Riksrevisionen meddelar att endast fem av de 25 mest kostsamma samhällsreformerna år 2000-2017 uppfyller grundläggande kvalitetskrav. Fyra av fem gör det inte.
I de flesta fall är det otydligt vilka samhällsproblem man avser åtgärda, vilka konsekvenser man räknar med samt vad kostnaderna förväntas bli.
Det finns inte heller någon rutin för uppföljning. Så långt Riksrevisionen.
Man kan även notera att de flesta politiker saknar den kompetens som krävs för att hantera komplexa system. Ofta finns varken relevant utbildning eller erfarenhet från arbetsliv eller näringsliv.
Många är politiska broilers som nått sin position utan någon nämnvärd kontakt med verkligheten. Andra har en bakgrund i den skyddade verkstaden hos särintressen, som fack och intresseorganisationer.
Många av dem sätter en eller annan utopisk vision framför verklighetskontakt och allmänintresse. De tycks mena att deras egna ideologiska experiment är viktigare än fungerande samhällelig kärnverksamhet.
Fixerade ideologiska idéer tränger då undan den inre frihet som är viktig för varseblivningen. Rationella grunder överskuggas då av dogmer och emotionella låsningar. På så sätt blockeras förmågan till rimliga beslut och konsekvensanalys.
Detta blir särskilt allvarligt eftersom politik bygger på tvång - vars syfte är att allt skall vara eller fungera på ett visst sätt, lika överallt. Alla skall med.
Vilket står i kontrast mot den spontana, decentraliserade ordning och det frivilliga samarbete som råder i civilsamhället och på marknaden. Där prövar man sig fram till vad som fungerar bäst och där ges individen frihet att välja mellan olika alternativ, utifrån egna preferenser.
För att möta framtiden krävs ett öppet sinne och ständigt lärande. Vilket är raka motsatsen till utopiska visioner som sätter dogmer före verkligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Håll en hyfsad ton. Kommentarer bör vara intressanta, fyndiga eller på annat sätt tillföra något - för att slippa igenom nålsögat.