Rädda företagen – riv upp turordningsreglerna

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Rädda företagen – riv upp turordningsreglerna »

Turordningsreglerna måste rivas upp för att rädda de företag som räddas kan i corona-krisen. Och om regeringen inte vill göra det - då bör det ändå finnas en majoritet för en sådan reform i riksdagen.

Är den humanitära stormakten främlingsfientlig?

Asylinvandrare från rekordåret 2015 som fått uppehållstillstånd.

Aftonbladet skriver:

»[A]v de med permanent uppehållstillstånd som kom till Sverige under flyktingkrisen har bara en av tio jobb, visar Aftonbladets granskning. 

– Vi kommer få en mer USA-liknande arbetsmarknad med en ökad andel enklare jobb, det är enda sättet om vi ska lyckas med integrationen, säger professorn Per Lundborg.«

Lundborg har rätt i sak. Men så enkelt är det naturligtvis inte i Sverige.

Det höga svenska kostnadsläget har trängt undan de flesta enkla jobb.

Och »arbetarrörelsen« säger absolut nej till enklare instegsjobb med låg lön. Så då blir det inga jobb alls. Istället drivs nyanlända in i bidragsberoende och utanförskap. På skattebetalarnas bekostnad.

Detta är verkligen ett riktigt uselt utfall för alla. Och dyrt. Väldigt dyrt.

Aftonbladet:
• 60 000 flyktingar fick uppehållstillstånd – så många har fått jobb »
• Grafisk presentation: Vad hände med de som kom 2015? »

Mitt intryck är att välfärdsstaten Sverige i sig, i praktiken är främlingsfientlig - i meningen att vi sätter upp en ogenomtränglig mur för integration och assimilering.

Notera för övrigt att de c:a 60.000 personerna ovan bara är en dryg tredjedel av de 163.000 asylinvandrare som kom till Sverige 2015. Av de återstående 100.000 har en del säkert rest tillbaka eller vidare. Men många, förmodligen de flesta, finns kvar i landet. Utanför systemet. Och utan möjlighet till vanlig, hederlig försörjning.

Vägen till helvetet är som bekant stensatt med goda föresatser. (Eller inga föresatser alls.)

Den svenska samhällsekvationen

Poliser tjänar i genomsnitt 27.600 kr/mån och sjuksköterskor 25.600.

De strejkande sopåkarna har tackat nej till ett nytt avtal som skulle ge dem 35.000 kr/mån.

Samtidigt talas det om att det saknas »enkla jobb« för nya svenskar.

Idiotland!

Sverige tycks bli allt stolligare.

På tio-i-topp-listan finns helt klart de ständiga utvisningarna av människor som har ett jobb, sköter sina åtaganden i samhället, har lärt sig språket, har rotat sig – och i många fall skaffat familj, där barnen inte känner till något annat än Sverige. Människor som bidrar till samhället och tillväxten.

Dessa utvisningar är samhällsekonomiskt vansinne – och leder till högst verkliga personliga tragedier.

Det sker samtidigt som återvändande IS-krigare hanteras valhänt, får skyddad identitet och åtnjuter samhällets förmåner – på skattebetalarnas bekostnad.

Det sker samtidigt som många andra migranter och flyktingar slussas in i utanförskap och bidragsberoende – på skattebetalarnas bekostnad.

Man skulle kunna lockas att tro att detta är del i något slags absurd strategi som går ut på att rensa ut fria, självständiga människor som i någon mening lyckats i sina liv – till förmån för dem som passivt underordnar sig socialstatens cyniska härskarteknik.

Att detta inte är en av Almedalsveckans största frågor är tråkigt. Men kanske inte förvånande.

Det går att göra något åt saken. Att ändra regelverken. Om viljan finns. (Kunde man åter-legalisera drönare med kameror på en kafferast, då kan man fixa det här.)

Jag säger inte att det är lätt. Reglerna måste ändras så att de fungerar och gäller lika för alla och minskar risken för byråkratiskt godtycke. Men det kan väl ändå inte vara omöjligt att skapa ett rimligt regelverk? För så här kan vi helt enkelt inte ha det!

Politiker bryr sig bara om en sak – makt. Det vill säga röster i allmänna val. Först om de upplever att detta vansinne riskerar att kosta dem röster kommer de att ta sig samman och göra något konkret åt saken.

Det är hög tid att sända en sådan signal. Högt och tydligt. Kliv ur din bekvämlighetszon och gör något. Ta upp frågan varje gång du ser en politiker, oavsett vem eller på vilken nivå hon är verksam. Och nöj dig inte med svävande svar och undanflykter. Ring, skriv brev och sänd e-post. Sprid alla sådana här fall du ser i ditt sociala nätverk. Skriv insändare och debattartiklar. Var obekväm. Bråka. Ring P1. Gör din röst hörd och ställ makthavarna till ansvar.

Det brådskar.

Håller S på att döda den svenska modellen?

Jag förstår inte Socialdemokraternas entusiasm över att låta EU upprätta en så kallad social pelare.

Om man »harmoniserar« (det vill säga centralstyr) till exempel formerna för sociala förmåner i EU, då måste det fungera från Bulgarien till Sverige. Bulgarerna kommer att åläggas plikter som de inte förmår leva upp till. Och Sverige får det motsatta, sänkta krav.

Nu är jag visserligen ingen vän av den generella välfärdsstaten – men det är ändå märkligt att se sossar sätta »den svenska modellen« på spel.

Det är också uppseendeväckande att EU:s sociala pelare föreslås omfatta att löner skall regleras i lag. Det är en dålig idé på så många sätt, som kan kritiseras från en facklig utgångspunkt så väl som från en nyliberal.

Det hela är mycket märkligt.

Läs även Federley: EU:s nya pelare hotar svenska modellen »

Så här kan vi ju inte ha det

Om man inte hanterar de praktiska problem som stor flyktinginvandring i kombination med en generell välfärdsstat skapar, då kommer vi att få problem. Missnöje kommer att kanaliseras ut i rasism och motsättningar. De som jobbar och betalar för allt kommer att få nog. Systemen kommer att krisa och inte leverera vad skattebetalarna förväntar sig.

Ett citat från Hans på Motpol:

Medierna fortsätter att upprepa att det tar i snitt åtta år för en nyanländ att komma i arbete i Sverige (men utelämnar att det enligt SCB:s sätt att räkna räcker att ha ett arbete en timme i veckan). Det låter illa men är egentligen en förskönande siffra. Centerpartisten Staffan Danielsson bad Riksdagens utredningstjänst titta på hur det i själva verket såg ut och resultatet, som är aggregerat, blev följande uppdelat i tre kategorier: 

- av de som har varit upp till 15 år i Sverige har 34% arbete på hel- eller deltid
- av de som varit 11-15 år i Sverige är siffran 50%
- av de som har varit här i 16 år eller längre är andelen hel- eller deltidsarbetande 59%. 

Detta är vad regeringen Löfven har att bemöta med konkret politik. Det är därför besvärande att han inte förhåller sig till dessa fakta över huvud taget. Givet detta kommer dessa siffror att se ännu värre ut om tio år.

I grunden är det rätt enkelt. Människor som saknar lämpliga kunskaper och färdigheter (och som ofta saknar språket) kan inte räkna med att få lika bra betalt för sin arbetskraft som andra. Detta förhållande går inte att komma runt eller blunda för.

Det finns många aspekter på detta. Men den stora bromsklossen är facket. Skulle någon anställa någon till en lägre lön – utanför kollektivavtalen – då blir det tvärstopp. Då blir det konfliktåtgärder och blockad.

Ur fackets synvinkel är detta helt logiskt. Man vill undvika lönedumpning och låglönekonkurrens. (Även om det ofta handlar om jobb som annars inte kommer att utföras över huvud taget.)

Så läget är låst. Men så kan vi ju inte ha det. Vi har inte råd att ha större delen av alla nyanlända i arbetslöshet och bidragsberoende. Och vi kan inte ta in stora grupper människor i välfärdssystemen som kostar mer än de tillför. Det fungerar inte, speciellt inte i längden.

Jag har inget emot flyktingar och migranter. Jag är däremot skeptisk till den generella välfärdsstatens rimlighet och hållbarhet. Det gäller i ett längre perspektiv oavsett migrationen. Systemet är helt enkelt inte hållbart.

Ironin i det hela är att det i slutändan kommer att bli vänstern, de rödgröna och facket som dödar den generella välfärdsstaten. Det riskerar att ske under oordnade och stökiga former. Och det kommer att orsaka skarpa motsättningar i vårt samhälle.

(Och tro inte att det hjälper att rösta på SD. De saknar helt insikt om den generella välfärdsstatens problem. Snarare är den en central – och ohållbar – del av deras politik.)

Staten är som bekant den stora illusion i vilken alla tror sig kunna leva på andras bekostnad. Men det är just en illusion. Vad vi behöver är inget mindre än ett Systemskifte – anpassat till verkligheten och verkliga förhållanden.


Läs även Motpol: Regeringens alternativa fakta »

EU flaggar för mer överstatlighet, centralstyrning och kommandoekonomi

52 procent av svenska folket anser att EU är på väg åt fel håll, 35 procent vet inte och 14 procent anser att unionen utvecklas åt rätt håll. En tredjedel av svenskarna vill att vi lämnar EU helt. [Länk»]

Svenskarna är inte de enda som är kritiska. Liknande siffror ser vi i många andra länder och antalet ledamöter i Europaparlamentet som är EU-kritiker (varav de flesta tyvärr är högerpopulister) ökar stadigt, val efter val.

Det handlar inte bara om »EU-migranter«. Många upplever EU som allt för klåfingrigt, byråkratiskt, slösaktigt och centralstyrt. Fri handel mellan fria länder har ersatts med överstatlighet, likriktning och kommandoekonomi.

Men EU-eliten vill inte förstå varför folket inte är med på noterna. Istället rusar man vidare på den inslagna vägen.

Det senaste är att EU – från Bulgarien, Rumänien och Grekland till Sverige, Finland och Tyskland – skall harmonisera arbetsmarknadsfrågor och frågor som omfattas av den »sociala dialogen«. Vilket lär vara en utmaning, med tanke på hur olika förutsättningar som råder i dessa länder.

– Somliga säger: sociala frågor borde uteslutande vara en fråga för medlemsländerna. Men jag håller inte alls med. Om vi vill att den inre marknaden ska fungera för alla måste vi sträva efter likriktning uppåt, säger arbetsmarknadskommissionär Marianne Thyssen i sitt inledningsanförande.

De svenska socialdemokraterna hoppar upp och ner av förtjusning. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) ser till exempel detta som ett utmärkt tillfälle att kräva bra barnomsorg som är tillgänglig för alla. Från Bollnäs till Bukarest.

Även frågor som pensioner, föräldraledighet, fackligt inflytande och anställningstrygghet är uppe på bordet. Vilket också är saker som kan bli rätt knepiga att »harmonisera« i hela EU.

För att få fart på detta projekt har den svenska regeringen inbjudit till ett EU-toppmöte i Göteborg i november.

Allt är med andra ord som vanligt: EU ger oss mer överstatlighet, likriktning, centralstyrning och kommandoekonomi.

Länkar:
• Göteborgsmöte för social rättvisa i EU »
• Commission prepares next steps towards European Pillar of Social Rights »

Borgerligheten måste våga kräva ett systemskifte

Människor vill ha pengar till mer än livets nödtorft. Det gäller i princip alla.

Människor vill också ha något som upplevs meningsfullt att syssla med. Är det inte ett arbete som drar in pengar, då blir det något annat. Ofta är detta "något annat" destruktivt så väl för individen som för samhället.

Ta sedan dessa enkla observationer och applicera dem på våra så kallade utanförskapsområden.

Att få in folk (inte minst unga människor) i arbete är relevant ur båda aspekterna. Detta är knappast raketforskning.

Men i Sverige får inget vara enkelt. Instegsjobb som låter folk få in en fot på arbetsmarknaden stoppas av facket. Delningsekonomin ses som ett problem, inte som den möjlighet den borde vara. Egenföretagare drabbas av byråkrati och behandlas styvmoderligt av politikerna och deras funktionärer. Höga skatter gör det svårt att bygga sig personligt välstånd genom vanligt lönearbete.

Detta borde vara en självklar konfliktyta i svensk politik. Men icke. Alliansen valde makten framför sunt förnuft. (Speciellt illa var det under regeringen Reinfeldts andra mandatperiod, som var helt håglös.) Och eftersom det inte finns något trovärdigt och engagerande politiskt borgerligt alternativ valde svenska folket sedan en rödgrön regering – som inte heller har något att komma med.

Flyktingar och migranter är – som grupp betraktade – inte den tillgång de skulle kunna vara. Med dagens upplägg med dysfunktionell migrations- och arbetsmarknadsbyråkrati och ett generellt välfärdssystem blir de istället en ekonomisk belastning. Helt i onödan.

Flyktingar och migranter är – som grupp betraktade – inte lönsamma i dagens system. Men de kan göras lönsamma. De måste göras lönsamma. Detta är helt nödvändigt ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Och det är oerhört viktigt ur de enskilda individernas perspektiv.

Vägen framåt går inte genom byråkrati, bidragsberoende och sossetrams. Enda realistiska vägen framåt är en fri ekonomi, fritt företagande, personligt ansvar och lägre skatter som gör det lönsamt att jobba eller att starta eget. Sverige skulle kunna bli Europas tigerekonomi – om vi vill.

Detta är ett val svenska folket kan göra. Eller snarare, borde kunna göra. Men det bygger i så fall på att den svenska borgerligheten skärper till sig och börjar driva tydlig borgerlig politik. Det kräver att Alliansen presenterar något för väljarna som engagerar, går att tro på och att sluta upp bakom. Det kräver kompetens och konsekvens. Det kräver mod och tro på frihetliga principer.

Det kräver helt enkelt ett systemskifte. Men det är de borgerliga partierna – i vart fall för tillfället – för fega för att säga. (Frågan är om de ens förstår varför, efter tio år av ideologisk ökenvandring.)

Stöd denna blogg »

Parkinsons svenska lag

”Sikta på välstånd, och du får sysselsättning. Sikta på sysselsättning, och du får allt annat än välstånd.”

- C. Northcote Parkinson

Vad frågan om uppehållstillstånd handlar om

I morgon kommer riksdagen att besluta att tillfälliga uppehållstillstånd blir normen för asylsökande flyktingar och migranter.

Då är det viktigt att inte tappa bort nästa steg: Riktiga jobb skall leda till permanent uppehållstillstånd.

Det skall handla om att skapa incitament för att komma ut i samhället och in i egen försörjning. Inte om att vara elak.

Var finns det positiva ledarskapet?

Jag envisas med att emellanåt skriva bloggposter om att vi måste försöka förhålla oss på ett konstruktivt sätt till flyktingkrisens problem. Att bara gnälla löser inget. Inte ens i de fall gnället kan vara befogat.

Detta brukar resultera i ett antal kommentarer om att svartskallar är lata, lömska, ondsinta och farliga. Vilket inte gör saken ett dugg bättre, snarare tvärt om. Naturligtvis finns det rötägg bland flyktingar och migranter. Men de flesta både vill och kan skapa sig ett nytt, bättre liv under ordnade former i Sverige.

Gnället är lika dumt som de rödgrönas naiva, verklighetsfrånvända förhållningssätt till flyktingkrisen. Och lika dumt som vänsterns tes om att alla som ser problem med flyktingsituationen är rasister.

Det finns problem. De måste hanteras på ett rimligt sätt. Till exempel måste vi göra vad vi kan för att få in nya svenskar i produktivt arbete. För vad är alternativet?

Regeringen famlar. Alliansen är vilsen. SD har inga konstruktiva lösningar. Vänstern gör bara en besvärlig situation ännu värre. Den svenska skutan driver planlöst för vinden.

För att kunna hantera flyktingkrisen måste vi ha en riktning. Vi måste veta vad vi vill. Vi måste tro på att situationen går att hantera om vi alls skall kunna lyckas. Och vi måste göra något.

Behovet av positivt ledarskap är stort i Sverige. Det brådskar. Dels måste situationen hanteras. Dels skapar dagens politiska vakuum ett tomrum som lätt kan fyllas av krafter som har en negativ, destruktiv och mörk agenda.

Sluta utvisa människor som har ett jobb och betalar skatt!

Gång på gång kan vi läsa om människor som rotat sig i Sverige, som har ett jobb och betalar skatt – som utvisas. Det är orimligt i sig.

Det senaste fallet: Fick jobb via LinkedIn – nu utvisas han »

Det är som om Migrationsverket ogillar människor som kan själva och inte ligger andra till last.

Samtidigt ser svenska folket hur vi tar emot flyktingar som inte kommer att kunna försörja sig själva under överskådlig tid. Oavsett vad man tycker om den saken, så blir signalerna motstridiga.

Man kan säga mycket om Migrationsverkets kantighet. Men allt är inte myndighetens fel. De lagar och regler som finns måste följas och ingen enskild tjänsteman kan sätta sig över dem. Utrymmet för sunt förnuft är begränsat.

Bollen landar hos politikerna. Det är deras beslut som ligger till grund för dumheterna.

Vad man borde göra är att skapa ett lagligt undantag. Flyktingar, migranter och invandrare som kan försörja sig själva, inte ligger andra till last (mer än vad svenskar i allmänhet gör) och som är med och betalar till systemet skall naturligtvis få stanna.

Det borde vara en självklarhet. Ändå tycks inte ett enda av riksdagspartierna vilja ta tag i frågan.

Som vanligt behöver politikerna utsättas för yttre tryck för att skärpa sig. Pårom!

Stöd denna blogg »

Flyktingkrisen: Sluta jiddra! Börja fixa!

Skall vi försöka vara pragmatiska en stund?

170.000 flyktingar och migranter kom till Sverige förra året. En del av dem kommer att nekas uppehållstillstånd, men det är ändå oklart om det över huvud taget går att genomföra de 80.000 avvisningar som regeringen talar om. (Somliga lär kanske ändå återvända eller på annat sätt lämna landet, förr eller senare.)

På det hela taget är det bara att inse att de flesta som anlänt kommer att vara kvar här, under överskådlig framtid.

Om detta kan man tycka det ena eller andra. Men det är rimligen så det kommer att bli. Så det är bara att gilla läget.

Hur gör vi då det bästa möjliga av situationen? Hur skapar vi ett samhälle där gamla och nya svenskar kan leva i fredlig samexistens? Hur får vi alla dessa människor i arbete? Var skall de bo? Låt oss fundera högt, tillsammans. Kommentarsfältet är öppet.


Till att börja med måste de nyanlända naturligtvis få en vettig introduktion till Sverige, så snart de satt sin fot i landet.

Jag har skrivit en del om detta tidigare, till exempel här. Jag håller just nu på att försöka jaga fatt i information om i vilken utsträckning sådant sker.

Än så länge har jag bara fått information från Migrationsverket. De meddelar att följande oftast erbjuds i "välkomstpaketet": Till dig som sökt asyl i Sverige; Bo hos Migrationsverket; Information om öppettider för lokal reception, kontaktuppgifter till mottagningsenheten samt Migrationsverket växelnummer; Kontaktuppgifter till boendeansvariga och lokal boendeinformation; Kontaktuppgifter till vårdcentraler, BVC, barnomsorg och skola; Karta över orten; Brandinformation; Förteckning över frivilligorganisationer på orten; Studera svenska på egen hand.

Uppenbarligen förmedlas mycket lite information om hur saker och ting fungerar i Sverige. I vart fall sker det inte innan de asylsökande blir kommunplacerade. Vilket kan ta flera år.

Då kan man inte förvänta sig annat än att mycket kan och kommer gå över styr under tiden. En tydlig och vänlig men bestämd introduktion till det svenska samhället måste ske direkt, på ett språk de ankommande behärskar.

Vi kan ju inte förvänta oss att människor skall anpassa sig till regler och en samhällskod som de inte ens känner till att de inte känner till.


Vad gäller jobben finns en besvärlig politisk låsning.

Det är helt uppenbart att utbudet av outbildad, lågkvalificerad arbetskraft är större än efterfrågan. Den naturliga lösningen på detta är att sänka priset. Men där tvärvägrar facket och regeringen.

Då återstår spontan ordning. Människor tenderar att organisera sig själva, om man bara ger dem chansen.

För att det skall kunna ske i dagens genomreglerade och byråkratiska Sverige måste man erbjuda enkla lösningar. I går presenterade Centern en idé om en jobb- och skatte-app som skulle kunna passa den som främst vill sälja sin arbetskraft. [Länk»] Det kan vara en idé. Sedan finns paraplyföretag som Frilansfinans och Cool Company, som hjälper människor att fakturera sitt arbete (och som sköter moms, sociala avgifter och skatter). Sådant behöver uppmuntras och lyftas fram.

Men vi måste också göra det mycket lättare för de människor som vill starta eget på riktigt och ägna sig åt till exempel försäljning av varor, tillverkning och bredare serviceverksamhet som kräver investeringar. (Vilket för övrigt bör gälla så väl för invandrare som för svenskar.) Det måste inte bara bli enklare att utföra tjänster enligt ovan, utan också att anställa medarbetare på riktigt.

Det är mycket möjligt att fritt företagande, entreprenörskap och frilansande är den enda realistiska möjligheten att få in större volymer nyanlända i arbetslivet. Vilket vi måste se till att göra – om inte (det förvisso illa konstruerade) systemet skall gå omkull. Vi behöver tillväxt, inte bara kostnader.

Det handlar inte bara om de nyanlända. Det vore till exempel trevligt om alla andra som i alla år betalat in till systemet i slutändan kan få en pension som går att leva på. Det är sådana saker som står på spel. På riktigt. Så det är bäst att vi tar det här på allvar.


Bostadsfrågan är kanske den svåraste nöten att knäcka.

Förmodligen måste vi inse att det inte finns någon bra lösning på kort sikt. Det går helt enkelt inte att skaka fram en halv till en miljon bostäder i en handvändning. Kanske inte ens på lite sikt – eftersom politikerna har saboterat bostadsmarknaden genom sin verklighetsfrånvända (men möjligen missriktat välmenande) inkompetens.

Så hur förhåller vi oss till det? Vi kommer att tvingas acceptera trångboddhet. Vi kommer att tvingas acceptera att det uppförs "tillfälliga" modulboenden lite varstans – som i verkligheten kommer att bli tämligen permanenta. Vi kommer att tvingas acceptera okonventionella lösningar.

Men vi skulle även kunna lägga om byggandet efter behoven: Både nyanlända och svenskar vill bo inne i städerna – nära jobb, affärer och folkliv. Många hushåll består för övrigt av endast en person.

Detta skulle man kunna hantera genom att avreglera och satsa på produktion av riktigt små lägenheter till rimlig hyra. Som ett hotellrum med badrum, ett par garderober plus ett pentry. (Det går utmärkt att leva på det sättet. Jag har själv bott i enrumslägenheter i hela mitt liv, en del av dem mindre än ett vanligt hotellrum.) Och passa på att bygga lite åt våra studenter samtidigt.

Men gör det för guds skull inne i städerna. Inga fler miljonprogram ute i skogen.

Dessutom kan man bygga högre. Ett fem gånger så högt hus rymmer i princip fem gånger så många lägenheter. Släpp skräcken för höga hus inne i våra städer. Skall man ha storstäder, då får man finna sig i att de även ser ut som storstäder. (Med höga hus kan man dessutom ha råd att hålla sig med en portvakt / door man / reception som ser till att hålla koll på att allt fungerar och att ordning råder.)

Det går att bygga riktigt många små lägenheter i höga hus inne i städerna – och att göra det rimligt snart – om bara viljan finns. Det är direkt nödvändigt. Om vi inte vill ha kåkstäder vill säga. (Vilket faktiskt börjar se ut som ett allt mer realistiskt alternativ.)


Verkligheten är som den är. Att bara gnälla gör tyvärr inget bättre (även om det är en kär hobby för många). Vi måste med nödvändighet försöka hantera den situation som föreligger. Nu har ni fått mina fem cent – tydliga regler, personligt ansvar, fri företagsamhet och avreglering. På köpet får ni lite fart på hjulen i landet.

Och vill politikerna inte acceptera verkligheten som den är – då får vi flytta på dem.

Kommentarer?

Stöd denna blogg »

Den svarta ekonomin är de nya svenskarnas (och välfärdsstatens) räddning

Debatten om lägre ingångslöner är infantil.

Nej till lägre löner på grund av etnicitet, säger LO. Vilket naturligtvis är trams. Etnicitet har inte ett skvatt med saken att göra. Det handlar om utbud och efterfrågan. Utbudet av potentiell arbetskraft som saknar utbildning, meriter och språkkunskaper är betydligt större än efterfrågan. (I vart fall på den vita marknaden.) Att sänka priset är då det enda verklighetsförankrade alternativet.

"Nästa gång är det din lön de sänker" utbrister Aftonbladet. Nej, om du inte är nyanländ, outbildad och utan kunskaper om svenska språket – då är det fel. Men det är effektiv skrämseltaktik.

Men borgarna gör det också väl lätt för sig. Att leva på 14.000 kr går kanske. (Det är ungefär samma minimilön som i Tyskland, men där är det mesta betydligt billigare.) Men knappast som ensamstående. I vart fall inte i en storstad, om man vill ha en egen bostad.

Skall människor kunna leva på 14.000 kr – då måste de i princip vara helt skattebefriade.

Samtidigt tycks de flesta missa grejen: Sverige valde för länge sedan en annan väg. Vi svenskar finner oss i sämre service i affären och på krogen än andra folk. Kvalificerad personal finner sig i att även utföra okvalificerade uppgifter. Många saker blir över huvud taget aldrig utförda, eftersom det svenska kostnadsläget är för högt.

Genom ett antal direkta och indirekta val har svenska folket valt en väg där det helt enkelt inte finns utrymme för okvalificerad arbetskraft som gör enkla saker för låg lön.

I vart fall inte i den vita ekonomin. (Vilket, just nu och just här, har blivit ett stort och tämligen akut problem.)

Men i den svarta ekonomin, däremot! Där finns det hur mycket som helst att uträtta, som annars aldrig skulle bli gjort.

Även med en marknadsmässig lön är den totala lönekostnaden på den svarta marknaden ungefär en tredjedel jämfört med den vita. (1/3 lön, 1/3 skatt, 1/3 sociala avgifter.)

Den svarta ekonomin är vad som kan få nyanlända flyktingar och migranter (och annan okvalificerad arbetskraft) i arbete. Och det skulle kunna ske snabbare än de flesta kan föreställa sig.

Vilket politiker och myndigheter naturligtvis aldrig kommer att tillåta.

Vad staten möjligen skulle kunna göra är att befria alla inkomster upp till – låt säga – 15.000 kr i månaden från skatter, sociala avgifter, byråkrati och krångel. Så väl ur arbetstagarens som arbetsgivarens perspektiv. En allmän grundnivå, under vilken staten skall skita i vad folk har för sig.

Det vore ett helt realistiskt alternativ. Men politiker och myndigheter kommer när allt kommer till kritan inte heller att tillåta detta. Hellre håller de människor i arbetslöshet, bidragsberoende och utanförskap. Vilket kommer att bli dyrt för alla andra. Det riskerar rent av att knäcka hela välfärdsstaten. Men det låtsas man inte om.

Sverige har nått en punkt där det finns goda skäl att anta att oredan skulle vara mindre om vi gjorde oss av med staten och gick in i ett tillstånd av anarki.

Public service omprövar sin syn på flyktingkrisen

Det är intressant att se hur snabbt allt svänger. De politiska signalerna ändrades – och nu är det plötsligt möjligt för public service-bolagen att vara mer allsidiga och ibland till och med kritiskt granskande vad gäller flyktingpolitiken.

SVT har börjat titta närmare på de flyktingar som återvänder hem. Rapporteringen visar att många asylsökande är intresserade av betydligt mer än bara skydd. Vilket är ett högst mänskligt beteende. Men det visar också vilken magnet Sverige har varit, med generösa regler och ekonomiska villkor. Nu skall man absolut inte dra alla asylsökande över en kam. Det finns gott om sådana som har mycket starka asylskäl. Det är dock värt att notera att den bild SVT i dag förmedlar hade varit otänkbar för bolaget att släppa fram för bara ett halvår sedan.

• SVT Stockholm: Flyktingarna som återvänder hem »

Samtidigt har Sveriges Radio tittat närmare på de ensamkommande flyktingbarnen. Även här är bilden betydligt mer mångfacetterad än vad någon har velat erkänna tidigare. Här finns allt från äkta och mycket ömmande asylfall – till ungdomar som sänts till Sverige med det uttalade syftet att sedan kunna ta hit sin familj. Men även vad gäller den senare gruppen är bilden långt ifrån enhetlig. Många unga som sänds till Sverige i syfte att få hit sina familjer är tvingade att göra detta och står – som enskilda individer betraktade – under orimlig press.

• SR: Bilden av de ensamkommande barnen är skev och förenklad »
• SR: Jörgen Huitfeldt och Magnus Thoréns reportage »

I båda fallen ovan framgår det helt tydligt att vissa människor som söker asyl i Sverige gör det i förhoppning om att de och deras familjer skall kunna leva på skattebetalarnas bekostnad. (Vilket sett ur deras perspektiv är ett helt rationellt beteende.) Andra hoppas på riktigt kunna försörja sig själva och de sina. Men resultatet blir i båda fallen ändå ofta långvarigt bidragsberoende, arbetslöshet och utanförskap på skattebetalarnas bekostnad – eftersom svensk integrations- och arbetsmarknadspolitik har havererat.

(Här bör vi för övrigt ta oss en allvarlig funderare kring hur det kan vara att politiker från hela det politiska fältet har byggt ett Sossesverige – som inte har plats för människor som vill komma hit för att jobba, försörja sig själva och bidra till vårt samhälles tillväxt.)

Hur som helst: Det uppseendeväckande är att till och med statlig public service-media i dag är öppna med att bilden av flyktingkrisen är långt mer komplicerad än man tidigare velat, vågat eller kunnat erkänna.

Eller för att uttrycka saken på ett annat sätt: Svensk public service-media gör som vanligt vad den uppfattar att den politiska makten vill att den för tillfället skall göra.

Ett svenskt dilemma

Nu måste Sverige börja titta framåt!

Reglerna för flyktinginvandring är på väg att skärpas. Oavsett vad man principiellt tycker om detta – så innebär det på lite sikt att trycket på samhällsfunktioner och ekonomi kommer att bli mindre än om inget gjorts.

Ändå visar en opinionsmätning att två tredjedelar av svenska folket är oroligt eller mycket oroligt över flyktingsituationen. [Länk»]

Det är lätt att fastna i negativa tankespiraler kring situationen. Och en negativ inställning kan i sig göra situationen värre.

Nu måste vi försöka se framåt. Oavsett vad som händer eller inte händer i morgon, så är situationen just nu i dag som den är – och den måste hanteras.

Det offentliga Sverige är dåligt – mycket dåligt – på integration av flyktingar. Här finns en stor och viktig uppgift för civilsamhället. För vägen in i den svenska samhällskoden går genom dem som redan förstår den. Här kan alla göra en konstruktiv insats.

Att komma in i det svenska samhället innebär även att man behöver ett jobb. För den som är ny på arbetsmarknaden innebär detta som regel något slags enklare instegsarbete. Därför måste vi komma runt det skråväsende och det protektionistiska tänkande som ligger i vägen.

Framförallt måst vi vara lyhörda och beredda att släppa fram sådan verksamhet som de nya svenskarna själva kan skapa. Arbete skapas nämligen inte av politiker, utan av människor som vill tjäna pengar. En stark ekonomi byggs inte av Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, utan av människor som skapar spontana samarbeten som alla tjänar på.

Samtidigt måste bostadsfrågan hanteras. Överdriven reglering och planering måste bort om det skall bli fart på byggandet. Det samma gäller hyresregleringen, som drabbar de svagaste på bostadsmarknaden hårdast.

I en fri ekonomi uppstår med tiden en balans mellan utbud och efterfrågan. Därför måste en liberalisering av bostadspolitiken ske omedelbart – om vi skall kunna hantera situationen.

(Om staten över huvud taget skall lägga sig i byggandet, då skulle den kunna släppa byggandet fritt med ett enda undantag: Att 15-20 procent av bygg- och bostadsbolagens nyproduktion skall bestå av enkla och billiga bostäder. Vilket är en idé som bland annat har framförts av ekonomihistorikern Jan Jörnmark.)

Tänk om alla kunde samla sig och verkligen försöka göra det bästa möjliga av den situation som råder. Hur skulle det vara om vi vågade tänka lite nytt och djärvt? Vad sägs om att släppa marknadens osynliga hand och människors företagsamhet fria? Är det inte dags att ge den spontana ordningen en chans? Är det inte hög tid att vi kavlar upp ärmarna och försöker vända en utmaning till en möjlighet? Varför inte sätta lite positiva målbilder istället för att deppa samman?

För vad är alternativet? Att bara gnälla kommer inte att göra något bättre.

Men även om svenska folket vill försöka göra det bästa möjliga av situationen, så är politikerna ett hinder på vägen. De kommer att fortsätta påstå att de vet bäst och att de måste få fortsätta bestämma – trots att politik och byråkrati redan haft sin chans och misslyckats.

Politiken är inte lösningen. Den är en betydande del av problemet.

Stöd denna blogg »

Nu kan vi fortsätta att göra fel i lugn och ro igen

Regeringen gör alltså en u-sväng i flyktingfrågan.

Frågan är om man nu också kommer att göra något åt bostads- och arbetsmarknadspolitiken. Eller om man blåser faran över och låter allt fortsätta att vara som det är.

Jag misstänker det senare...

Vi skall komma ihåg att flyktingkrisen inte bara är en praktisk fråga - utan även sätter ljuset på att svensk politik har problem med verkligheten.

Flyktingkrisen och välfärdsstatens självmord

Vi har en flyktingkris som uppenbarligen är utom kontroll.

Men det är bara början. En akut bostadsbrist är på väg att bli helt omöjlig. Och som svensk arbetsmarknad och integrationspolitik ser ut, så kommer vi snart att ha en verklig arbetslöshet på i vart fall 15 procent.

Oavsett vad man tycker i flyktingfrågan, så är faktum att vi redan har en massa nya människor i vårt land – som måste absorberas in i samhället om inte allt skall gå helt över styr.

Detta är vår tids stora utmaning.

Här gäller det att tänka utanför lådan. Det måste bli fråga om systemförändringar.

Intressant nog håller situationen på att bli sådan att det inte är mer politik som behövs. Politikerna har haft sin chans. Deras stelbenta system erbjuder ingen lösning. De har misslyckats.

Vi måste i vart fall våga tänka tanken att öppna för mer spontan ordning. Människor brukar organisera sig själva. Marknaden är snabbare på att anpassa sig än politiken och bättre på att utnyttja befintliga resurser. Samhällen tenderar att ordna och balansera sig själva.

Men det kommer knappast att ske. Välfärdsstaten, den hårt reglerade arbetsmarknaden, högskattesamhället och bostadsbyråkratin är heliga kor i svensk politik.

Politikerna kommer att hålla fast så hårt vid sin modell att de hellre låter systemet haverera helt än att ändra på något.

Och ett systemhaveri riskerar att även drabba kärnverksamhet, sådant som staten bör och måste ägna sig åt – som ordningsmakt och rättsväsende.

Vi lever i intressanta tider. Ironiskt nog kommer det att vara den generella välfärdsstatens främsta förespråkare som ger densamma dödsstöten.

Flyktingkrisen exponerar den svenska kärnrötan

Flyktingkrisen sätter ljuset på ett antal problematiska svenska företeelser – som egentligen inte alls har med flyktingar och invandring att göra.

• Svenska myndigheter följer bara gällande lagar och regler när de själva känner för det.
• Statens våldsmonopol, förkroppsligat av polisen, klarar inte av (eller förmår inte förstå) sin kärnverksamhet.
• Sverige klarar inte skarpa lägen. Vid större katastrofer skulle landets myndigheter stå handfallna.
• Bidragssystemen har en del uppseendeväckande generösa inslag.
• Den svenska arbetsmarknaden är närmast ett skråväsende, som fokuserar på att hålla folk borta från densamma.
• Bostadsbristen är inte bara akut i dag. Den kommer att bli mycket värre. Och situationen kommer att vara omöjlig under överskådlig framtid.
• Samhällsdebatten fokuserar på gnäll kring konstruerade problem istället för att tackla verkliga utmaningar.
• Politikerna vet inte vad de sysslar med.
• Media har en politisk agenda och man kan inte lita på att de förmedlar en korrekt bild av verkligheten.

Allt detta är problematiskt – och skulle fortfarande vara det även om Sverige inte tog emot en enda flykting.

Stöd denna blogg »