Den farliga strävan efter total makt

En av mina teser är att ju mer politiserat ett samhälle blir, ju större blir polariseringen. Insatserna höjs, helt enkelt.

Samtidigt finns en viktig skiljelinje. Vissa vill att staten skall bestämma ännu mer - andra att staten skall bestämma mindre.

Det är fascinerande med alla dessa politiska aktivister som anser sig veta bättre hur människor skall leva sina liv än nämnda människor själva.

De som strävar efter total makt. De som kräver att alla andra skall underkasta sig. De som ägnar sig åt mobbning och härskartekniker i debatten.

En säker varningsklocka är när någon anser sig vara bättre eller mer moraliskt högtstående än andra. Det är då ändamålet kommer att helga medlen, även om dessa medel är förfärande.

Mycket av världens elände är resultatet av missriktad välvilja, storhetsvansinne och bristande förståelse för verkliga förhållanden och samband.

Ett problem med utopiska idéer är att de i princip aldrig lämnar något utrymme för opposition. Historien är fylld med avskräckande exempel.

Utopier kräver alltid ett stort mått av tvång, förtryck och våld för att nå sina mål om att omforma samhället och den enskilda människan. Alla skall med.

Därför skräms jag av aggressiva aktivister som vill påtvinga alla andra sina idéer. De är förtryckets förtrupper.

Politiken måste få mindre makt och individen mer frihet att bestämma över sitt eget liv. Makten bör i möjligaste mån decentraliseras. Civilsamhället måste få utrymme att spontant bygga fungerande, stabila strukturer baserade på erfarenhet och mångfald.

Detta är utopiernas motsats: Att låta människor bygga vårt samhälle underifrån, i frivilligt samarbete - istället för att styra det med diktat uppifrån.