Problemen med visitations-zoner

Är visitations-zoner ett nödvändigt verktyg för brottsbekämpning eller ett hot mot rättsstat och sunt förnuft?

Även om det inte finns någon lagtext att ta ställning till ännu, så har vi Tidö-avtalet. Låt oss se exakt vad det säger:

»Inför ett system med tidsbegränsade visitationszoner för att söka efter illegala vapen och sprängmedel. Åklagare ska kunna besluta om utökade befogenheter för polis att på en viss geografisk plats söka efter vapen och handgranater på människor och i fordon. Besluten ska vara tidsbegränsade och ska även kunna vara begränsade till vissa tider på dygnet, t.ex. för att minska förekomsten av vapen vid uteställen. Åklagares beslut ska kunna överklagas till domstol. Systemet ska utvärderas efter tre år.« (sid 20)

Det första vi bör fråga oss är om det redan finns lagstiftning som täcker behovet. Svaret lär vara ja - när det finns anledning att misstänka något.

Den andra frågan är hur detta kan gå fel. Vi vet att denna typ av lagar med tiden tenderar att få utökat syfte och mandat. Kan systemet missbrukas?

En visitations-zon på en enskild plats i samband med ett konkret säkerhetshot kan möjligen rättfärdigas.

Men systemet kan lätt bli kontraproduktivt, till exempel om man trakasserar vissa grupper av människor. Svensk polis uppvisar inte alltid gott omdöme. Satsningar har förekommit där man punktmarkerat även unga som inte har någon känd koppling till kriminalitet. Sådant skapar bara försämrade relationer mellan medborgare och polis.

Rent allmänt känns en ökad polisnärvaro på aktuella platser som en rimligare lösning. Poliser som får visitera folk - men bara om det finns en anledning. Inte vem som helst, utan skäl.

Vilket är samma princip som bör gälla i övrigt: Övervaka gärna kriminella men inte alla andra.