Ett par varningens ord

»Endast ett fåtal personer är beredda att erkänna, att upprinnelsen till fascism och nazism inte var en reaktion mot den föregående tidens socialistiska strömningar, utan en ovillkorlig följd av dessa.«

»En följd härav är, att många som tror sig stå oändligt högt över nazismens villfarelser och uppriktigt avskyr alla dess yttringar, på samma gång arbetar för ideal, vilkas förverkligande skulle föra direkt till det hatade tyranniet.«

»Det verkar nästan som om vi inte velat förstå den utveckling, som framkallat totalismen, därför att en sådan förståelse kanske kunnat krossa somliga av våra käraste illusioner, vid vilka vi beslutat att klamra oss fast.«

- F.A. Hayek, Vägen till träldom (1944)

Allt är nytt, inget har förändrats

Det var på något sätt enklare förr, när Sverige var en gränsstat. Nu ligger vi inbäddade i Nato. Vilket är både bra och dåligt.

Bra, för att vi nu har en buffert mellan oss och galne Ivan. Dåligt, då det gör oss till en lockande måltavla för allehanda hot på grund av att vi sticker ut.

Sverige är ett land som Putin kan lockas att provocera mer än Nato-länderna, utan allt för allvarliga konsekvenser. Alla säkerhetsgarantier till trots.

Lite skamligt är det. Under kalla kriget ställde sig Sverige trotsigt neutralt mellan västerländsk demokrati och kommunistiskt förtryck. Men nu har det plötsligt blivit en väldig brådska att ansluta sig till det blå laget.

Jag reste en del i öststaterna. Förfall, förtryck och en våldsam miljöförstöring. Maten var som regel otäck och utbudet i butikerna bristfälligt. Det mesta var grått.

Det var de förtryckta östeuropeiska folkens sak som kom att engagera mig. Kampen mot det sovjetsystem som krossade människor och deras frihet.

Det är detta sovjetvälde som KGB-mannen Putin vill återupprätta. Det är ju bara att lyssna till vad karln säger. Sovjetunionen, fast med rövarkapitalism.

Under Putins makt finns ingen yttrandefrihet, ingen fri press och demokratin är tömd på allt som ger den innehåll och kraft. Det är vad han vill exportera. Med våld.

Den farliga strävan efter total makt

En av mina teser är att ju mer politiserat ett samhälle blir, ju större blir polariseringen. Insatserna höjs, helt enkelt.

Samtidigt finns en viktig skiljelinje. Vissa vill att staten skall bestämma ännu mer - andra att staten skall bestämma mindre.

Det är fascinerande med alla dessa politiska aktivister som anser sig veta bättre hur människor skall leva sina liv än nämnda människor själva.

De som strävar efter total makt. De som kräver att alla andra skall underkasta sig. De som ägnar sig åt mobbning och härskartekniker i debatten.

En säker varningsklocka är när någon anser sig vara bättre eller mer moraliskt högtstående än andra. Det är då ändamålet kommer att helga medlen, även om dessa medel är förfärande.

Mycket av världens elände är resultatet av missriktad välvilja, storhetsvansinne och bristande förståelse för verkliga förhållanden och samband.

Ett problem med utopiska idéer är att de i princip aldrig lämnar något utrymme för opposition. Historien är fylld med avskräckande exempel.

Utopier kräver alltid ett stort mått av tvång, förtryck och våld för att nå sina mål om att omforma samhället och den enskilda människan. Alla skall med.

Därför skräms jag av aggressiva aktivister som vill påtvinga alla andra sina idéer. De är förtryckets förtrupper.

Politiken måste få mindre makt och individen mer frihet att bestämma över sitt eget liv. Makten bör i möjligaste mån decentraliseras. Civilsamhället måste få utrymme att spontant bygga fungerande, stabila strukturer baserade på erfarenhet och mångfald.

Detta är utopiernas motsats: Att låta människor bygga vårt samhälle underifrån, i frivilligt samarbete - istället för att styra det med diktat uppifrån.

Lördagsvideos: Jönsson om skolan, Kissin om samtiden, makt & förtryck samt censur

Youtube: Tvångs-skolan - om integrationen och makten över dina barn »

Youtube: The West Is Under Attack - Konstantin Kisin | Modern Wisdom Podcast »

Youtube: Scapegoating and the Road to Political Persecution »

Youtube: Big Tech Is Censoring Comedy... Again! »

Putin - fascismens moderna ansikte

Är Rysslands president Putin fascist? För att svara på frågan måste vi börja med att fråga oss vad fascism egentligen är. För enkelhetens skull kan vi utgå från Wikipedias definition.

»Fascism är en form av högerextrem auktoritär ultranationalism karakteriserad av maktutövande via diktatur, våldsamt förtryck av politiskt oliktänkande med strikt dominans över samhället. Fascismen är en radikal och revolutionär form av ultranationalism med nationens pånyttfödelse som mål. För att förverkliga idén om en pånyttfödelse för nationen vill fascister skapa ett radikalt nytt samhälle och en ny typ av människa som ska fylla det fascistiska samhället.«

Diktatur, check. I vart fall i praktiken. Förtryck av politiskt oliktänkande, check. Strikt dominans över samhället, check. Ultranationalism, check. Nationens pånyttfödelse, check.

Att skapa ett nytt samhälle och en ny människa beror på hur man ser på saken. Kanske handlar det mer om att återupprätta det sovjetiska imperium som inte längre existerar. Folket förväntas sitta ner i båten och hålla tyst.

»Fascismen förknippas ofta med massrörelse, elitstyre ovanifrån och meningen är att individen är underställd statens och kapitalintressens behov. För att underlätta maktutövandet är fascismens mål att skapa känslor av stark nationell identitet. Olika forskare framhåller olika karakteristiska egenskaper hos fascismen, men en vanligt förekommande modell sammanfattar den som ett motstånd mot kommunism, konservatism och liberalism (politisk och ekonomisk) med mål att upprätta en nationalistisk och auktoritär (mer eller mindre) traditionsbunden stat.«

Att Putin försöker skapa en massrörelse är rätt uppenbart, även om den inte är lika allomfattande som i Nazityskland och Stalins Sovjetunion. Elitstyre beror kanske lite på hur man definierar elit - men det är uppenbart att det är en liten klick, rent av Putin själv, som bestämmer allt av betydelse.

Att individen i Ryssland är underställd statens (Putin / Förenade Ryssland) och kapitalintressenas (oligarkernas) behov och nycker är tydligt. Känslor av stark nationell identitet, check.

Även om Putin tycks vilja återupprätta Sovjetunionens makt är han knappast kommunist. Delar av konservatismen och hela det liberala idéarvet tycks han också avfärda.

Liberalkonservativa principer om rättstat och mänskliga rättigheter har ingen plats i Putins Ryssland. Och ekonomisk liberalism har inget med dagens ryska rövarekonomi att göra.

Att upprätta en nationalistisk och auktoritär stat, check.

»Den fascistiska kulturen har ofta innehållit en djupt idealistisk, sekulär och imperialistisk kultur, som har uttryckts genom massmöten, nationalromantiska och mytiska symboler, massmobilisering och våldsamma gatuaktivister, ofta inbegripande en paramilitär milis. Fascismen hyser en positiv eller sanktionerande syn på våld som medel att uppnå målet, inbegripande heroism och manschauvinism. Den fascistiska kulturen hyllar ungdomen, nationell rening och nationell återfödelse lett av ett auktoritärt, karismatiskt och ofta personligt politiskt ledarskap, som kan innehålla en personkult kring ledaren.«

Putinismen är förvisso inte en direkt sekulär kultur, då Putin är smart nog att använda religionen för sina egna syften.

Imperialism, check - speciellt efter den senaste tidens uttalanden om att återupprätta något slags storryskt imperium baserat på kreativ historieskrivning.

Massmöten, nationalromantik och symboler, check. Våld, »heroism« och manschauvinism, check. Nationell återfödelse, check. Auktoritärt personligt ledarskap med inslag av personkult, check.

Så långt Wikipedia, för vad det är värt. Dock skall man inte vänta sig att ondskan återkommer i exakt samma skepnad som förra gången.

Jag bläddrar även i mina anteckningar från Hannah Arendts standardverk om totalitarismens ursprung och hittar många slående likheter.

Speciellt fastnar jag för vad hon skriver om hur den totalitära staten avhumaniserar sina offer. Det stämmer rätt bra med hur Putin försöker utradera allt ukrainskt. Och ett anfallskrig i vilket helt oskyldiga människor berövas sin rättsliga status lättare än de som faktiskt bryter mot lagen.

»Brott mot de mänskliga rättigheterna kan alltid rättfärdigas med förevändningen att det rätta är lika med det som är bra eller nyttigt för helheten i kontrast till delarna.«

Eller som Hitler uttryckte saken »Rätt är det som är bra för det tyska folket.«

Arendt skriver även om hur den totalitära staten spelar efter andra regler, använder propaganda och visar likgiltighet inför motståndarens argument. Vilket för tankarna till utrikesminister Lavrov.

Vad Putin kanske inte lyckats med ännu - även om han försöker - är att bygga den massrörelse som gör en fullständigt totalitär stat möjlig. Här spelar åter propagandan en viktig roll.

Mina fem cent är att Putin i allt väsentligt är något slags fascist. Om det alls är meningsfullt att etikettera hans vansinne.

Ryssland rör sig i riktning mot en totalitär stat, även om landet ännu inte nått riktigt så långt. Stalin var värre, om det kan vara till någon tröst.

Detta borde inte komma som en överraskning för någon. Vad vi inte ville förstå är att vad som helst faktiskt kan hända. Vilka galenskaper som helst. Så vi valde att inte se det komma.

När ingen styr kan ingen hållas ansvarig

»Bureaucracy or the rule of an intricate system of bureaus in which no men, neither one nor the best, neither the few nor the many, can be held responsible, and which could be properly called rule by Nobody. 

If, in accord with traditional political thought, we identify tyranny as government that is not held to give account of itself, rule by Nobody is clearly the most tyrannical of all, since there is no one left who could even be asked to answer for what is being done.«

Hannah Arendt, On Violence

Ett varningens ord, från 1944

I Vägen till träldom från 1944 påpekar F.A. Hayek bland annat följande:

»Endast ett fåtal människor är beredda att erkänna upprinnelsen till fascism och nazism inte var en reaktion mot den föregående tidens socialistiska strömningar, utan en ovillkorlig följd av dessa.«

»En följd härav är, att många som tror sig stå oändligt högt över nazismens villfarelser och uppriktigt avskyr alla dess yttringar, på samma gång arbetar för ideal, vilkas förverkligande skulle föra direkt till det hatade tyranniet.«

»Det verkar nästan som vi inte velat förstå den utveckling, som framkallat totalismen, därför att en sådan förståelse kanske kunnat krossa somliga av våra käraste illusioner, vid vilka vi beslutat klamra oss fast.«

Henrik Jönssons årskrönika

Youtube: Årskrönika 2020 »

Bonusvideo: Civil olydnad vs. förtryck

Youtube: How Civil Disobedience Safeguards Freedom and Prevents Tyranny »

Den post-demokratiska staten

I sitt standardverk Totalitarismens ursprung varnar Hannah Arendt för att härleda det nya från det gamla. Naturligtvis skall man lära av historien. Men det kan vara farligt att stirra sig blind på dess detaljer.

Man skall med andra ord inte vänta sig att frihetens fiender skall komma i samma skepnad som vid tidigare tillfällen. Eller från samma håll.

Nazismens och kommunismens barnbarn har ögonen på sig. Vi vet av erfarenhet hur det kan gå. Vilket är en bra sak. Då kan vi vara observanta på om vi behöver hantera det.

Det som är problematiskt är sådant vi inte känner till att vi inte känner till. Eller förbiser. Även små förändringar av input kan leda till stora och plötsliga förändringar.

Pandemin har redan orsakat en del social oro. Konflikter eskalerar ibland snabbt. Innan man vet ordet av kan det vara staten mot folket, eller en del av folket. Vilket då tvingar den härskande politiska klassen att stärka greppet för att rädda systemet - och sig själva. Övervakningsverktygen finns redan på plats.

En auktoritär stat kan i ett sådant läge växa fram i god demokratisk ordning, med brett stöd i riksdagen.

Men det kan vara något annat - som okontrollerbar brottslighet, terrorism eller partiella systemsammanbrott - som anses kräva i extraordinära åtgärder. Vissa vill att vi skall utlysa undantagstillstånd för klimatets skull.

Arendt påpekar att den exceptionella totalitära staten kan existera även utan en enpartistat, utan en despot och utan en fascistisk regim. Hon varnar för att allt är möjligt. Precis allt.

Jag menar, hur totalt absurd var inte nazismen? Hur osannolikt utplånande var inte Stalins terrorvälde, där det till och med var förbjudet att sörja? Utbrott av totalt vansinne sker bevisligen då och då. Tro inte att vi är immuna.

Men vi kan även glida in i en auktoritär stat med totalitära tendenser utan att det är avsiktligt eller medvetet - genom att den politiska makten med något slags automatik ständigt expanderar, på individens bekostnad.

I namn av kriget mot terrorismen, drogerna, barnporren, penningtvätt, fildelarna, hot och hat och gud vet vad urholkas redan allt mer av våra grundläggande fri- och rättigheter. Internets frihet inskränks och det införs nätcensur. Det fria ordet kringskärs, ett litet stycke i taget. Man tafsar på rättsstatens principer.

Några konspirationsteorier behövs inte. Allt sköts ändå av sammanfallande intressen, där aktörerna själva kan räkna ut vad som förväntas av dem. En modern form av korporativism breder ut sig. Makten sätts före allmänintresset.

Det är som något slags ond naturkraft.

Låt mig avsluta med ett favoritcitat från Hannah Arendt: Vägen till helvetet behöver inte alls vara kantad med ordspråkets goda föresatser, utan kan lika gärna vara kantad av inga föresatser alls.

Socialism fungerar inte

Socialism och kommunism lider av en felsyn. Det är fattigdom de borde bekämpa, inte rikedom.

Som av en händelse råkar det vara dessa lärors motsats - den liberala marknadsekonomin - som visat sig vara överlägsen vad gäller att skapa välstånd och utveckling.

Socialistiska och kommunistiska regimer misslyckas alltid. Vilket beror på att de varken tar hänsyn till den mänskliga naturen eller verkligheten.

Varje gång har det visat sig att sådant inte fungerar i praktiken. Ofta till ett ohyggligt pris för människor, samhälle och miljö.

Att ta från de rika och ge till de fattiga låter kanske som en skojig idé. Den fråga som vänstern dock aldrig besvarar är med vilken rätt.

Med vilken rätt berövar man - utan samtycke - enskilda individer frukterna av deras arbete? Vilken princip rättfärdigar att man tar andra människors egendom?

Svaret är att det inte verkar finnas någon sådan princip. Istället handlar det om flertalets överlägsna våldskapital och makt över individen - som därmed reduceras till undersåte och skatteboskap.

Till skillnad från liberalismen tycks vänstern inte ens ha något i sin ideologi som tillerkänner individen rätt till liv eller säkerhet.

Så lämnar rödskäggen också ett spår av död, förtryck och våld efter sig. Läser man det Kommunistiska Manifestet kan det rent av ses som en direkt instruktionsbok för folkmord, som i Kambodja. It's not a bug, it's a feature.

Att folket eller arbetarna skall äga företagen är en tanke med fallgropar. (Därmed inte sagt att det skulle vara något fel om ett företag drivs av sina anställda, i en fri ekonomi.)

För det första måste detta rimligen ske genom ett representativt system. Bums uppstår då en härskande klass - apparatchiks - naturligtvis knuten till Partiet. Men inte nödvändigtvis kompetent.

En annan invändning är att man då berövar företagandet dess entreprenörer, incitament och dess främsta drivkraft, vinstintresset. Och då är det som regel kört.

Detta är inte bara lösa påståenden - utan historiska erfarenheter av storskaliga ideologiska experiment med hela folk som försökskaniner. Det är så det går när man ersätter samhällets spontana utveckling med dogmer och centralstyrning.

Den anarkistiska vänstern tycks å sin sida ha något slags mer diffus bild av ett samhälle där alla samarbetar och hjälper varandra. Vilket ju är precis vad en fri marknad går ut på - minus vänsterns tvång, våld och misshushållning.

Men kärnan är densamma. Därför är det inget att bli förvånad över när våldsvänstern ägnar sig åt kravaller och åt att tysta och de-plattformera meningsmotståndare. Det ligger i vänsterns natur att försöka få alla att dansa efter dess pipa - varesig de vill eller ej.

Som jag brukar påpeka, så tror jag att de flesta som är vänster snarare är eller börjar som livsstilsvänster än dogmatiskt politisk vänster. Därpå förstärks deras vänsteridentitet av confirmation bias. Sedan kommer de att rösta på och kidnappas av den politiska vänster som är mer hard core.

Genom att försöka förändra samhället med våld ställer den moderna ytterkantsvänstern sig utanför det demokratiska systemet. Vilket är att förneka rättsstaten, principen en man en röst och det enda någorlunda fungerande system som faktiskt tillhandahåller folkvälde.

Kommunism är bara förenlig med demokrati så länge den senare passar dess syften.

Till råga på allt marknadsför sig vänstern som god och snäll. Vilket är att ha stora anspråk - för ett system som varken tillerkänner individen frihet, egendom eller ens rätten till liv.

I ett socialistiskt eller kommunistiskt samhälle finns inget utrymme för avvikande åsikter - eftersom man är fullt och fast övertygade om att man har rätt, historien till trots. Alla skall med.

Däremot är ett sådant samhälle fyllt av medlöpare, angivare, småpåvar, byråkrater och politiska ordningsmän - för att hålla folket på plats. Plus en omfattande övervakningsapparat.

Socialism i allmänhet och kommunism i synnerhet bygger på tvång - eftersom den inte kan acceptera att människor är olika. I dess spår följer förtryck, armod och död.

Vilket säkert är svårt att föreställa sig för dagens unga, som aldrig fick tillfälle att se och uppleva öststatskommunismen. Därför finns en risk för att dess misstag kan komma att upprepas.

Jönssons lördagsvideo: Sverige och slaveriet

Youtube »

Vägen till träldom – en tidlös varning

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Vägen till träldom – en tidlös varning »

Vad en 76 år gammal bok - skriven i nationalsocialismens och sovjetkommunismens skugga - kan lära oss om politikens mörka sida.

Politik är tvång

Om 51% av riksdagens ledamöter röstar ner 49% - då blir beslutet lag. Då måste alla göra som majoriteten bestämt. Detta upprätthålls med tvång. Den som motsätter sig blir föremål för våldsmonopolets insatser.

Det gäller även om det så är alla andra mot en enda person. Det är därför makt kräver behärskning, ansvarskänsla och ödmjukhet. Men som alla vet är detta inte den härskande politiska klassens paradgrenar.

Naturligtvis behöver vi en del tvingande lagar. Människors säkerhet och egendom måste respekteras. Punkt. Sedan kommer vi säkert att behöva både aktiebolagslagstiftning, rättegångsbalk, vägtrafikförordning och en budget. Och en hel del annat.

Detta är fundamenten för staten - och för samhällets smidiga funktion. Regelverket. Så att alla vet vad som gäller och hur systemet fungerar.

Men därifrån är det ett oerhört kliv till att stifta lagar bara för att man kan. Tvingande lagar som styr och ställer över hur alla skall leva sina liv. Även när det varken behövs eller är lämpligt. Och till att understödja ideologisk experimentverksamhet med skattebetalarnas pengar.

Politikerna skall inte lägga sig i folks liv så mycket. De måste förstå att riksdagen är till för medborgarnas bästa, inte för elitens maktambitioner. En hederlig människa skall inte behöva ha speciellt mycket med staten att göra.

Ju mer tvång man har, ju mindre får människor göra som de själva vill. Vilket gör dem olyckliga - eftersom alla är olika och vill göra på sitt sätt. Därför bör tvingande lagstiftning endast förekomma när det verkligen är viktigt. Man måste respektera individen och hennes särart.

För övrigt behöver vi färre men bättre lagar. Tydliga, rättssäkra och allmängiltiga. Och allmän ordning. Färre lagar och mer ordning, helt enkelt.

Naturligtvis tvingas vi leva i en kompromiss. Som förhoppningsvis återspeglar folkviljan, som den kommit till uttryck i människors informerade val.

Men vi befinner oss ändå på ett sluttande plan vad gäller inskränkningar av individens frihet och rättigheter. Och plötsligt kan det kanske vara för sent att göra motstånd.

Därför måste vi slåss för frihetens idéer och den demokratiska rättsstatens principer. Det kan till exempel ske genom att folket mobiliseras i samhällsdebatten. Vilket plötsligt blivit en folksport tack vare internet. Utan nätet skulle den politiska makten kunna göra nästan som den vill.

Överheten förmår endast öka sin egen makt, på individens bekostnad. Det är allt den vill och kan. Så därifrån skall man inte räkna med någon plötsligt påkommen respekt för folket eller dess grundläggande fri- och rättigheter.

Det är inte att undra på att våra politiker kastar lystna blickar mot internets frihet och yttrandefriheten. Eller att de byggt upp en aldrig tidigare skådad övervakningsapparat. I det kontantlösa Sverige blir detta en nyckelfärdig totalitär stat.

Det kanske inte sker direkt - men om makten till exempel fruktar partiella systemsammanbrott och behöver rädda både systemet och sitt eget skinn... Då kan det vara frestande att markant öka inslaget av tvång i förhållandet mellan makt och folk.

Så om man vill ta upp kampen för frihet - då är det nog lika så gott att börja direkt. Medan det fortfarande är möjligt.

Förtrycket tar sig ständigt nya former

I skuggan av Nazityskland och Stalins Sovjetunionen skrev Hannah Arendt sitt standardverk om totalitarismens ursprung. Tre tankar dröjer sig speciellt kvar hos mig.

i) Man kan aldrig förvänta sig att förtrycket dyker upp i samma skepnad som vid tidigare tillfällen. 

ii) Människor förstår inte att allt - precis vilka galna vidrigheter som helst - faktiskt är möjliga. 

iii) Vägen till helvetet behöver inte vara stensatt med varken onda eller goda föresatser - utan kan lika gärna vara stensatt med inga föresatser alls.

I »Vägen till träldom« från 1944 påpekar F.A. Hayek bland annat följande:

»Endast ett fåtal människor är beredda att erkänna upprinnelsen till fascism och nazism inte var en reaktion mot den föregående tidens socialistiska strömningar. utan en ovillkorlig följd av dessa.« 

»En följd härav är, att många som tror sig stå oändligt högt över nazismens villfarelser och uppriktigt avskyr alla dess yttringar, på samma gång arbetar för ideal, vilkas förverkligande skulle föra direkt till det hatade tyranniet.« 

»Det verkar nästan som vi inte velat förstå den utveckling, som framkallat totalismen, därför att en sådan förståelse kanske kunnat krossa somliga av våra käraste illusioner, vid vilka vi beslutat klamra oss fast.«

Vad har då detta med oss att göra?

Lärdomen är att förtrycket kan komma att visa sig när vi minst anar det, från de håll vi minst förväntar oss, i en fullständigt oväntad gestalt och under de mest skiftande förevändningar.

Vilket är en tanke värd att hålla i minnet när folk ibland påstår att vår tid påminner om 30-talet. (20-talet vore i så fall kanske en mer passande jämförelse.)

Därför gäller det att vara uppmärksam på förtryckets funktioner, snarare än dess yta.

Hur står det egentligen till med yttrande- och tryckfriheten? Står de grundläggande mänskliga rättigheterna orubbat starka, eller håller de långsamt på att urholkas? Har alla lika rättigheter inför det offentliga och är alla lika inför lagen? Hur behandlas oliktänkande? Hur står det till med individens rätt till privatliv? Hur högt hålls egentligen principer som rättsstat och maktdelning? Respekteras den enskilda människans rätt till självbestämmande - och hennes värdighet?

På samtliga dess punkter skulle jag vilja hävda att vi befinner oss på ett sluttande plan. Demokratin kanske inte upphör med en smäll - utan snarare långsamt vissnar bort.

Video: Individen mot tyranniet

Om individens betydelse för att hålla tillbaka statens totalitära tendenser.

Youtube » | Utskrift »

Video: Demokrati och vägen mot tyranni

Här är en intressant film som manar till eftertanke. Den borde visas i skolorna.

Youtube »

Video: Decentralisering och frihet

En intressant och sevärd video om decentralisering och frihet.

"...why should not as many individuals have as many different institutions as they like instead of having all to use a single costume which half of them might consider not to their taste? If freedom of choice is considered an advantage economically, why not also politically? For, with a great multitude of systems prevailing in an area inhabited by hundreds of millions of people, it becomes mathematically inevitable that far more individuals are able to obtain what their hearts desire than if the same region were to permit only a single system, even as in a restaurant many more people can obtain satisfaction if the menu includes a great variety of dishes rather than a single one which can be made palatable to all only through the propaganda of the cook." 

- Leopold Kohr, The Breakdown of Nations

Youtube » | Utskrift »

För 80 år sedan stödde (V) både Hitler och Stalin

Idag är det 80 år sedan Nazi-tyskland och Sovjetunionen ingick den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten.

Denna icke-angrepps-pakt varade till sommaren 1941 och gav tyskarna möjlighet att i början av kriget fokusera på sitt anfallskrig i Central- och Västeuropa - och ryssarna chans att expandera sitt förtryck i öst. Resultatet blev i båda fallen död, förödelse, grymhet och förtryck i en närmast ofattbar skala.

Det kan vara värt att komma ihåg att det politiska parti som idag heter Vänsterpartiet på den tiden stödde denna pakt - och försvarade nazisternas anfallskrig mot de europeiska demokratierna.

Vänsterpartiet förblev ett troget systerparti till de sovjetiska kommunisterna fram till öststatskommunismens fall 1989-91. Bland de politiker som var medlemmar i partiet redan då återfinns partiledaren Jonas Sjöstedt och den nya svenska EU-kommissionären Ylva Johansson.

Utan att på något sätt försvara Sverigedemokraterna eller förringa deras mörka historia - så kan jag inte låta bli att undra över varför inte Vänsterpartiet blivit lika stigmatiserat på grund av sitt förflutna som SD.

Den post-demokratiska staten

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Den post-demokratiska staten »

"Vi befinner oss alltså – målat med bred pensel – i en situation där politiken såväl är på väg att förlora sin legitimitet som att urholka individens fri- och rättigheter. Det är en giftig kombination. För vad kan väl möjligen gå fel om demokratin vacklar samtidigt som våra fri- och rättigheter har urholkats till den punkt där de är tandlösa?"

Dystopi x 3: Orwell, Huxley och Kafka

Youtube: George Orwell and 1984: How Freedom Dies »



Youtube: Aldous Huxley and Brave New World: The Dark Side of Pleasure »



Youtube: What makes something "Kafkaesque"? - Noah Tavlin »

Tre av den moderna världens mest framstående dystopiska författare. Frågan är kanske inte om någon av dem håller på att bli sannspådd - utan alla tre, samtidigt. Allmänbildande och tänkvärt, om inte annat.