Vad vi ännu inte lärt från Förintelsen

»Det får aldrig hända igen!«

Min generation är uppvuxen med detta mantra. Vilket naturligtvis är bra och viktigt. Förintelsen är ett av mänsklighetens allra mörkaste kapitel. Vi får aldrig glömma.

Men, menar vi verkligen vad vi säger?

I det forna Jugoslavien bedrevs etnisk rensning och massmord. Men vi duckade, lät bli att förhindra det som skedde - trots att det var uppenbart och skedde rakt framför våra ögon.

Eller ta folkmordet i Rwanda. Som vi i de västerländska demokratierna vägrade benämna som folkmord - eftersom det hade tvingat oss att handla, att sätta stopp för vansinnet. Vilket vi inte gjorde.

Det saknas knappast exempel på att vi låter förfärligt ondskefulla saker hända igen. Och igen. Och igen.

Gemensamt för dessa monstruösa händelser är att grupper av människor behandlas olika inom ett system. Att det ansetts acceptabelt, rent av normalt att särbehandla och döda människor på grund av deras härkomst eller andra utmärkande kännetecken.

Jag tror att vi är för naiva i kampen mot sådan ondska. Att tala om människors »lika värde« är förvisso vackert. Men det är diffust och till intet förpliktigande. Det går inte ens att på ett klart och tydligt sätt avgöra om och när människor inte längre tillerkänns lika värde av sina medmänniskor. Själva formuleringen öppnar för subjektivitet.

Bättre är då att tala om människans naturliga rättigheter: rätten till liv, säkerhet och egendom.

Detta är observerbart - och man kan direkt konstatera när någon bryter mot dem. Och då kan man också göra något åt saken. Det är helt enkelt en röd linje som inte får överskridas.

Samtidigt gäller det att vara uppmärksam, så att alla medborgare har lika rättigheter inför staten. De naturliga rättigheterna är starka när de är universella, när de omfattar alla, när spelreglerna är lika oavsett vem du är. Det är när denna princip har upphävts som vi fått se några av historiens mörkaste kapitel utspelas.

Och sätter man upp en tydlig principiell gräns - då är man också moraliskt förpliktigad att försöka göra något åt saken när gränsen överskrids. Vilket förmodligen är skälet till att vi i Sverige och många andra länder undviker förpliktigande principer, för att istället säga saker som låter fint men saknar substans.

Det verkar helt enkelt som om stora delar av den civiliserade världen hellre blundar än sätter ner foten när vi ser etnisk rensning och folkmord. Tyvärr.

Inte ens minnet av det ofattbart grymma - Förintelsen - tycks kunna få oss att konsekvent och kraftfullt försvara människans naturliga rättigheter.