Sverige tycks bli allt stolligare.
På tio-i-topp-listan finns helt klart de ständiga utvisningarna av människor som har ett jobb, sköter sina åtaganden i samhället, har lärt sig språket, har rotat sig – och i många fall skaffat familj, där barnen inte känner till något annat än Sverige. Människor som bidrar till samhället och tillväxten.
Dessa utvisningar är samhällsekonomiskt vansinne – och leder till högst verkliga personliga tragedier.
Det sker samtidigt som återvändande IS-krigare hanteras valhänt, får skyddad identitet och åtnjuter samhällets förmåner – på skattebetalarnas bekostnad.
Det sker samtidigt som många andra migranter och flyktingar slussas in i utanförskap och bidragsberoende – på skattebetalarnas bekostnad.
Man skulle kunna lockas att tro att detta är del i något slags absurd strategi som går ut på att rensa ut fria, självständiga människor som i någon mening lyckats i sina liv – till förmån för dem som passivt underordnar sig socialstatens cyniska härskarteknik.
Att detta inte är en av Almedalsveckans största frågor är tråkigt. Men kanske inte förvånande.
Det går att göra något åt saken. Att ändra regelverken. Om viljan finns. (Kunde man åter-legalisera drönare med kameror på en kafferast, då kan man fixa det här.)
Jag säger inte att det är lätt. Reglerna måste ändras så att de fungerar och gäller lika för alla och minskar risken för byråkratiskt godtycke. Men det kan väl ändå inte vara omöjligt att skapa ett rimligt regelverk? För så här kan vi helt enkelt inte ha det!
Politiker bryr sig bara om en sak – makt. Det vill säga röster i allmänna val. Först om de upplever att detta vansinne riskerar att kosta dem röster kommer de att ta sig samman och göra något konkret åt saken.
Det är hög tid att sända en sådan signal. Högt och tydligt. Kliv ur din bekvämlighetszon och gör något. Ta upp frågan varje gång du ser en politiker, oavsett vem eller på vilken nivå hon är verksam. Och nöj dig inte med svävande svar och undanflykter. Ring, skriv brev och sänd e-post. Sprid alla sådana här fall du ser i ditt sociala nätverk. Skriv insändare och debattartiklar. Var obekväm. Bråka. Ring P1. Gör din röst hörd och ställ makthavarna till ansvar.
Det brådskar.
De skötsamma med jobb är väl de lättaste att hitta...
SvaraRaderaVet för övrigt inte om jag någonsin träffat en politiker, de har väl isolerat sig från vanligt folk så gått det går?
Flyktingdebaclet har gjort det politiskt nödvändigt att öka antalet utvisningar (jfr Ygemans utspel om de 80 000), men partiet är splittrat (för att inte tala om regeringen, men det har man nog slutat bry sig om) och framförallt har man inte media med sig. Den som klarar sig själv, utan "hjälp" från omhändertagandesektorn, är det dock inte "synd om". Dessutom, som Stocken påpekar här ovan, så är de lätta att hitta.
SvaraRaderaDet är en "pinnjakt" av samma typ som när polisen mitt i vad som närmast liknar lågintensiva lokaliserade inbördeskrig i de s k "utsatta områdena" gör massiva satsningar på trafikövervakning. Man visar helt enkelt "handlingskraft", man "gör något" som syns i statistiken.
Och antagligen kommer det att räcka. Om väljarna ser andra (i det här fallet utlänningar) som klarar sig själva blir de rädda att själva behöva göra det. Bättre då att rösta för mer "välfärd", och intala sig själv att regeringen värnar den genom att utvisa "osolidariska" utlänningar. För övrigt, vilka politiska alternativ finns det?
https://nyheteridag.se/uppgifter-fran-irakisk-parlamentsledamot-is-lurade-kvinnlig-fange-att-ata-sitt-eget-barn/
SvaraRadera"På tio-i-topp-listan finns helt klart de ständiga utvisningarna av människor som har ett jobb, sköter sina åtaganden i samhället, har lärt sig språket, har rotat sig – och i många fall skaffat familj, där barnen inte känner till något annat än Sverige. Människor som bidrar till samhället och tillväxten."
SvaraRaderaSenast du tog ett konkret exempel på en sådan för svensk ekonomi oumbärlig invandrare var det en random turkkioskägare, som antagligen ersattes på 5 röda (förutsatt att han verkligen lämnade landet i slutänden) och som hade en månadslön på 13", vilket upplysningsvis inte är i närheten av att bära sina egna sociala utgifter, än mindre sin familj på fyra (fem?) varav ingen annan förvärvsarbetade. Hej och hå.