Vill vi ha jäviga ministrar?

Tidningsutgivarnas tidigare VD har blivit kulturminister och kommer att ges makten över presstödet. LO:s tidigare ordförande har blivit näringsminister - vilket innebär att man givit makten över den svenska företagspolitiken till en representant för en av arbetsmarknadens parter.

Det finns säkert fler exempel på den moderna korporativismen i regeringen, om man vänder på några stenar.

Varför har vi demokrati? I grunden finns en tanke om allas lika rätt. En man en röst - oavsett om man är raketforskare eller vänder hamburgare.

Men vissa djur är i praktiken mer jämlika än andra. Tillhör man den härskande klassen behöver man inte bry sig om detaljer som en demokratisk process med tillhörande potentiellt besvärliga offentliga debatt.

När jag jobbade i EU-parlamentet kunde jag på nära håll betrakta upphovsrättsindustrins och politikens intima förhållande. Politiker går storföretagens ärenden - inte sällan när nämnda storföretag vägrar anpassa sig till en föränderlig marknad och behöver regleringar för att blockera nya konkurrenter.

En tidigare hög tjänsteman i EU-kommissionen med insyn i dessa frågor förklarade för oss att det är mycket, mycket värre än vi kan tänka oss.

Jag kommer att tänka på chefen för EU:s handelsdirektorats avdelning för "trade defense". Han gick i en riggad fälla, där The Times (vill jag minnas) försökte förmå honom att gynna ett visst företag i skobranschen vad gällde tullar på skor. Den belöning han skulle få var ett välbetalt styrelseuppdrag efter sin pensionering. Det belyser hur det kan få till.

Tjänster och gentjänster. Sammanfallande intressen. Bortom demokratisk insyn.

Svensk politik är bara en liten del av detta träsk. Inte desto mindre - vill vi verkligen ha det så här?