Läs mina senaste texter i Bulletin:
• Liberalkonservatismen är det civiliserade samhällets skyddsvärn »
Youtube: Vad säger JIMMIE ÅKESSONS BRÖLLOP om SVERIGES FRAMTID? »
Youtube: SVT:s värdelösa rapportering om högre skatt »
Youtube: Bill Maher vs. the Woke Mob on Israel | PragerU »
Youtube: Why I’m Off the Fence About Israel’s War - Konstantin Kisin »
Youtube: Argentinas första liberala år – Katastrof eller framgång? »
Häromdagen såg jag premiären av SVT-programmet Teodorescu & Suhonen, som försöker föra ett seriöst politiskt samtal. Ämnet var Israel-Palestina-konflikten.
Programmet hade titeln »Vad ska Israel göra då?«. Vilket var en fråga som flera gånger återkom från höger. Hur skall Israel hantera situationen, givet de verkliga förutsättningarna? Något konkret svar kom aldrig från vänster.
Vilket är rätt typiskt. Det känns som att de rödgröna inte alltid tänkt igenom saker och ting. Vilket lett till systemkritiska problem vad gäller till exempel energi och migration.
Frånvaron av logiskt tänkande och konsekvensanalys är emellanåt häpnadsväckande. Som sömngångare driver rödskäggen igenom saker som uppenbart kommer att gå åt helvete. För att de kan.
Men det är inte som att alla andra saknar skuld. Vi har på tok för länge låtit vänstern komma undan med att driva sådant som låter bra, men som får allvarliga konsekvenser när det omsätts i verkligheten.
People will give you as much bullshit as you can take.
Vi måste bli besvärliga och käfta emot, även när det är utanför vår småborgerliga bekvämlighetszon.
Vilket inte är så svårt. En bra början är att fråga: Hur?
Hur har man tänkt sig att vi skall få el om man stänger ner baskraft innan det finns någon stabil och fungerande ersättning?
Hur skall den där klimatomställningen egentligen gå till? Vilka blir konsekvenserna för vanligt folk? Och hur har man tänkt sig hantera det hela, om det visar sig att en omställning till stenåldern saknar demokratiskt mandat?
Hur har man tänkt sig införa socialism utan ett stort mått övervakning, tvång och förtryck?
Hur skall Israel göra, givet att Hamas målmedvetet dödar alla judar de kommer åt och försöker utplåna Israel? Hur skall man hantera att Hamas använder sin egen befolkning som mänskliga sköldar? Hur?
Att ställa en fråga är som att knacka på en dörr för att se om det är någon hemma, som fransmännen brukar säga.
Och att ställa frågor kan ibland leda till att den svarande måste ompröva sina ställningstaganden. Om samtalet sker under lugna och ordnade former.
Ge din motpart en bild av hans åsikt eller påstående som ni båda kan vara överens om. Sedan kan du börja plocka sönder den aktuella tesen med relevanta frågor och precision i sak - istället för att ge dig på vad du tror, anser eller hoppas att den andre tycker.
Man kan i sammanhanget notera att vänstern inte sällan avfärdar fullt logisk kritik och analys som hat och hot. Speciellt på nätet. Det man förlorat i sak tar man igen med känslomässiga reflexer.
Kärnkraften, klimatet, flyktingarna, Gaza... Exemplen på känsloladdade frågor är många. Tyvärr trumfar känslor ofta fakta och förnuft. Vilket begränsar människors förmåga att ta in relevant information.
Det är lätt att låta ogenomtänkta känsloreaktioner styra ens handlande. Men inte lämpligt. Den som reagerar känslomässigt har sämre möjlighet att fatta rationella och väl underbyggda beslut.
Detta har drivit samhällsdebatten till något slags strid mellan känsla och förnuft. Vilket inte är speciellt konstruktivt.
Och inte blir det bättre av att många makthavare inte begriper vad de sysslar med.
I bästa fall är de i händerna på kloka, hederliga och rättrådiga tjänstemän som styrs av sin objektiva ämbetsmannaheder.
Mer vanligt är att de improviserar, är systemets fångar och genomför ideologiskt styrda (eller godtyckliga) samhällsförändringar utan att ha eller ta till sig relevant information.
Ingen politiker kan hinna läsa och sätta sig in i allt de beslutar om. Som regel litar de på att någon annan har koll. Inkompetens, lättja och en vag ångest över sin egen otillräcklighet är vanligt förekommande drag.
Än värre blir det om man kastar in utopiska ideologier i leken. Sådana blockerar politikernas varseblivningsförmåga - och är motsatsen till objektiv analys, verklighetskontakt och utveckling.
Samhället är en dynamisk process utan bestämt slutmål. En sådan passar inte in i utopiska mallar. Den låter sig inte planeras. Den blir aldrig färdig.
Men politik i allmänhet och utopiska projekt i synnerhet stör den spontana utvecklingen och framåtskridandet.
Bristande förmåga till logiskt tänkande och konsekvensanalys. Känslor och dogmer som blockerar varseblivningen. Inkompetens, missriktad välvilja och storhetsvansinne. Vad kan väl möjligen gå fel?
Det är hög tid för en reality check. Och det gäller inte bara de rödgröna.
- o -
Numera publicerar jag även mina längre texter på Substack. Där kan man prenumerera för att få dem och länkar till min övriga produktioin direkt med e-post, även kostnadsfritt. Klicka här »
 |
| (Bilden är ett montage. Citatet är autentiskt.) |
Det kan ha börjat med att EU beslutade om ett gigantiskt corona-stöd med pengar man inte har. Ofattbart mycket nya, lånade pengar som späder ut ekonomin och därmed gör redan existerande pengar mindre värda.
Pandemin medförde även långsiktiga konsekvenser i form av störningar i ekonomin, problem med leveranskedjorna, bemanningsproblem med mera. Detta ger företagen högre kostnader. Vilket i sin tur resulterar i högre priser.
Samma sak med kriget. Det orsakar störningar i systemet. Störningar medför kostnader och minskar inkomsterna. Så priserna måste öka.
Vilket leder oss in på energifrågan. En totalt ogenomtänkt klimatomställning - som skett mot bättre vetande - har lett till galloperande energipriser. Så kom kriget och gaskrisen - och det blev ännu värre.
Det tragiska i sammanhanget är att energikrisen i grunden är ett skapat problem. Av människor som inte tänkt igenom konsekvensen av sina handlingar. Eller som vill oss ont.
Greta krävde att vi skulle få panik. Det visade sig vara en dålig idé. Människor som handlar i panik är sällan rationella.
Att peta i energisystemen är knepiga saker. Långt över våra politikers kompetens. Speciellt som dessa tycks sakna förmåga till konsekvensanalys.
Så nu står vi här, med Greta-priser på elen. Vilket driver på inflationen. Som driver på lönekraven. Vilket ökar kostnaderna. Vilket höjer priserna. Vilket i sin tur leder till nya krav på löneökningar, i en ond cirkel.
Denna onödiga energikris riskerar i förlängningen vår ekonomi, vårt välstånd och vår samhälleliga stabilitet.
Nu måste detta redas upp, vilket är enklare sagt än gjort. Det är en sak att göra fisksoppa av ett akvarium, det motsatta är betydligt svårare.
Stabila energistrukturer som rivits ner med ett klubbslag kan ta lång tid att bygga upp igen. Och tills det är ordnat står vi här med vår tvättade hals.
I de flesta fall är det otydligt vilka samhällsproblem man avser åtgärda, vilka konsekvenser man räknar med samt vad kostnaderna förväntas bli.
Det finns inte heller någon rutin för uppföljning. Så långt Riksrevisionen.
Man kan även notera att de flesta politiker saknar den kompetens som krävs för att hantera komplexa system. Ofta finns varken relevant utbildning eller erfarenhet från arbetsliv eller näringsliv.
Många är politiska broilers som nått sin position utan någon nämnvärd kontakt med verkligheten. Andra har en bakgrund i den skyddade verkstaden hos särintressen, som fack och intresseorganisationer.
Många av dem sätter en eller annan utopisk vision framför verklighetskontakt och allmänintresse. De tycks mena att deras egna ideologiska experiment är viktigare än fungerande samhällelig kärnverksamhet.
Fixerade ideologiska idéer tränger då undan den inre frihet som är viktig för varseblivningen. Rationella grunder överskuggas då av dogmer och emotionella låsningar. På så sätt blockeras förmågan till rimliga beslut och konsekvensanalys.
Detta blir särskilt allvarligt eftersom politik bygger på tvång - vars syfte är att allt skall vara eller fungera på ett visst sätt, lika överallt. Alla skall med.
Vilket står i kontrast mot den spontana, decentraliserade ordning och det frivilliga samarbete som råder i civilsamhället och på marknaden. Där prövar man sig fram till vad som fungerar bäst och där ges individen frihet att välja mellan olika alternativ, utifrån egna preferenser.
För att möta framtiden krävs ett öppet sinne och ständigt lärande. Vilket är raka motsatsen till utopiska visioner som sätter dogmer före verkligheten.
»Vid beslut om statliga anställningar ska avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet.«
»Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.«
Statsrådet Hallengren är ansvarigt för att hantera den pågående pandemin. Med fullmaktslag och allt. Ett föga avundsvärt och säkert otacksamt uppdrag.
Hon är utbildad till lärare, vilket är ett hedervärt yrke. Men frågan är om det är de optimala kvalifikationerna för att leda landet genom den största oredan sedan andra världskriget.
Efter studierna på Kalmar Högskola blev Hallengren karriärsosse i generationen efter Sahlin och Wallström. Det är - som någon uttryckte saken på internet - rätt mycket Gula Blend över det hela.
Det är förvisso väldigt socialistiskt och progressivt att sätta enkla människor vid makten. Men är det bra? Hur fungerar det, egentligen? Referenser till franska revolutionen skymtar förbi.
På tal om franska revolutionen har jag faktiskt deltagit på en facklig grundkurs på någon sosse-kursgård när jag jobbade på SL i min ungdom. Där fick vi höra att franska revolutionen var arbetarrörelsens vagga. Bland annat avskaffades dödsstraffet. (!) Revolutionens verkliga och imaginära motståndare räknades tydligen inte.
Jag har en viss bild av hur de här människorna tänker och fungerar och jag försöker hela tiden skaffa mig en djupare förståelse. Enkelt uttryckt handlar det om en ny härskande klass i vårt samhälle, som helt skamlöst sätter makten framför allt.
Och då menar jag allt. Den allmänna ordningen, integrationen, utbildningen, energiförsörjningen... you name it. Sossar är bra på att gynna sig själva och kassa på att sköta samhällelig kärnverksamhet. Att leda den humanitära stormakten mot utopiska ideologiska mål är uppenbarligen viktigare än allmänintresset.
Min drömregering är en som sköter sådant som är viktigt på ett kompetent och kostnadseffektivt sätt och som i övrigt lämnar medborgarna ifred. Ett slags vise män som svurit en stoisk ed till folket om att styra utan egenintresse. En regering som lägger sig i och märks så lite som möjligt.
Det finns faktiskt inget som hindrar riksdagen från att rösta fram en opolitisk regering som uteslutande består av landets främsta, klokaste och dugligaste. Sedan får riksdagen sköta partipolitiken, samtidigt som vi får en sund maktdelning mellan den verkställande och den lagstiftande makten.
Men det är inte där vi är.
Däremot är det fullt möjligt att skapa majoritet för en icke-socialistisk regering i riksdagen - om folk skärper till sig en smula.
"Man måste se verkligheten för vad den verkligen är, även om den tyvärr ofta är motbjudande. Om man inte gör det och inte accepterar tingens faktiska tillstånd – då är man oförmögen att fatta rationella beslut. Vilket i bästa fall gör en till ett offer för omständigheterna. I värsta fall är det direkt farligt."
Tyvärr ligger den bakom betalvägg. Men via Patrik Engellau på Det Goda Samhället kan vi ändå ta del av ett kort stycke som sätter svensk förvaltningskris i blixtbelysning.
»Christoffer Bernsköld är ansvarig för all sjukvård i Stockholm utanför akutsjukhusen. För närakuter, hemvård och äldreboenden. Han utfärdar bindande riktlinjer, ”styr och samordnar” och ska även utveckla de anställdas ”kunskap och engagemang”… Han har ingen vårdutbildning, ingen annan heller förutom studentexamen och enstaka kurser. När han blev chef för Allmänmedicin och en budget på 2,5 miljarder hade han inte heller någon erfarenhet som statlig eller kommunal tjänsteman.
Så här gick det till.
Året 2017 utlystes tjänsten ”Enhetschef Allmänmedicin och geriatrik”. Högskoleexamen var ett krav, erfarenheter av sjukvården en välkommen merit. 18 personer sökte. Deras ansökningar är utgallrade. Men jag har hjälpligt kunnat spåra alla utom två.
Av dessa sexton tycks elva varit medicinare eller haft annan vårdutbildning på högskolenivå. Av de övriga fem hade fyra högskoleexamen. Den siste hade ingetdera. I en normal förvaltning skulle hans ansökan returneras oläst. Men han fick alltså jobbet: Christoffer Bernsköld, 34, yrkespolitiker, just då arbetslös. Hans meriter: länsordförande i SSU och senare ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden i Östergötland, nyvald ledamot av SAP:s styrelse.«
Sedan undrar folk varför saker och ting inte fungerar.