Är den humanitära stormakten främlingsfientlig?

Asylinvandrare från rekordåret 2015 som fått uppehållstillstånd.

Aftonbladet skriver:

»[A]v de med permanent uppehållstillstånd som kom till Sverige under flyktingkrisen har bara en av tio jobb, visar Aftonbladets granskning. 

– Vi kommer få en mer USA-liknande arbetsmarknad med en ökad andel enklare jobb, det är enda sättet om vi ska lyckas med integrationen, säger professorn Per Lundborg.«

Lundborg har rätt i sak. Men så enkelt är det naturligtvis inte i Sverige.

Det höga svenska kostnadsläget har trängt undan de flesta enkla jobb.

Och »arbetarrörelsen« säger absolut nej till enklare instegsjobb med låg lön. Så då blir det inga jobb alls. Istället drivs nyanlända in i bidragsberoende och utanförskap. På skattebetalarnas bekostnad.

Detta är verkligen ett riktigt uselt utfall för alla. Och dyrt. Väldigt dyrt.

Aftonbladet:
• 60 000 flyktingar fick uppehållstillstånd – så många har fått jobb »
• Grafisk presentation: Vad hände med de som kom 2015? »

Mitt intryck är att välfärdsstaten Sverige i sig, i praktiken är främlingsfientlig - i meningen att vi sätter upp en ogenomtränglig mur för integration och assimilering.

Notera för övrigt att de c:a 60.000 personerna ovan bara är en dryg tredjedel av de 163.000 asylinvandrare som kom till Sverige 2015. Av de återstående 100.000 har en del säkert rest tillbaka eller vidare. Men många, förmodligen de flesta, finns kvar i landet. Utanför systemet. Och utan möjlighet till vanlig, hederlig försörjning.

Vägen till helvetet är som bekant stensatt med goda föresatser. (Eller inga föresatser alls.)

Tänk om det är fel på både dem och oss?

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Tänk om det är fel på både dem och oss? »

"Kan det vara så att utanförskapet i Sverige inte bara består av alla de redan sönderdebatterade förklaringsmodellerna – utan även på att det inte är tillräckligt tilltalande att vara på insidan? Att andra strukturer då får större spelrum?"

Idiotland!

Sverige tycks bli allt stolligare.

På tio-i-topp-listan finns helt klart de ständiga utvisningarna av människor som har ett jobb, sköter sina åtaganden i samhället, har lärt sig språket, har rotat sig – och i många fall skaffat familj, där barnen inte känner till något annat än Sverige. Människor som bidrar till samhället och tillväxten.

Dessa utvisningar är samhällsekonomiskt vansinne – och leder till högst verkliga personliga tragedier.

Det sker samtidigt som återvändande IS-krigare hanteras valhänt, får skyddad identitet och åtnjuter samhällets förmåner – på skattebetalarnas bekostnad.

Det sker samtidigt som många andra migranter och flyktingar slussas in i utanförskap och bidragsberoende – på skattebetalarnas bekostnad.

Man skulle kunna lockas att tro att detta är del i något slags absurd strategi som går ut på att rensa ut fria, självständiga människor som i någon mening lyckats i sina liv – till förmån för dem som passivt underordnar sig socialstatens cyniska härskarteknik.

Att detta inte är en av Almedalsveckans största frågor är tråkigt. Men kanske inte förvånande.

Det går att göra något åt saken. Att ändra regelverken. Om viljan finns. (Kunde man åter-legalisera drönare med kameror på en kafferast, då kan man fixa det här.)

Jag säger inte att det är lätt. Reglerna måste ändras så att de fungerar och gäller lika för alla och minskar risken för byråkratiskt godtycke. Men det kan väl ändå inte vara omöjligt att skapa ett rimligt regelverk? För så här kan vi helt enkelt inte ha det!

Politiker bryr sig bara om en sak – makt. Det vill säga röster i allmänna val. Först om de upplever att detta vansinne riskerar att kosta dem röster kommer de att ta sig samman och göra något konkret åt saken.

Det är hög tid att sända en sådan signal. Högt och tydligt. Kliv ur din bekvämlighetszon och gör något. Ta upp frågan varje gång du ser en politiker, oavsett vem eller på vilken nivå hon är verksam. Och nöj dig inte med svävande svar och undanflykter. Ring, skriv brev och sänd e-post. Sprid alla sådana här fall du ser i ditt sociala nätverk. Skriv insändare och debattartiklar. Var obekväm. Bråka. Ring P1. Gör din röst hörd och ställ makthavarna till ansvar.

Det brådskar.

Så får vi ordning på buset

Det är märkligt att det alltid efterfrågas fler, nya lagar – när det verkliga problemet är att ordningsmakt och rättsväsende inte upprätthåller de lagar som redan finns. Så är det på många områden och frågan har åter aktualiserats med anledning av att polisen har problem med ordningen i så kallade utanförskapsområden.

Låt oss se vad Brottsbalkens 16:de kapitel har att säga om brott mot allmän ordning.

1 § Stör folksamling allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd och skingrar den sig ej på myndighets befallning, dömes för upplopp, anstiftare och anförare till fängelse i högst fyra år och annan deltagare i folksamlingens förehavande till böter eller fängelse i högst två år. 

Om folksamlingen skingrar sig på myndighets befallning, dömes anstiftare och anförare för upplopp till böter eller fängelse i högst två år. 

2 § Har folksamling, med uppsåt som i 1 § sägs, gått till förenat våld å person eller egendom, dömes vare sig myndighet var tillstädes eller ej, för våldsamt upplopp, anstiftare och anförare till fängelse i högst tio år och annan deltagare i folksamlingens förehavande till böter eller fängelse i högst fyra år. 

3 § Underlåter deltagare i folksamling som stör allmän ordning att efterkomma för ordningens upprätthållande meddelad befallning eller intränger han på område som blivit för sådant ändamål fridlyst eller avspärrat, dömes, om ej upplopp föreligger, för ohörsamhet mot ordningsmakten till böter eller fängelse i högst sex månader.

Det handlar med andra ord "bara" om att tillämpa den lagstiftning som riksdagen har fastställt. Detta kan och bör polisen och domstolarna göra med omedelbar verkan. Speciellt bör paragraf tre vara användbar.

Detta är det verktyg riksdagen har givit ordningsmakt och rättsväsende för att kunna skydda liv, säkerhet och egendom i stökiga situationer. Att stifta fler, nya lagar för att hantera samma problem kommer knappast att göra något bättre.


Vill man lagstifta – då bör man istället vara lite smart och lägga sin energi på att avkriminalisera innehav av droger för personligt bruk.

Mycket av konflikterna mellan polis och unga i problemområden beror nämligen på att polisen punktmarkerar de unga för att se om de har några droger på sig. Som regel handlar det i så fall bara om små mängder cannabis eller andra lättare droger. Man kan tycka att polisen har viktigare saker att ägna sig åt.

(Eller varför inte legalisera narkotikan helt – så att vi blir av med de kriminella nätverk och gäng som i dag sköter hanteringen och som utsätter allmänheten för fara i samband med sina droguppgörelser?)


Tillämpa Brottsbalkens 16:de kapitel – och ersätt snarast den repressiva drogpolitiken med harm reduction. Då kommer många problem att lösas.

Stöd denna blogg »

Kapitalism – ett bättre verktyg mot hemodlade IS-krigare och terrorister

Jag tycker att de flesta – från Mona Sahlin till SD – har en förenklad bild av de unga människor som reser till Mellanöstern för att bli IS-krigare eller hemodlade terrorister.

Min teori (diskutera gärna) är att det inte handlar om en kontext, utan om många olika och samverkande faktorer.


RELIGION
Naturligtvis har religion med saken att göra, det handlar ju om islamism. Men jag tror att man skall akta sig för att betrakta de ivägresta IS-krigarna som djupt teologiskt bildade. Det finns skäl att tro att så ofta inte alls är fallet – utan att deras muslimska tro "bara" är ett sammanhang som ger ett slags ramverk och en möjlighet att nå något annat.

En intressant text på detta tema: Jihadi Cool – Why Belgium’s new extremists are as shallow as they are deadly »

Denna insikt handlar inte om att legitimera eller om att relativisera mord, förtryck och terror. Tvärt om. Den handlar om att finna motmedel som är mer effektiva än att bara oja sig.


SAMMANHANG
Alla människor söker sammanhang i sina liv. För unga, arbetslösa män i utsatta områden är det inte så lätt. Det som finns, där de kan känna sig delaktiga och välkomna, är ofta bara kriminella gäng eller religiösa miljöer.

Sett i det perspektivet kan man kanske förstå att vissa av dem lockas av något annat, större. Speciellt om detta något innebär att de kan ge fingret åt ett samhälle som de tycker att de aldrig kunnat bli en del av. (I detta har de en del gemensamt med de arga, unga män i småorter som röstar på SD, för att de känner sig övergivna eller svikna av samhället.)


FÖR ATT!
När det gäller människors handlande kan man aldrig förvänta sig att det skall vara logiskt. Det kan vara så djävligt att unga män låter sig värvas till att kriga, plundra, våldta och begå attentat helt enkelt eftersom de tycker att det verkar häftigt. För att imponera på andra. För att de inte har något bättre för sig. För att det bara blev så.


Det finns säkert fler faktorer som spelar in. Ingen av dem ursäktar det IS krigare och terrorister ägnar sig åt. Men det hjälper oss att förstå mekanismerna. Och det är det första steget för att över huvud taget kunna göra något åt saken.

Här hjälper inga fältassistenter från socialen, inga praktikplatser hos Parkförvaltningen, ingen samtalsterapi och inga statliga kampanjer.

Istället handlar det om att dessa unga människor måste erbjudas en lockande målbild och en mening med sina liv, något att eftersträva. Något bättre. Precis som när det gäller alla andra människor.

Ibland umgås jag med tanken att sjösätta något slags projekt som hjälper unga (oavsett ursprung) att starta och driva eget, att tränga in i den svenska samhällskoden, att få kontakter inom näringslivet, att bli entreprenörer och att bli betrodda med ansvar. Att hjälpa dem att bygga status och välstånd genom att skapa något. Att göra dem till en del av något större, som är lockande och som har en mening. Och till förebilder för andra.

Jag tror att det är en bättre plan än att bara peka finger åt dem.

Stöd denna blogg, klicka här »

Vägra bli en del av terroristernas plan!

Islamistiska terrorister slår till i Europa. Det får flera effekter.

Dels ger det våra politiker en ursäkt att bygga vidare på övervakningsstaten och att inskränka våra fri- och rättigheter. (Se förra bloggposten »)

Dels skapar attentaten en allmän misstänksamhet mot invandrare och asylsökande flyktingar. Vilket är exakt vad terroristerna hoppas på. Det förstärker de motsättningar och det utanförskap som utgör bränsle för att radikalisera unga människor. Här får terroristerna all hjälp de kan önska av SD – och olyckligtvis även av vanliga hyggliga människor som bara är oroliga.

Det finns två vägar att gå. Att handla rationellt, med eftertanke. Eller att hälla mer bensin på brasan.

Vi skall komma ihåg att de allra flesta som dödas av IS är andra muslimer. Och att de människor som flyr till Europa flyr från det kaos och våld som bland andra IS har skapat.

Vad gäller de flyktingar som redan är här – så måste vi bli bättre på att integrera dem i samhället. Allt annat vore att gå terroristernas ärenden.

Med risk för att tjata: Det måste finnas fler miljöer där unga människor i utsatta miljöer kan känna sig välkomna än moskéer och kriminella gäng. Detta kan knappast kommenderas fram av staten. Det måste bli en uppgift för det svenska civilsamhället. En helt nödvändig uppgift.

En introduktion till den sekulära, demokratiska rättsstaten och dess koder måste också bli en central del av integrationsarbetet.

För att sådant över huvud taget skall kunna lyckas krävs att den kraftiga flyktingströmmen på något sätt dämpas – och att asylmottagningen kan fokuseras på människor med verkliga skyddsbehov.

Det handlar om att få kontroll över en kaotisk situation. Det handlar om att kunna ge människor ett värdigt mottagande. Och det handlar om att skapa ett samhälle där alla kan känna sig trygga.

En omöjlig ekvation

Sverige tar emot människor som flyr från krig och förföljelse. Vilket är bra.

Många av dessa människor kommer att stanna i Sverige. Vilket de gott kan få göra. Men då måste vi se till att de kan försörja sig själva och att de kommer in i det svenska samhället.

Vägen till försörjning och integration är primärt arbete. Men den svenska arbetsmarknaden är ett skråväsende – som prioriterar att hålla löner och privilegier uppe för dem som redan är inne i systemet.

Vilket innebär att låglönejobb för lågkvalificerad arbetskraft (som ännu inte behärskar språket helt och som saknar relevant utbildning) i princip inte förekommer på den svenska arbetsmarknaden.

Samtidigt håller den svenska arbetsrätten nya svenskar (och ungdomar) utanför.

Detta skapar en omöjlig situation – där många flyktingar som stannar i Sverige döms till utanförskap.

Men varken flyktingpolitiken eller arbetsmarknadspolitiken kommer att förändras.

Vilket innebär att vi står med skägget i brevlådan.

(Ironiskt nog sker detta samtidigt som Sverige är i behov av ökad arbetskraftsinvandring – av människor som har tillräckliga kunskaper och färdigheter för att kunna täcka upp för en åldrande "svensk" befolkning. Och som kan bidra till vårt lands tillväxt.)

Vad Sverige borde göra är att avreglera arbetsmarknaden, göra det enklare att driva företag och sänka kostnaderna för att anställa folk. Men i verkligheten gör våra politiker det rakt motsatta.