Skall vi vara rädda?

Ett tidigare okänt virus - mot vilket ännu det inte finns något vaccin eller någon »naturlig immunitet« - sprider sig över världen. Så det är klart att människor är oroliga.

Jag är ingen expert. Jag har inget mandat för att säga åt folk hur de skall förhålla sig. Jag kan bara förklara ungefär hur jag tänker - praktiskt och känslomässigt.

Det praktiska är enkelt. Det handlar mest om sunt förnuft. Att försöka undvika smitta och hålla god handhygien. (Blir det värre kommer jag att plocka fram plasthandskarna.) Och för den händelse att jag själv skulle bli smittad och själv-isolerar eller om vi uppmanas att i möjligaste mån hålla oss hemma - så har jag en del konserver. Skulle skiten verkligen träffa fläkten har jag även mineralvatten för en vecka eller två.

Det psykiska är knepigare. I krislägen reagerar människor ofta reflex- och känslomässigt. Vilket ibland kan sluta med att vi gör irrationella, dumma eller farliga val. Så det gäller att hålla huvudet kallt. Vilket naturligtvis är lättare sagt än gjort.

Mitt första knep är att betrakta saker och ting för vad de verkligen är. Det vill säga att försöka låta bli att övertolka. Den mänskliga hjärnan kan ha problem med att skilja mellan faktiska förhållanden och vår egen - ofta uppskruvade - tolkning av det som sker. Och då framstår problemen som värre, vilket i sin tur öppnar vägen för ännu värre övertolkningar. Sedan är man inne i en spiral där man stressar upp sig - kanske till en punkt där man inte längre agerar rationellt.

Således: Vi har drabbats av en knepig pandemi. Så intressant.

Naturligtvis skall man vara förberedd. Men det finns en skillnad mellan att vara förberedd och att oroa sig för mycket.

Oro är att stressa upp sig över något som ännu inte har skett. Och som kanske aldrig kommer att hända. Oro är en destruktiv tankeprocess, som i sig inte gör något bättre. Tvärt om. Oron får oss bara att må dåligt. Vilket gör vår tillvaro sämre - och oss själva mindre rationella.

Och skulle det värsta hända - då är vi inte hjälpta av att redan innan vara mentalt dränerade av oro.

Blir det problem, då får vi hantera dem där och då.

Vi får helt enkelt ta en dag i sänder. Förr eller senare blir det bättre.

Här kan vi - var och en - bidra till att göra situationen hanterbar. Om vi själva förhåller oss lugna och rationella, då minskar vi risken för att andra drabbas av panik och gör något dumt. Omvänt kan man säga att om vi spårar ur, då kommer vi även att stressa upp andra.

Även vårt förhållningssätt är alltså »smittsamt« - på gott och ont.

För att med bred pensel försöka tolka de gamla stoikerna: Det är inte tingen, händelser, andra människor, deras gärningar och yttranden som gör oss upprörda - utan vår tolkning av allt detta.

Vilket är en inställning man även kan ha nytta av till vardags. Den flyttar makten över dina känslor från yttre faktorer och ödet till dig själv.

Men visst lever vi i onödigt intressanta tider.