Svenska folkets väg till träldom

Vi lever i ett allt mer komplicerat samhälle – där makt koncentreras uppåt, till en härskande politisk klass som gör anspråk på att vilja styra och ställa över allt fler områden.

Poliskris, vårdköer, skolan, integrationen, bostadsbristen, välfärdssystemen... Mycket av det politikerna bestämmer över fungerar allt sämre. De och deras funktionärer saknar helt enkelt den kompetens som krävs.

Inom politiken, byråkratin och Organisationssverige finns ett tjockt lager besserwissers och ordningsmän vars utkomst och makt är beroende av dagens dysfunktionella system.

Det finns idag ingen politisk kraft som förmår eller ens vill rensa upp i detta träsk. Alla har fingrarna i syltburken. Det finns i princip inget bättre att hoppas på och det mesta talar för att allt bara kommer att bli värre.

Någonstans når vi en punkt där systemet fungerar så illa att folk i allmänhet börjar reagera, protestera och sätta sig till motvärn. Svenska folket må ha en mycket hög smärttröskel. Men till slut kommer höga skatter i kombination med icke fungerande samhällelig kärnverksamhet att svida allt för mycket.

Vad händer när vi når denna punkt?

Eftersom alla partier är medskyldiga, då vi inte har någon verklig opposition och då något nytt och rimligt alternativ inte tycks finnas på banan – så länge kommer bollen att ligga kvar hos dagens härskande politiska klass.

I det läget återstår bara för överheten att öka statens makt, tvång och kontroll för att försöka rädda systemet. Förmodligen i »god demokratisk ordning«. Förmodligen med den tyckande klassens goda minne. Förmodligen med allehanda goda intentioner och ursäkter.

Vi riskerar då att få en stat som formellt sett må vara demokratisk – men som har allt fler av den totalitära statens attribut. Ett samhälle som är outhärdligt (och möjligen farligt) att leva i.