Förnedringsrån - Att pissa på värdegrunden

Rån riktade mot eller utförda av barn och ungdomar är upprörande nog i sig. Lägg till det inslag av förnedring och sadism - och vi får en extremt giftig blandning.

Rånad, avklädd, förnedrad, nerpissad och kallad svenne-hora. Att kanske få ett öra avskuret. Sådant ristar otäcka ärr i själen.

För att nämna ett extremfall, så framgår det av massmördaren Breiviks manifest att mycket av hans världsbild och hat formats av en snarlik händelse i hans ungdom - som ändå inte nådde samma grovhet som de övergrepp vi ser idag.

Slopad ungdomsrabatt och strängare straff i all ära. Men vad hjälper det om det varken finns poliser nog för att vara närvarande i vår vardag eller för att utreda begångna brott?

Brott måste förhindras. Och för att man överhuvudtaget skall kunna straffa någon när ett brott har begåtts - då måste det finnas poliser nog för att ta fast och lagföra de skyldiga.


Man skall inte dalta med brottslingar. Men det kan vara klokt att även försöka förstå underliggande psykologiska samband.

En möjlig teori är att unga människor som är förbittrade över att de själva slarvat bort sina möjligheter och är på väg att fucka upp sina liv riktar sin frustration utåt - mot andra och mot samhället. Vilket inte är ett försvar eller ursäkt för det som sker, men kanske i vart fall delvis en förklaring.

Lars Anders Johansson har beskrivit fenomenet så här:

»Ressentiment är en känsla av underlägsenhet som utmynnar i fientlighet gentemot den som upplevs som orsaken till den egna frustrationen. Känslan av underlägsenhet och mindervärdeskomplex och även avundsjuka utvecklar sig till ett värderingssystem som syftar till att framställa objekten för avundsjukan som lägre stående. Denna försvarsmekanism syftar till att svära individen fri från eget ansvar för att ta sig ur sin situation, och skapar en fiende som på samma gång framställs som övermäktig och underlägsen. Förnedring och avhumanisering av denna fiende är ett sätt för den som är fylld av ressentiment att på samma gång bekräfta sin världsbild och upprätta sig själv i en ny makthierarki.«

En annan faktor kan vara kulturell. (Innan någon nu spelar ut rasist-kortet vill jag påpeka att vi nu inte talar om »ras«, hudfärg eller genetik - utan om kulturell miljö.)

Per Brinkemo, som forskat mycket om klankultur skriver så här:

»Till att börja med bör man på djupet inse och förstå att den form av samhällskontrakt som gäller i Sverige på många sätt är unik. Särskilt i jämförelse med de länder varifrån dagens asylsökande kommer. I Sverige är det individen som sluter ett informellt kontrakt med staten genom att (generellt sett) acceptera den nationella lagen, och individen som på egen hand är ansvarig för såväl positiva som negativa handlingar. 

I de asylsökandes hemländer har den primära identiteten varit knuten till, inte nationen, men till den utvidgade familjen, en släktkonstellation som är långt mycket större än vad gemene svensk menar med familj. Kontraktet där gäller släkten, inte staten. I en sådan organisationsordning gäller dessutom andra principer vid konfliktlösning än hur svenskar fostrats att lösa konflikter. De flesta är vana vid traditionella lagar, det som kallas sedvanerätter, ett juridiskt system som inte dömer individer utan kompenserar kollektiv. Det är ett slags försoningsteknik, som inte går att jämföra med svensk straffrätt.« (...) 

»När både sedvanerätten och rättsstatens principer sätts ur spel finns det små möjligheter att hålla testosteronstinna unga män, ofta uppfostrade i hårda miljöer, i schack.«

Den danske psykologen Nicolai Sennels, som arbetar med unga förövare i fängelse, har uttryckt saken så här:

»I de flesta Västländer ser vi vrede som ett tecken på svaghet. ”Små hundar skäller mest”, som vi säger i Danmark. Att visa vrede är hos oss ett av de snabbaste sätten att tappa både ansiktet och sin sociala status. Därför övar vi oss automatiskt på att behärska denna känsla som annars, både i stort och smått, kan förstöra så mycket för oss själva. 

I muslimska kulturer är det precis tvärtom. Där ses vrede som en styrka. Man talar om ”helig vrede”, och man firar till och med vredesfyllda helgdagar (ibland med sårade och döda som följd). 

När en behärskad dansk möter en arg muslim uppfattar båda parter varandra som svaga. Dansken har kanske ordet och logiken i sin makt och försöker hjälpa muslimen att förstå – men muslimen slår i regel först. Och om inte dansken, eller det danska samhället, slår tillbaka med ännu större kraft, känner muslimen att han har vunnit och att hans strategi fungerar.«

Mycket talar alltså för att det handlar om såväl psykologi som tradition och kultur.


Om någon förändring över huvud taget skall komma till stånd, då behöver vi - utöver strängare straff och fler poliser - ett normbildande arbete som går ut på att man förväntas respektera andra människors frihet, säkerhet och egendom.

Eller, som vi frihetsvänner brukar uttrycka saken: Alla människor skall ha så stor frihet som möjligt. Gränsen för denna frihet går där någon kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom. Vidare skall alla människor ha lika rättigheter inför det offentliga och vara lika inför lagen.

Med andra ord: Det är inte vem du är, det är vad du gör. Du har makt över och ansvar för dina handlingar. Du förväntas respektera andra människor, på det att andra människor även förväntas respektera dig.

Förmodligen skulle en sådan no-bullshit-approach fungera mycket bättre som samhällelig värdegrund än det flummiga talet om »allas lika värde« - som är lika poetiskt som vagt.

Men en värdegrund kan inte kommenderas fram uppifrån. Den måste växa ur folkligt engagemang. Så medan staten måste hantera saker som rättsskipning, straff och att få fram tillräckligt med poliser - så är normbildning enligt ovan en uppgift för oss alla.


Slutligen en kanske provocerande tanke: Om unga människor med annan kulturell bakgrund skall vilja bli en del av vårt samhälle - då kanske vi borde göra det mödan värt. Ett friare och roligare Sverige skulle därför möjligen även bli ett tryggare Sverige med mer ordning.

Stöd denna blogg »