Trosvisshetens svarta hål

Jag har allvarliga invändningar mot samtliga riksdagspartiers politik. Fast på olika områden. Såpass allvarliga att jag inte kan rösta på något av dem. I vart fall inte med gott samvete...

Jag noterar också att personer och organisationer vars åsikter jag inte delar ibland ändå kan ha en poäng. Eller relevant information att tillföra. Om inte annat är det värdefullt att försöka förstå varför folk tror och tycker som de gör.

Att lyssna och ställa frågor kan ibland ändra motpartens åsikt. Faktiskt.

Fransmännen har ett talesätt: Att ställa en fråga är som att knacka på en dörr, för att se om det är någon hemma.

Samtidigt har jag svårt med politiska krafter som påstår sig representera en viss grupp.

Som om kön, hudfärg, religion, sexuella preferenser eller klass skulle vara något slags ursäkt för att åsidosätta fakta, logik och verkliga förhållanden?

Det viktiga är inte vem du är, utan hur du handlar och att du tar ansvar för dina handlingar. Att du respekterar andra människors frihet, värdighet, säkerhet och egendom. Att leva och låta leva.

Det ligger en stor fara i att handla utifrån hur man tycker att världen borde vara, istället för hur den faktiskt är. Det leder till att man försöker ändra på andra människor och att det fattas suboptimala beslut.

Och inte sällan till förtryck, brist, lidande och död. För det är ju så det går när man styr utvecklingen utifrån färdigformulerade teser - istället för att låta samhällets spontana utveckling finna ut vad som fungerar bäst.

Samhället är en närmast evolutionär process - utan bestämt slutmål.

En bonus med att låta samhället utvecklas organiskt istället för med ideologiska påbud är att det då blir mindre viktigt vad andra människor tycker.

Medan å andra sidan omfattande politisk makt leder till konfrontation och polarisering. När andra bestämmer allt mer över dig blir det viktigare vem som styr.

Man bör inte fatta politiska beslut bara för att man tycker att något skall vara på ett visst sätt. Man måste även förhålla sig till verkligheten som den faktiskt är.

Gör man inte det riskerar man att göra mer skada än nytta. (Klimatomställningen kan som den är utformad vara ett tecken på dålig verklighetskontakt och bristande konsekvensanalys.)

Det är tragiskt hur mycket tid, kraft och energi som läggs på att fördöma andras åsikter. På att försöka ändra på andra människor. På att leka dockskåp med samhället.

Demokratins dilemma är att den även ger utrymme för katastrofala beslut. Den kan paradoxalt nog avskaffa sig själv. (Vi ser redan hur vissa fri- och rättigheter inskränks eller kompromissas bort i kampen mot olika förmenta faror.)

Risken för att allt skall gå över styr är särskilt stor om de politiska makthavarna saknar kompetens för att sköta allt de genom åren lagt under sin kontroll.

Ju mindre makt politiken har, desto stabilare och mer harmoniskt blir samhället.