I de rödgrönas spår kommer magrare år

Klimatomställning, centralstyrning, kommandoekonomi och utopiska idéer leder till fattigdom och social oro.

Sverige och Tyskland har lägst tillväxt i EU. Det är två länder som försatt sig själva i en knepig sits.

Dels genom att lägga ner fungerande och säker kärnkraft. Vilket lett till svängande elpriser och en kommande elbrist.

Dels genom att köpa en känslodriven klimatalarmism. Till priset av att begränsa den produktiva sektorns möjlighet att skapa tillväxt och välstånd.

Tillväxt gör att vi kan bygga sjukhus och få en rimlig pension. Tillväxt låter oss leva i trygghet och en vardagslyx som vore otänkbar även för de rikaste förr i världen. Och tillväxt skapar de resurser som krävs för att möta potentiella klimatförändringar.

Med tillväxt lyfts fler ur fattigdom. Med tillväxt kan vi bota fler sjukdomar. Med tillväxt följer teknisk utveckling och framåtskridande. Med tillväxt växer kakan. Med tillväxt får vi det bättre.

Men det kan vara slut med den saken. Vi befinner oss i en recession som i värsta fall kan gå över i en riktig lågkonjunktur. Med en krympande ekonomi blir vi fattigare.

Detta som en konsekvens av medvetet fattade beslut. Man fipplade med sådant man inte begrep. Man ödelade världens renaste, säkraste, mest stabila och CO2-fria el-system.

Inte nog med att de rödgröna ödelagt en trygg elförsörjning. De har dessutom skapat en enorm energi-skuld inför framtiden.

Vår elproduktion måste mer än fördubblas de närmaste 20 åren - för att klara industrins behov och elektrifieringen av samhället. Det måste ske även när det inte blåser och solen inte skiner.

Och det handlar om mer än elen. EU:s klimatpolitik slår mot skogsbruket. Den riskerar att leda till ökade boendekostnader. Och den gör europeisk industri mindre konkurrenskraftig mot omvärlden.

Förbudet mot nya bilar med förbränningsmotorer från 2035 står i kontrast mot en sviktande elbilsförsäljning och batteritillverkningens inverkan på människor och miljö. Har man verkligen tänkt igenom det här?

Nu utvecklas i och för sig tekniken. Men om ingen revolutionerande sker snart saknar vår planet råvaror för mer än en, på sin höjd två generationer elbilar. Och sedan?

Klimataktivisterna målar upp en dyster framtid om vi inte gör som de vill. Men framtiden kan bli ännu värre om de får sin vilja igenom.

Energibrist, försämrad konkurrensförmåga, arbetslöshet, fattigdom, ett kontrollsamhälle och social oro är några av den rödgröna politikens konsekvenser.

Politisk klåfingrighet gör allt sämre. Även om vi står inför klimatförändringar är det inget som säger att de lösningar politiken driver nödvändigtvis är de rätta, bästa eller ens lämpliga. Speciellt inte om de drivs av känslor.

Om målet är att minska CO2-utsläppen gör varje krona betydligt mer nytta i Afrika eller Asien. Om syftet är att rädda människoliv finns det en mängd åtgärder som ger större utdelning till lägre kostnad.

Men det handlar inte bara om energi och klimat. Politiker har rent allmänt en förmåga att driva en politik som saknar verklighetskontakt, konsekvensanalys och logik.

Fattar man beslut utifrån hur man tycker att saker och ting bör vara istället för hur de faktiskt är, då är risken uppenbar att man gör fel.

Oavsett de bakomliggande skälen får dålig politik konsekvenser. Om man skapar energibrist, stryper den produktiva sektorn, sätter utopi före verklighet och ägnar sig åt ideologiska experiment istället för att se till att samhällelig kärnverksamhet faktiskt fungerar - då blir det garanterat trubbel.

Problemen kommer ofta med viss fördröjning. Kriser utvecklas som regel långsamt till en början. Men sedan kan allt gå väldigt fort.

Centralstyrning, kommandoekonomi och utopiska dogmer dömde sovjetkommunismen till ett stegvis förfall som mot slutet eskalerade till ett snabbare och mer brutalt sammanbrott än någon hade väntat sig.

Det borde vara en varning till andra som visar liknande tendenser.

Det kan kanske verka fånigt att jämföra till exempel EU med Sovjetunionen. Men ändå finns samma oroväckande ansats till centralstyrning, kommandoekonomi och utopi framför fakta och logik - här och nu precis som där och då.

Att upprepa historiens misstag och samtidigt hoppas på ett annat utfall är en vansklig plan.

Priset får folket betala.

För att undvika en dystopisk framtid behöver politiken mer kritiskt tänkande, mer faktabaserat beslutsfattande och mer respekt för den evolutionära samhällsutveckling som bygger på erfarenhet och spontant samarbete - utan fixerade utopiska mål.

- o -

Få mina längre texter direkt i din e-post »