Den post-demokratiska staten

I sitt standardverk Totalitarismens ursprung varnar Hannah Arendt för att härleda det nya från det gamla. Naturligtvis skall man lära av historien. Men det kan vara farligt att stirra sig blind på dess detaljer.

Man skall med andra ord inte vänta sig att frihetens fiender skall komma i samma skepnad som vid tidigare tillfällen. Eller från samma håll.

Nazismens och kommunismens barnbarn har ögonen på sig. Vi vet av erfarenhet hur det kan gå. Vilket är en bra sak. Då kan vi vara observanta på om vi behöver hantera det.

Det som är problematiskt är sådant vi inte känner till att vi inte känner till. Eller förbiser. Även små förändringar av input kan leda till stora och plötsliga förändringar.

Pandemin har redan orsakat en del social oro. Konflikter eskalerar ibland snabbt. Innan man vet ordet av kan det vara staten mot folket, eller en del av folket. Vilket då tvingar den härskande politiska klassen att stärka greppet för att rädda systemet - och sig själva. Övervakningsverktygen finns redan på plats.

En auktoritär stat kan i ett sådant läge växa fram i god demokratisk ordning, med brett stöd i riksdagen.

Men det kan vara något annat - som okontrollerbar brottslighet, terrorism eller partiella systemsammanbrott - som anses kräva i extraordinära åtgärder. Vissa vill att vi skall utlysa undantagstillstånd för klimatets skull.

Arendt påpekar att den exceptionella totalitära staten kan existera även utan en enpartistat, utan en despot och utan en fascistisk regim. Hon varnar för att allt är möjligt. Precis allt.

Jag menar, hur totalt absurd var inte nazismen? Hur osannolikt utplånande var inte Stalins terrorvälde, där det till och med var förbjudet att sörja? Utbrott av totalt vansinne sker bevisligen då och då. Tro inte att vi är immuna.

Men vi kan även glida in i en auktoritär stat med totalitära tendenser utan att det är avsiktligt eller medvetet - genom att den politiska makten med något slags automatik ständigt expanderar, på individens bekostnad.

I namn av kriget mot terrorismen, drogerna, barnporren, penningtvätt, fildelarna, hot och hat och gud vet vad urholkas redan allt mer av våra grundläggande fri- och rättigheter. Internets frihet inskränks och det införs nätcensur. Det fria ordet kringskärs, ett litet stycke i taget. Man tafsar på rättsstatens principer.

Några konspirationsteorier behövs inte. Allt sköts ändå av sammanfallande intressen, där aktörerna själva kan räkna ut vad som förväntas av dem. En modern form av korporativism breder ut sig. Makten sätts före allmänintresset.

Det är som något slags ond naturkraft.

Låt mig avsluta med ett favoritcitat från Hannah Arendt: Vägen till helvetet behöver inte alls vara kantad med ordspråkets goda föresatser, utan kan lika gärna vara kantad av inga föresatser alls.