Lördagsvideos: Våld, ansvar, polarisering, övervakning och klimat

Youtube: De bär ansvaret för våldet »

Youtube: Anders Lindbergs Greatest Hits »

Youtube: Du kan vara avlyssnad just nu! »

Youtube: Bjorn Lomborg: Stop fixating on climate change »

Alla kan inte hålla med alla om allt

Ingen har helt rätt eller helt fel om allt. Vilket borde vara rätt uppenbart.

Ändå förvänts man ofta acceptera eller förkasta i princip allt en viss aktör säger. På grund av vem avsändaren är. Inte på grund av vad som sägs.

Vilket känns mer som att hålla på ett fotbollslag än konstruktiv politisk dialog och analys.

Vissa politiker och partier har motbjudande drag. Men det hindrar inte att de ibland kan ha rätt i sak. Man bör inte låsa sin uppfattning om andra baserat på yttre attribut.

Jag är inte alls överens med det parti jag röstar på, i vissa frågor. Och jag kan hitta något hos riksdagens alla partier som jag kan hålla med om.

Dessutom förändras verkligheten och vår kunskap ständigt. Vilket lätt kan kollidera med fixerade utopier och prestige. Istället bör politik vara en ständigt lärande verksamhet.

Aristoteles ansåg att jorden är allts centrum. Han baserade sin åsikt på de till synes objektiva observationerna att jorden står stilla och att allt faller mot den. Men bilden är som bekant större än så.

Sedan kan man inte utesluta att även personer vars åsikter man inte delar kan ha relevant information att tillföra. Eller i vart fall något man själv inte visste tidigare.

Genom att lyssna på andra kan man även förstå varför de tycker som de tycker. Vilket är särskilt viktigt om man inte delar deras uppfattning.

Genom att försöka lyssna till vad som verkligen sägs - och betrakta saker och ting utan förutfattade meningar - blir det enklare att förhålla sig till politiken på ett rationellt sätt.

Om det är det man vill.

Finns det en tyst majoritet? (Uppdaterad)

Uppsala Universitet och SOM-institutet har gjort en undersökning som verkar intressant. Med reservation för att jag inte vet vilka svarsalternativen var, fick deltagarna peka ut en grupp i samhället som de ogillade.

Minoriteterna kom långt ner på listan. Istället toppades den av sverigedemokrater (22,8% ogillade), antivaxare (17,4%) och abortmotståndare (16,8%)

Undersökningen låter även meddela att »Var tredje anser att personer i den ogillade gruppen inte borde få delta i demonstrationer, och var femte att de inte borde få uttrycka sina åsikter. Hela 64 procent anser att en person i den ogillade gruppen inte borde få bli statsminister. Trots att det här är rättigheter som står i grundlagen.«

Samt följande om självcensur. »Över 50 procent av de tillfrågade instämde med påståendet: "I dagens politiska klimat kan jag inte öppet uttrycka mina åsikter eftersom andra kan tycka de är stötande."«

Även om jag som sagt inte känner till undersökningens metodik är detta intressant. (Själva undersökningen verkar lite knepig att hitta. Tipsa gärna i kommentarerna. Det ovanstående bygger på universitetets redaktionella presentation.) Uppdatering: Upphittad, se länk och bilder nedan.

En spekulation är att vänstern är mer benägen att ogilla och vilja tysta politiska motståndare. Helt enkelt eftersom den anser sig själv vara god och moraliskt överlägsen alla andra. Sådant leder inte sällan till fanatism. De som står i vägen för den utopiska visionen betraktas då som objektiva fiender. Uppdatering: Större spridning än jag trodde.

En relaterad spekulation är att de som känner att de inte fritt kan uttrycka sina åsikter oftare är höger. Detta antagande bygger på att högerfolk i allmänhet tenderar att oroas av händelser och företeelser som är symboliskt laddade för vänstern. Uppdatering: I princip bekräftat.

Energipolitik, brottslighet och belastning på välfärdssystemen är exempel på frågor där pragmatiska, verklighetsbaserade åsikter lätt kan komma i konflikt med vänsterns ideologiskt laddade uppfattning.

Frågan är om det finns en tyst majoritet som står för rimlighet och sunt förnuft - men som inte vill eller orkar ta striden med en allt mer kolerisk vänster?

Länk:
• Politisk intolerans begränsar debatten i Sverige »

Uppdatering: Undersökningen upphittad (PDF) »

Några intressanta tabeller ur undersökningen. Klicka på bilderna för en större variant.

Trosvisshetens svarta hål

Jag har allvarliga invändningar mot samtliga riksdagspartiers politik. Fast på olika områden. Såpass allvarliga att jag inte kan rösta på något av dem. I vart fall inte med gott samvete...

Jag noterar också att personer och organisationer vars åsikter jag inte delar ibland ändå kan ha en poäng. Eller relevant information att tillföra. Om inte annat är det värdefullt att försöka förstå varför folk tror och tycker som de gör.

Att lyssna och ställa frågor kan ibland ändra motpartens åsikt. Faktiskt.

Fransmännen har ett talesätt: Att ställa en fråga är som att knacka på en dörr, för att se om det är någon hemma.

Samtidigt har jag svårt med politiska krafter som påstår sig representera en viss grupp.

Som om kön, hudfärg, religion, sexuella preferenser eller klass skulle vara något slags ursäkt för att åsidosätta fakta, logik och verkliga förhållanden?

Det viktiga är inte vem du är, utan hur du handlar och att du tar ansvar för dina handlingar. Att du respekterar andra människors frihet, värdighet, säkerhet och egendom. Att leva och låta leva.

Det ligger en stor fara i att handla utifrån hur man tycker att världen borde vara, istället för hur den faktiskt är. Det leder till att man försöker ändra på andra människor och att det fattas suboptimala beslut.

Och inte sällan till förtryck, brist, lidande och död. För det är ju så det går när man styr utvecklingen utifrån färdigformulerade teser - istället för att låta samhällets spontana utveckling finna ut vad som fungerar bäst.

Samhället är en närmast evolutionär process - utan bestämt slutmål.

En bonus med att låta samhället utvecklas organiskt istället för med ideologiska påbud är att det då blir mindre viktigt vad andra människor tycker.

Medan å andra sidan omfattande politisk makt leder till konfrontation och polarisering. När andra bestämmer allt mer över dig blir det viktigare vem som styr.

Man bör inte fatta politiska beslut bara för att man tycker att något skall vara på ett visst sätt. Man måste även förhålla sig till verkligheten som den faktiskt är.

Gör man inte det riskerar man att göra mer skada än nytta. (Klimatomställningen kan som den är utformad vara ett tecken på dålig verklighetskontakt och bristande konsekvensanalys.)

Det är tragiskt hur mycket tid, kraft och energi som läggs på att fördöma andras åsikter. På att försöka ändra på andra människor. På att leka dockskåp med samhället.

Demokratins dilemma är att den även ger utrymme för katastrofala beslut. Den kan paradoxalt nog avskaffa sig själv. (Vi ser redan hur vissa fri- och rättigheter inskränks eller kompromissas bort i kampen mot olika förmenta faror.)

Risken för att allt skall gå över styr är särskilt stor om de politiska makthavarna saknar kompetens för att sköta allt de genom åren lagt under sin kontroll.

Ju mindre makt politiken har, desto stabilare och mer harmoniskt blir samhället.

Det är dags för alla rimliga människor att genomföra en kupp

Vänstern anser att högern är ond. Högern anser att vänstern är allmänfarligt naiv.

Vänstern vill organisera fram välstånd genom att omfördela andra människors pengar. Högern anser att det enda sättet att skapa långsiktigt välstånd är att ha ett livskraftigt näringsliv och ett företagsklimat som tillåter människor att skapa värde för andra och att tjäna en slant på kuppen.

Samtidigt måste vi kunna leva tillsammans.

Som pop-filosofen Slavoj Žižek påpekar har vänstern idag inget trovärdigt alternativ till den rådande sociala marknadsekonomin. Och högern är bara rationell, inte hjärtlös.

Så tona ner polariseringen och gör något konstruktivt istället.

Till att börja med måste vi lära oss att förhålla oss till varandra i en ständigt uppkopplad värld.

Mata inte trollen. Ha ett öppet sinne. Skilj på sak och person. Respektera människors rätt till sin åsikt. Mer folkvett och hyfs. Det kommer nog med tiden.

Sedan måste vi börja lyssna till vad andra har att säga. Skall någon utveckling alls vara möjlig måste vi vara medvetna om vad som driver motparten och hur denne resonerar. Fransmännen har ett ordstäv som lyder: Att ställa en fråga är som att knacka på en dörr, för att se om det är någon hemma.

Låt oss anta att de två politiska grundlinjerna är »solidaritet med dem som har det svårt« respektive »människans rätt att leva i ett fritt, tryggt och välmående samhälle«.

Det borde givet detta vara möjligt att leva i fredlig samexistens, inom ramen för vår demokratiska kompromiss. Med lite god vilja och ett rationellt förhållningssätt.

Vilket för mig till den kokainstinna inrikespolitiken. Tagga ner. Lägg mer kraft på att förklara vad ni själva vill göra och varför det är bra, än på pajkastning.

Den ursinniga kampen om makten omöjliggör all konstruktiv politik och lämnar landet drivande i vinden. Samhällelig kärnverksamhet förfaller, viktiga beslut lyser med sin frånvaro och det så kallade samhällskontraktet knakar i fogarna.

Vi måste göra något åt det här. Det är dags att mobilisera alla rimliga, sansade, rationella människor som främst vill att landet skall fungera - inom ramen för vår rådande demokratiska kompromiss.

Gå med i ett parti. Vilket som helst. Så tar vi över politiken från galningarna. Vi kan göra det genom att späda ut vansinnet, bredda rekryteringsbasen och höja nivån. Genom att lyfta värden som logik, kompetens och fakta. Genom att skapa en kultur av ansvar, realism och erfarenhetsbaserad utveckling i ett lärande samhälle.

För ett rimligare Sverige, helt enkelt.

Jönssons lördagsvideo: Om polarisering

Youtube »

Bonusvideo: The art of argument | Jordan Peterson | Big Think

Youtube »

Jönssons lördagsvideo om stormningen av Capitolium

Youtube: Våldets bakslag för högern »

Det offentliga samtalet

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Det offentliga samtalet »

"Utopi är en uppfattning om att samhället har ett bestämt slutmål. Vilket är ett statiskt tillstånd, under vilket vidare utveckling är oönskad och omöjlig. Det är därför utopier brukar leda till förtryck och armod. I verkligheten är samhället en ständigt pågående evolutionär process utan bestämt slutmål."