se till att den verksamhet som sker inom det offentliga är målinriktad och kostnadseffektiv. Deras uppgift är att ge skattebetalarna maximal utdelning på inbetalda skatter.

Men så är det ju inte. Till att börja med har de flesta politiker inte förstått sin uppgift – utan tycks tro att deras jobb är att lägga allt mer verksamhet under det offentliga, sätta sprätt på folkets surt förvärvade skattemedel och styra och ställa över människors liv. Det ligger i deras egenintresse. Det ger dem makt. Det ingår i ett illusionsnummer där de söker existensberättigande för sina uppdrag, förmåner och arvoden. De måste ständigt erbjuda mer till fler för att bli omvalda. Och som regel saknar politikerna även den förmåga och kompetens som krävs för att hålla byråkratin i kort koppel.

Så har vi skapat en härskande klass av parasiter – byråkrater och politiker som lever i symbios med varandra. På folkets bekostnad. Medan kärnverksamheten i skola, vård och omsorg går på knäna.

Det är sorgligt.

Ingen kommer att rensa upp i detta träsk. Nämn en politiker som har vilja, kompetens, mod och handlingskraft nog för att tukta byråkratin. En enda?

Politik – folkets, frihetens och demokratins fiende

Politiker drivs som regel varken av allmänintresse eller ideologi, utan av egenintresse.

De vill ha makt. För utomstående kan det vara svårt att förstå. Men det är som i Sagan om ringen. När en människa inser att hon har makt över andra – och vad det innebär – då händer något inom henne.

Makt korrumperar människor. Och människor som vill ha makt söker sig till politiken.

Politiska beslut bygger ytterst på tvång och kan – om så krävs – upprätthållas med våld.

Politik är frihetens motpol. Det är att tvinga en idé, modell eller lösning på alla – istället för att låta människor göra sina egna olika val, efter eget huvud.

Syftet med vårt demokratiska system bör rimligen vara att ett fåtal frågor av gemensam natur hanteras gemensamt, av de representanter folket väljer. Inte att vissa skall styra och ställa över andra i stort och smått. Att ge vissa makt över alla andra står i strid med de djupare demokratiska värden som våra politiska ledare inte tycks bry sig om. (Eller kanske inte förstår.)

För att en demokrati skall vara levande och vital krävs att man betraktar och behandlar medborgarna som fria individer. Inte som undersåtar. Vill man ha ett lyckligt och stabilt samhälle – då skall man betro folket med frihet, ansvar och respektera människors personliga val.

Sluta flytta makt från folket till politikerna – och ge istället mer makt till folket, det vill säga till de enskilda människorna.

I dagens politiska landskap är detta en oerhört radikal idé.

Stöd denna blogg »

Därför hatar politikerna internet

De flesta politiker avskyr internet.

Internet innebär att människor lägger sig i. Jobbiga fakta och förhållanden kommer till allmän kännedom. Folk ifrågasätter och käftar emot. Nya idéer rubbar den härskande politiska klassens cirklar. Gör en makthavare bort sig kan det snabbt spridas till en jättelik publik.

Sett ur ett demokratiskt perspektiv är internet fantastiskt. Vanliga människor kan göra sina röster hörda – inför en stor publik, om de har något intressant att säga. Den officiella verklighetsbilden kan ifrågasättas och ibland rent av krossas. Människor kan lätt organisera sig för motstånd eller förändring. Politiska beslut kan påverkas.

Information brukade flöda uppifrån och ner. Med internet skapas istället ett ekosystem som bygger på att människor kommunicerar och sprider information sinsemellan. Det är på många sätt revolutionerande – och håller på att slå sönder samhällets gamla informationsstrukturer.

Information är makt – som våra politiska ledare nu motvilligt tvingas dela med folket.

Det är i detta ljus man skall betrakta att EU nu kommit överens med Facebook, Twitter och Youtube om att företagen skall censurera sådant som makthavarna ogillar. Inte domstolarna, under lagarna. Utan de sociala nätverken, under de användarvillkor vi godkänt men aldrig läst.

På så sätt rundar våra politiska ledare den demokratiska rättsstatens mest grundläggande principer.

Vi vet ju hur det kommer att gå. När de väl börjat censurera – då kommer det bara att bli värre och värre. Då kommer censuren att breda ut sig. Då kommer det fria ordet och den fria debatten att inskränkas.

Frågan är om vi kommer att reagera nu, när vi ser detta hända – eller om vi tänker vänta tills det är för sent?


Läs även: A free and open Internet is crucial for a free and open society »

Maktapparaten

Det pågår en ständig, högljudd dragkamp om makten mellan Allianspartierna och de rödgröna.

Den verkligt stora maktförskjutningen pågår dock i tysthet: Den från folket till politikerna.

Ständigt ökar politiker och byråkrater sin makt på medborgarnas bekostnad. Två tredjedelar av människors samlade konsumtion styrs redan av politikerna via skatterna.

Tanken med demokratin är inte att vissa skall bestämma över alla andra. Meningen är att folkets valda representanter skall hantera ett begränsat antal frågor som man anser bäst sköts gemensamt. Som polis och försvar – vilket för övrigt är områden där politikerna och deras funktionärer har misslyckats fullständigt.

Istället får vi förmynderi, moraliska pekpinnar, postmodernt snömos och övervakning.

Politikerna vet inte själva vart vi är på väg, vart de vill föra oss eller varför

Politikerveckan i Almedalen är över för i år.

Jag har hört i vart fall delar av alla partiledares tal, oftast hela talet. Några halvfyndiga formuleringar dröjer sig kvar. Några krystade försök till skämt. Ett och annat utspel för att lappa på systemet.

Men årets politikervecka erbjöd inga synliga tecken på ledarskap. Några visioner syntes inte till. Ideologin var frånvarande. Den som hade hoppats på något att tro på eller kämpa för lär ha blivit besviken.

Nu anser jag visserligen att politiker skall göra så lite som möjligt – och låta folket, marknaden och spontana processer styra utvecklingen. Så egentligen borde jag vara nöjd med partiledarnas brist på politiska visioner.

Däremot vill jag peka på den svenska politikens självmotsägelse: Politikerna ger ständigt sig själva mer makt – men de tycks inte veta vad de skall göra med den.

Våra politiker säger sig vara alla goda gåvors givare. De styr och ställer över allt mer av människors liv och verksamhet. Politiken bestämmer över hur två tredjedelar av vårt produktionsvärde skall användas. Politikerna vill övervaka och kontrollera medborgarna, ha total koll på vår privatekonomi, stifta morallagar, styra kulturen, förbjuda, subventionera och tvinga sig på.

Men – de har inget att säga om vart vi är på väg, vart de vill föra oss eller varför.

Sverige står inför en del utmaningar. Flyktingkrisen skapar påfrestningar för offentlig sektor och för välfärdssystemen. Polisen fungerar så dåligt att det finns skäl att ifrågasätta om själva "samhällskontraktet" fortfarande gäller. Skolan dras med både ordnings- och kvalitetsproblem. Vi saknar förmåga att försvara landets gränser. Byråkratin är en gökunge som är på väg att knuffa olika former av offentlig kärnverksamhet ur boet. Folket formas till underkastelse och inlärd hjälplöshet.

Just därför hade det varit intressant att få veta mer om partiernas övergripande mål, visioner, människo- och samhällssyn. Inte bara för medborgarnas skull.

För om man inte vet vad man vill och vart man är på väg blir man snabbt omständigheternas hjälplösa offer.

– Vill du vara snäll och tala om för mig vilken väg jag ska ta härifrån?
– Det beror på vart du vill komma, svarade katten.
– Det spelar inte så stor roll… sa Alice.
– Då spelar det heller ingen roll vilken väg du tar, sa katten. 

(Ur Lewis Carrolls Alice i underlandet)