Var den demokratiska rättsstaten bara en historisk parentes?

Jag noterar att mitt hus fladdrade förbi i ett reportage om tysk klanbrottslighet, i SVT Agenda.

Visst. Här i Berlin finns klanbrottslighet. En del gruvliga brott rapporteras i media.

Men polisen och andra myndigheter tycks ändå ha kopplat läget. Så vi andra märker inte så mycket av saken. Tack och lov.

Det har, som jag påpekat många gånger tidigare, en hel del att göra med att tysk polis sätter in den kraft som behövs. Ofta är insatserna uppseendeväckande stora. Polisen ser helt enkelt till att de är tillräckligt många redan från början.

Nu bor jag i en liten flik av det ökända Neukölln som är omgivet av Kreuzberg. Så gentrifieringen har trängt bort det mesta av det turkiska, utom på genomfartsgatan som bitvis känns som de modernare delarna av Istanbul.

Men går man in en tvärgata hamnar man i ett lummigt paradis med små barer och krogar, som känns så tryggt som man rimligen kan önska sig. Allt Södermalm skulle vilja vara, men aldrig kan bli.

Här samkör myndigheterna sina insatser mot den organiserade brottsligheten. Death by spoon, typ. Och mycket talar för att så kommer att bli fallet även i Sverige. Våra myndigheter kan ju vara rätt effektiva vad gäller att trakassera folk, när de sätter den sidan till.

Om man behandlar klanerna lika styvmoderligt som folket i övrigt - som till exempel korsförhörs om man vill sätta in kontanter på sitt eget bankkonto - då borde problemet snart vara löst.

När jag satt i finkan för att ha vägrat betala skatt till svenska staten träffade jag en hel del intressanta människor. Från första och andra generationens invandrare fick jag ofta höra att svenskar är flata, att de inte törs sätta gränser. Det ligger nog en del i den saken.

Senare i Agenda dök Marie Lind Thomsen, vice chefsåklagare vid Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet upp. Det hon hade att säga gör mig lite bekymrad.

Dels menade hon att myndighetspersoner inte kan hantera den allt tyngre brottsligheten utan risk för sin egen säkerhet, på grund av hur öppet allt är i vårt samhälle. Vilket naturligtvis kan vara ett problem.

Samtidigt känns det tragiskt om invandringens mörkare sidor leder till att vi får ett mindre öppet samhälle. Det skulle även göra fullt legitim granskning av befattningshavare svårare.

Dessutom tog Lind Thomsen upp förslaget om att beslagta kriminellas egendom.

Sådant kan ske inom dagens lagstiftning redan idag om (1) någon på ett brottsligt sätt tillskansat sig egendomen eller (2) är föremål för indrivning hos Kronofogden. Men vice chefsåklagaren tycks vilja gå längre.

Hon säger uttryckligen att en domstol - efter påstått tysk förebild - skall kunna beslagta egendom som kan antas vara frukten av brottslig verksamhet - även om man inte lyckats åtala, än mindre döma någon för den brottsliga verksamheten i fråga.

Detta ställer flera av rättsstatens principer på huvudet. Det strider mot principen att envar skall betraktas som oskyldig tills motsatsen har bevisats. Det strider mot principen om att den som inte fällts för ett brott inte heller skall kunna straffas för det. Och erfarenheterna av civil forfeiture i USA är i stora delar avskräckande.

Innan någon ändå tycker att detta är ett utmärkt sätt att klämma åt klaner och gäng - betänk att sådan lagstiftning kommer att kunna drabba alla. Ett sådant vapen i en överambitiös svensk skatteåklagares händer skulle vara livsfarligt.

Då kommer staten att kunna ta din egendom, även om du aldrig fällts för något brott. Är det verkligen så vi vill ha det?

Det börjar kännas som att det öppna samhället och den demokratiska rättsstaten bara var en parentes i historien.