Brott mot staten, del 4: Straff

Tiden rusar och inom ett par veckor kommer staten att ha isolerat mig från resten av samhället – som straff för att jag under ett antal år har ignorerat skatteverket.

Jag vill inte gnälla. Även orättfärdiga lagar måste gälla lika för alla. Och även om Högsta Domstolen vägrat pröva frågan om dubbel straffbarhet i just mitt fall, så har ärendet i vart fall tröskats genom systemet – och jag har aldrig förnekat de faktiska omständigheterna. Det hela är snarast en principfråga, för både mig och staten.

Men jag blir inte riktigt klok på hur det här med straffet fungerar.

Naturligtvis är det tråkigt att bli isolerad från omvärlden. Jag kommer att sakna mina vänner och de långa, vimsiga promenaderna. Jag kommer att sakna tillgång till internet, dess fria debatt och bredare nyhetsflöde. Och jag tycker att det är en smula småaktigt att man inte får ta med sin e-bokläsare – men jag får väl driva den som är ansvarig för biblioteket till vansinne istället.

Jag kommer ändå på mig själv med att tycka att ett år i lugn och ro, med tid för kontemplation och skrivande, helvit, med tillgång till träningsutrustning, utan att behöva tänka på att dra in pengar och med tre gratis mål mat om dagen kan bli rätt så... skönt. Nu kanske jag äntligen får tid att meditera på ett seriöst sätt.

Naturligtvis kan man oroa sig för att bli kastad huvudstupa in i en helt okänd och möjligen komplicerad social kontext. Men eftersom det inte är något jag kan påverka är det inte heller meningsfullt att oroa sig. Jag gör väl som vanligt och försöker behandla andra hyggligt och hoppas att de gör det samma mot mig.

Men jag har en misstanke om att det – i många fall – inte är själva straffet som är straffet.

Snarare är en rättsprocess som drar ut i åratal en större pina än de flesta kan föreställa sig. Att en fängelsedom ofta leder till att människor med annars ordnade förhållanden blir arbetslösa och bostadslösa, det är förvisso ett straff om än väldigt kontraproduktivt. Att tvingas lägga sitt liv i statens händer istället för att själv få ta ansvar kan säkert vara själsdödande för många.

Men att älta det som varit eller oroa sig för framtiden är meningslöst. Det är att plåga sig själv helt i onödan. Det enda tillfälle man kan påverka är nuet – att välja att handla på ett sätt som ger ett rimligt bra utfall. Så jag finner inget större skäl till att hetsa upp mig. Snarare ser jag fram emot en intressant upplevelse och att få lära känna nya, färgstarka människor.

Och jag tycker fortfarande att skatt är stöld och att den härskande politiska klassen är parasiter som plundrar folket och vansköter den samhälleliga kärnverksamheten. Jag får väl se min tid i finkan som att jag är ställföreträdande lidande för alla andra som inget annat kan än att knyta handen i byxfickan.

Länkar: Brott mot staten del 1 » | Del 2 » | Del 3 » | Realtid »