Kommunal curling av IS-terrorister? Verkligen?

Det här med att hemvändande som stridit för terrorgruppen IS vid behov kommer att få lägenhet, körkort och skuldsanering har väckt berättigad vrede.

Jag skulle vilja försöka resonera igenom detta rent principiellt. Om inte annat, så för att se om denna åsikt stämmer överens med de krav jag tycker att vi måste kunna ställa på mänskliga rättigheter i en demokratisk rättsstat. Det är inte helt okomplicerat.

Några ledande principer: Människor i allmänhet har rätt till liv, säkerhet och egendom. Alla medborgare i en stat skall ha lika rättigheter och skyldigheter inför staten. Människor som vistas i vårt land men ej är medborgare har inte fullt ut samma rättigheter och skyldigheter som medborgare – men skall dock minst tillerkännas de allmänna mänskliga fri- och rättigheter som meddelas i Europarådets och FN:s deklarationer. Rättsstatens principer skall råda och hanteringen måste vara rättssäker. Envar skall anses vara oskyldig till dess motsatsen har bevisats.

Aktuell lagstiftning finns här »

En person har varit i Mellanöstern för att strida för terrorgruppen IS. Hen kommer tillbaka till Sverige. Då gäller (i vissa fall) förbudet mot terrorresor. I någon mening skulle kanske även terroristbrottslagen kunna vara tillämplig (i och med att personen i fråga varit kombattant för samma terrororganisation som utfört ett antal attentat i Europa).

En återvändare skall naturligtvis genast anhållas. Personen i fråga har varit stridande för en terrorgrupp som helst skulle vilja skära halsen av oss allihopa – och är naturligtvis en säkerhetsrisk. Allmän säkerhet kräver att personen i fråga tas i förvar tills man kan utröna om han (eller hon) utgör något hot.

Ett sådant frihetsberövande ryms förmodligen inom vad Europakonventionen medger i sina undantag. (Kan dessa undantag åberopas i alla möjliga andra sammanhang, då kan de åberopas här. Det kan rent av vara med just något sådant här i åtanke som man skrev undantagen. Inte för att jaga fildelare.)

Och så skall det fastställas vem personen är, vad den har ägnat sig åt och om det finns skäl att anta att rena krigsbrott har begåtts.

Från 1 april gäller förbudet mot terrorresor. [Länk »] Lagen är problematisk på vissa sätt, men den gäller och då måste den tillämpas lika för alla. Den påbjuder fängelse i upp till två år. Ovanpå detta kommer straff för eventuella krigsbrott som kan bevisas.

Om man kan visa att någon är farlig genom begångna krigsbrott – då finns det utrymme för mycket långa fängelsestraff.

Lagen om terrorresor kan dock inte gälla retroaktivt – eftersom man inte kan straffa människor som utfört en handling som inte var olaglig när den utfördes. Lagen gör dessutom undantag för den den som strider i ett land där han eller hon är medborgare. [Länk »]

Ett omhändertagande är det första som måste ske. I varje enskilt fall. Och utredningen måste utföras på ett kompetent sätt – av statens våldsmonopol.

Möjligen vore det bästa att sätta upp en internationell / europeisk tribunal (lämpligen under internationella domstolen i Haag eller Europadomstolen i Strasbourg) som på ett och samma ställe kan samla information, dokumentation och bevis om alla kända kombattanter, kända krigsbrott och återvändare. Europol hjälper säkert gärna till – nu när det för ovanlighetens skull är på riktigt.

De personer som sedan döms till fängelse kommer som regel ut förr eller senare. Då skall de behandlas efter exakt samma regler som andra människor. (Möjligen med undantaget att den som dömts för terrorrelaterad brottslighet nog får finna sig i att vara listad hos Säkerhetspolisen under överskådlig framtid.)

Det må vara att den kommunala socialtjänsten då har skyldighet att bidra med pengar till kost, kläder och logi.

Men en egen lägenhet? Knappast. Körkort? Nej. Skuldsanering? Nej. Socialtjänstlagen skall helt enkelt tillämpas lika för alla. Den föreskriver inga sådana skyldigheter. Och den tillämpas normalt sett med stor restriktivitet.

Så om någon kommun får för sig att börja curla plötsligt återvändande IS-terrorister – då är det både allmänfarligt och på ett principiellt plan orättvist.

Att komma fram till denna slutsats kräver varken känsloargument eller högt tonläge.

Det är bara att hålla fast vid och tillämpa de principer som är centrala för en demokratisk rättsstat – vilka är exakt de terroristerna försöker få oss att överge. På den punkten får vi aldrig svikta.