Saudiaffären: Möt trångsynthet med öppenhet

Det här med att Saudiarabien vägrar utfärda nya affärsvisum till svenskar...

Senast jag kollade hade EU en gemensam politik för sina yttre gränser. I vart fall för Schengen-zonen.

Så om nu saudierna inte vill ge vissa EU-medborgare affärsvisum, då bör det rimligen vara ett problem för hela EU.

Om det skall finnas något slags symmetri och konsekvens i systemet – då borde man i vart fall ta en diskussion om hur man skall göra med affärsvisum för saudier i EU.

Jag säger inte att det vore rätt eller bra med ett visumstopp. Bara att EU inte kan välja att ha en gemensam gränspolitik ibland – och ibland inte.

Men räkna inte med att EU bryr sig om oss. Sverige, svenskarna och svenska skattepengar räknas bara när de är till nytta för andra.

Räkna inte heller med att resten av EU kommer att göra något av substans för att protestera mot kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Saudiarabien.

Så i slutändan står Sverige ensamt. Och det är nog lika så bra.

Som suverän nation bör vi inte möta visumstopp med visumstopp. Istället kan vi fortsätta stå upp för människorätten – och samtidigt välkomna alla som vill besöka vårt land, i affärer eller för nöjes skull.

EU dribblar med den fria rörligheten

Man kan fråga sig om Bulgarien och Rumänien verkligen var redo för ett EU-medlemskap, när de gick in i unionen.

Men nu är de med. Och i något slags konstruktion som gör anspråk på att ha en statsliknande funktion är det viktigt att alla medborgare har lika rättigheter.

Just nu dribblar EU:s ministerråd frågan om Bulgarien, Rumänien och Schengen-samarbetet. (Som innebär "passfrihet" vid resor mellan de EU-länder som väljer att vara med i detta samarbete.)

Allt tyder på att rumänerna och bulgarerna kommer att hållas utanför denna del av den fria rörligheten ett bra tag till.

Nu råkar det dock vara så att både Bulgarien och Rumänien faktiskt uppfyller de krav som ställs för ett Schengen-medlemskap. Ändå får de kalla handen.

Gräver man djupare i det här, då visar det sig att det egentliga problemet är ett helt annat. Nämligen att de två länderna är skakiga till exempel vad gäller rättssäkerhet och rättsstatens ställning.

Detta väcker allvarliga frågor, till exempel vad gäller den europeiska arresteringsordern (EAW) samt det rättsliga och polisiära EU-samarbetet.

Men sådant tänker man inte diskutera. Tar man upp det, då ifrågasätts nämligen de två ländernas själva förutsättningar för medlemskap i EU. (Plus att ministerrådet inte vill hälla bensin på EAW-brasan, kan man anta.)

Så istället väljer ministerrådet att straffa medborgarna i Bulgarien och Rumänien – genom att vägra ge dem samma rättigheter (rätten till fri rörlighet i Schengen) som andra EU-medborgare.

Man skjuter helt enkelt medvetet på fel mål, för att göra en markering. Därmed offrar ministerrådet också principen om alla medborgares lika rättigheter.

Att den europeiska arresteringsordern är problematisk när vissa EU-länder inte är fungerande rättsstater, det väljer man däremot att blunda för.

I rest my case...

EU: Demokratisk kreativitet

Den fria rörligheten för människor, varor, tjänster och kapital är en av EU:s grundpelare. Något som är bra, på riktigt.

Ett verktyg för att upprätthålla den fria rörligheten för människor är passunionen, det så kallade Schengen-samarbetet. Det har sina sidor (höga yttre murar, omfattande registrering m.m.) men fungerar ändå rätt hyfsat vad gäller EU-medborgares möjlighet att resa fritt.

Nu är alla Schengen-stater inte helt förtjusta i den fria rörligheten. Ibland sprids skräckpropaganda om social turism. Ibland handlar det om nationalism och främlingsfientlighet. Ibland om protektionism. Och ibland bara om att en del nationella politiker vill ta billiga poäng, speciellt i valtider.

Nu har EU:s ministerråd beslutat att medlemsstaterna (det vill säga de själva) skall få bestämma över hur Schengen-samarbetet skall gå till. Till exempel genom att återinföra gränskontroller.

Subsidiaritet i all ära. Men det här handlar faktiskt om det som är själva kärnan i det europeiska samarbetet, hela meningen med föreningen.

För att lyckas med detta var ministerrådet tvunget att "byta laglig grund" för delar av Schengen-samarbetet. Det vill säga att man bytte regler – för att ta bort Europaparlamentets medbestämmande och EU-kommissionens inflytande.

Det är så det går till i EU. Den som för tillfället upplever sig själv som störst och starkast ändrar reglerna.

(Som tur är, finns det andra politiker som slåss för Europaparlamentets värdighet, på sina områden.)