Krishantering när ingen riktigt vet vad som gäller

Corona-krisen får mig att misstänka att det är ungefär så här det känns att hoppa fallskärm. Det finns rimliga skäl att tro att det kommer att gå någorlunda väl. Men man kan aldrig riktigt veta.

Idag vet vi på tok för lite. Vi vet för lite om viruset. Vi vet för lite om krisens dynamiska ekonomiska effekter. Vi vet för lite om vad krisen medför för människors fysiska och psykiska hälsa i övrigt. Och vi tvingas förhålla oss till direkt existentiella frågor som till sin natur är spekulativa.

Vi kommer att ackumulera kunskap med tiden. Men vilken strategi som varit mer rätt eller mer fel, det kommer vi knappast att kunna se eller utvärdera förrän efteråt.


Att hålla trycket på sjukvården nere på hanterbara nivåer, det är något som kanske går att förstå och förhålla sig till. Men när det till exempel kommer till ekonomin - då finns det på tok för många unknown unknowns. Oväntade och oönskade effekter som vi ännu inte ens känner till att att vi inte känner till.

Till exempel kan man resonera och spekulera kring vad ett utdraget ekonomiskt undantagstillstånd innebär. Om skadan för en månads lamslagen ekonomi är ett (1) - då är det inte alls säkert att skadan för två månader är två (2). Den kan mycket väl utvecklas exponentiellt och öka snabbare med tiden - i takt med att många företag går omkull, att människor blir arbetslösa och att leverans-, produktions- och distributionskedjor slås sönder. Det finns en uppenbar risk för att vi kan bli fattiga - på riktigt. Vilket är en tanke som jag tror att de flesta svenskar har mycket svårt att förhålla sig till.

Här har den svenska modellen både för- och nackdelar. I och med att staten inte har beordrat affärer och näringsliv att stänga, så kan delar av ekonomin - i vart fall fläckvis - gå på sparlåga. Det bör rimligen minska de ekonomiska konsekvenserna något. Men å andra sidan finns det då ingen naturlig tidpunkt för att öppna upp. Istället är detta beroende av människors rädsla och personliga förhållningssätt över tid. Vilket möjligen kan göra ekonomin trög att starta om.

Och eftersom det inte finns någon kommenderad stängning - så blir det svårare för drabbade företag att be staten om stöd. Vilket möjligen kan ses som en bonus, ur regeringens perspektiv.

Å andra sidan kanske det är bättre att hålla ekonomin så öppen det går, för att kunna bilda sig en uppfattning om dess tillstånd. När länder som Frankrike, Italien och Spanien skall öppna upp efter månader av total lockdown - då har de ingen aning om vilket tillstånd ekonomin verkligen befinner sig i och vilka företag som har överlevt.


Min gissning är att skälet till det svenska förhållningssättet är politiskt. Svenska politiker i allmänhet och socialdemokratiska politiker i synnerhet tar ogärna ansvar. I corona-krisen finns en myndighet och en statsepidemiolog att skjuta över ansvaret på. På så sätt hoppas regeringen förmodligen kunna sola sig i glansen om allt går bra - och ha en syndabock att skylla på om skiten träffar fläkten.

För maktpolitiker är detta förmodligen viktigare än både människors hälsa och landets ekonomi. Och det kan vara därför den medicinska aspekten får överskugga allt annat. Skulle man däremot ta något slags helhetsansvar, då blir det svårare att skylla ifrån sig.

Detta är möjligen ett cyniskt sätt att se saken. Men varför skulle de politiker som annars alltid sätter makten före allmänintresset bete sig annorlunda nu? Varför skulle de politiker som låtit samhällelig kärnverksamhet sjunka ner i en förvaltningskris vara mer kompetenta nu än de var för ett halvår sedan?


Än så länge är det kanske bara att acceptera att allt är som det är. Att oroa sig gör inget bättre, tvärt om. Och att identifiera historiskt betingade sårbarheter och bristande ansvar är förmodligen inte speciellt meningsfullt i det innevarande ögonblicket. Just nu får vi ta denna kris dag för dag, utifrån de faktiska förutsättningar som gäller.

Men när detta är över - när vi har tillgång till fakta - finns det mycket att diskutera och många frågor att ställa. Stora frågor, som vi normalt sett aldrig diskuterar i Sverige. Som statens roll, statens förhållande till individen och konstitutionella frågor. Så att allt fungerar bättre nästa gång vi hamnar i någon form av skarpt läge.

Länkar, relaterat:
• Nicklas Berild Lundblad: Vad vi ser när samhället går sönder »
• Nicklas Berild Lundblad: Om att ha tur och rätt - väder och pandemier »
• Jakob Heidbrink: En grundlag för vackert väder »
• Video: Berlin quarantine walks - Kreuzberg / Neukölln »